Karlgrens blogg

Det är söndag och vi ska vara snälla.
Du får två stories och får välja själv vilken du vill läsa.

Den första;
två kommunala tjänstemän avslöjar ett grovt brott, polisanmäler det som grov förskingring men får sparken istället för beröm. Ett kommunalt bolag läggs ned och ytterligare en person, en projektledare, får gå. Kommunen försöker mörka det hela men en heroisk lokaltidning drar fram den smutsiga hanteringen i ljuset.

Den andra?
Vd för det kommunala bolag som ska lägas ned, den vd vars partner är kommunal säkerhetschef, beslutar sig för att slå tillbaka med en polisanmälan för något de hävdar hänt två år tidigare. Istället för att undersöka saken snabbt och enkelt läcker de anmälan till lokaltidningen, vilken ger eldunderstöd, och mörkar inför styrelseordförande och ägare. 106 dagar efter polisanmälan skriver lokaltidningen om den, en tidning vars chefredaktör dels är kompis med den aktuella vd:n och som dessutom själv just blivit blåst på ett kommunalt chefsjobb.

Svårt att välja?
Okej.
Då tar vi båda.

Det handlar, som alla i Karlskoga förstår, om Motorsportveckan och om det kommunala bolaget Karlskoga näringsliv och turism AB, gemenligen förkortat Knotab.
Motorsportveckan har genomförts under flera år och ska, enligt liggande beslut, även genomförs 2020.

Efter att ha komprimerat denne säkerhetschefs två år av eftertanke och Karlskoga tidnings 106 dagar till att lägga 3 timmar och 20 minuter på ärendet kan jag konstatera följande;

Den 20 juni 2019, dagen före midsommarafton, vaknar kommunens säkerhetschef och kommer på att det nog hände något väldigt skumt en dag två år tidigare, att det antagligen var ett allvarligt brott och gör raskt en polisanmälan med sin partners kommunala bolag som målsägare.
Polisens diarienummer är 5000-K760063-19 för den som vill kontrollera det hela själv.

Brottsmisstanken gäller grov förskingring och påståendet är att pengar som skulle ha gått till det kommunala bolaget vid Motorsportveckan 2017 istället satts in på en medarbetares privata konto.

Det finns en substans här.
Inför Motorsportveckan 2017 fick de som skulle ha marknadsstånd en skriftlig information om att de kunde betala in sin avgift till det kommunala bolaget i förväg eller – om de tyckte att det var enklare – swisha samma pengar till ett konto som tillhörde den enda anställde medarbetaren vid arrangemanget.

Det kan tyckas dumt och är väl det också – men här finns det första tillfället till journalistisk eftertanke.
1. Om man tänkt ägna sig åt grov förskingring – är det då inte lite korkat att annonsera ut det planerade brottet skriftligt i förväg?
2. Om man som vd får reda på att något dumt, eventuellt även olagligt, skett i ens bolag – är det då inte idé att till exempel kontakta den utpekade personen och be om att få se ett kontoutdrag från det bankkonto som är kopplat till Swish-numret?
Då kan man på ungefär 42 sekunder se om det kommit in några av de pengarna – i polisanmälan angivet till ”ca 30 000 kr” som ska ha ”satts in på den misstänktes konto istället för in på företaget ”Näringsliv och turisms” konto”- för har inga pengar kommit in så har ju ingen grov förskingring skett.
Det var åtminstone den första åtgärd jag satte upp på listan när jag insåg att det här inte var riktigt vad det såg ut att vara.

Alltså;
hade viljan funnits att göra en snabb koll av om det man tyckte var skumt även var det på riktigt hade det tagit några minuter.
Den viljan fanns inte.
Och det är naturligtvis saftigare och mer buller och  bång med en polisanmälan om ett brott som har en straffskala vilken börjar med sex månaders fängelse och slutar i sex års dito.

Ska vi sedan dröja lite vid vad en polisanmälan är?
Den är ett påstående från en anmälare om att någon har gjort något som är brottsligt eller, om ingen utpekad misstänkt finns, enbart att ett brott begåtts.
Om jag till exempel anmäler Karlskoga tidnings chefredaktör för att ha försökt köra ihjäl mig med en tidningsbil kan det rubriceras som försök till mord och jag kan inför polisen säga att det skett på Anders Ersgatan utanför tidningshuset och krydda med detaljer.

Sedan tar polisen över, man inleder en koll om det som säga ha hant också har hänt, ser man att det kan finnas substans inleds en utredning och den kan sedan leda till att förundersökningen läggs ned eller leder till åtal.
I åtalet formulerar åklagaren sedan vilken eller vilka brottsrubriceringar hen anser gäller, gör en gärningsbeskrivning och hänvisar till de lagrum som är aktuella för den påstådda gärningen.
Som alltså fortfarande när huvudförhandlingen i rätten sker är en inlaga från åklagaren som rätten ska ta ställning till.

Alltnog.
106 dagar efter att de aktuella anmälarna upptäckt att det nog inträffade ett grovt brott två år tidigare skriver KT ett slags artikel i ärendet.
Den inleds;
”Pengar som sätts in på ett konto tillhörande en tidigare medarbetare av Motorsportveckan, en tjänsteman på kommunen som gör en polisanmälan om grov förskingring och flera avsked på kort tid. Finns det ett samband?”

Redan i den första artikeln bryter KT mot de pressetiska reglerna genom att 1) påstå att det här existerar ”pengar som sätts in på ett konto tillhörande en tidigare medarbetare av Motorsportveckan”, 2) därigenom utpeka den enda person som det kan handla om och alltså både spekulera i skuldfrågan, ägna sig åt ett utpekande av en person och 3) inte ta kontakt med personen i fråga för att ge personen möjlighet att ge sin version eller kommentera.

Nej, KT har inte skrivit ut något namn.
Men skriver jag om ”en chefredaktör på Anders Ersgatan” har jag heller inte formellt pekat ut någon, men fler än Catarina Lindström kan det inte handla om.

Efter varje artikel på karlskogatidning.se står följande text på grå botten; ”Så här jobbar KT och Kuriren med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik”.
Här passar man på att lik en bowlingspelare som slår en strike sopa undan allt det i ett enda slag.

Så vad hände efter anmälan?
Jo, berättar KT – kommunens tidigare säkerhetssamordnare ”fick därefter hastigt sluta på kommunen” och Knotabs vd fick ”under sin semester ett hastigt besked om att hennes tjänst avslutas med omedelbar verkan” och ”ett par timmar på sig att lämna sitt kontor”.
(Det senare måste ha varit relativt smidigt eftersom det enligt KT var under hennes semester).

Vidare i KT;
”I polisanmälan framkommer det att Karlskoga Näringsliv och Turism är målsägande, att ärendet rubriceras som misstänkt grov förskingring och att det handlar om en misstänkt större summa pengar”, vilket är de påståenden som anmälaren lämnat vid anmälan.
Den pengasumman är enligt samma anmälan ”ca 30 000 kr” som ska ha ”satts in på den misstänktes konto istället för in på företaget ”Näringsliv och turisms” konto”.
Alltså det som tagit någon minut att kontrollera enligt ovan om man inte varit ute efter skrammel, buller och bång.

I två ledare den här veckan slår sig nu KT:s chefredaktör Catarina Lindström för bröstet för den journalistiska hantering man genomfört.
Det är svårt att förstå varför.

Hon skriver att ”det är en väldig tur att det finns en lokaltidning som tog reda på detta och skrev om det, så att de ansvariga fick vetskap om att skattepengar kan ha hamnat på avvägar”.
Hade Catarina Lindström fått det jobb som kommunens informationschef hon relativt nyligen sökte men inte fick, hade hon kanske fått slå en signal till tidningen och säga att det knappast var ”skattepengar” som de aktuella marknadsknallarna i så fall swishat till Motorsportsveckans medarbetare.

Man gör ett stort nummer av ordföranden i det kommunala bolaget inte känt till anmälan – men borde kanske fråga sig varför inte vd i bolaget informerat styrelse och ägare om anmälan och därmed tagit sig legala ansvar?

Man skriver att ”medarbetare i kommunen ska inte lämna ut sitt privata bankkonto för betalning av marknadsplatser” men kontaktar inte den person man väljer att peka ut för att få en kommentar eller ber att få se de kontoutdrag som visar om några pengar över huvud taget betalats till kontot.

Nej, den hjältemodiga chefredaktören ”grävde vidare” med resultatet att man ”till slut” kunde ”tala om för alla att det finns misstankar om grov förskingring i samband med Motorsportveckan 2017”.
Wow, liksom.

Men det som händer nu är att det fortfarande bara finns en anmälan, att en person är väldigt utpekad, att polisens arbete kring ärendet är så lågt prioriterat att man knappast före senvår 2020 ens kommer att titta vidare på ärendet – och att en enkel kontroll enligt ovan hade fungerat alldeles utmärkt för att snabbt reda ut sakfrågan.

”En ledare tar ansvar” är rubriken för veckans andra ledare (16 november) där Catarina Lindström hissar den egna insatsen.
Sant.
De som skriver ledare behöver däremot inte göra det.

Rubriker är, för journalister och redaktörer, själva grädden på moset, den yttersta löken på laxen, den slutliga marsipanrosen på tårten, självaste stor-pricken över i:et.
Den kunde tidigare vara rolig (vi satte ”Dollarn upp i yen” när dollarn för andra gången samma vecka stigit mot den japanska valutan) eller förfärlig (”Katastrof i Stora vallahallen” som Kuriren hade på första sidan om en volleybollmatch dagen efter 11 september i USA) eller fyndig (som Expressen-rubriken över en något nedgörande recension av en ny skiva; ”En singelolycka”).
Och så vidare.

Idag handlar rubriker om något annat.
De ska få oss att inte få reda på något men ändå bli så pass nyfikna att vi klickar på ämnesraden så att statistikstinna redaktörer kan räkna pinnar i form av klick (typ de ständiga ”Bråket du inte fick se i tv”, ”Biancas hemliga besked till Pernilla” – hur hemligt det nu är om det står på aftonbladet.se – eller  ”Foppas svar på Salmings mustaschhån” och så vidare).

Grunden är alltså att du som författare av ämnesrader eller webbrubriker ska a) berätta något utan att berätta något, b) samtidigt boosta intresset så att man klickar fast man egentligen skiter i hela storyn och c) gärna inkluderar något exotiskt, pikant eller åtminstone kändisrelaterat.
Det är basic, grundläggande, självklart, elementärt-min-käre-Watson, något man lär ut första lektionen måndag vecka 1 på alla mediautbildningar. Locka, fresta, hyckla, ljug men få oss så upplevelsekåta att vi klickar.

För den som undrar så riktar sig dessa rader till den webbredaktör på Land som denna lördagsförmiddag distribuerat ett mejl med ämnesraden ”Det ska du aldrig göra med din novemberkaktus”.

Det är svårt att tänka sig att snickare av idag är sämre på att slå i spik än de var för 40 år sedan, att bussförare kör sämre eller att en byggjobbares ögonmått är kraftigt försvagat jämfört med 1970-talet.
Så varför är då journalister så mycket sämre på sitt verktyg, svenska språket?

Kanske, bland annat, av de här skälen;
när jag började som journalist skrev man en text som sedan ofta gick till nyhetschefen, därefter till inskrivningen, sedan till redigerarna som ritade in texten på sidan.
Det innebar alltså att tre, ibland fyra yrkesutbildade personer hade läst texten innan den nådde de läsare som betalade för den.

När sedan datorerna gjorde sitt intåg ansågs journalisterna plötsligt kunna skriva och stava bättre och all inskrivning slopades.
I nästa led av datorisering centraliserades ofta redigeringen till en centralredaktion där en redigerare fortfarande läste men saknade exempelvis lokalkännedom eller kunskap om vilka personerna var som texten handlade om.
I nästa led – när tidningsägarna slutligen tappat intresset för sina produkter vid sidan av årsredovisningarna – försvann så gott som alla redigerare och journalisterna fick börja skriva in sina texter till förutbestämda utrymmen på sidorna och själva lägga in texterna där.

Därför är en stor del av de texter du läser i tryckta media idag aldrig granskade av någon annan än den som skrivit dem. Och om hen då inte kan svenska så blir det heller inte svenska i tryck.
Hen har dessutom allt oftare skrivit texten för webben där det enda intressanta inte är att ha rätt eller skriva på riktig svenska utan att vara först.
Därför ökar antalet felstavade texter på hittepå-svenska på dagisnivå snabbare än polarisarna smälter.

Tidigare har större tidningar som DN och SvD ändå haft en hyfsad granskning av texterna från webben innan de släppts till papperstidningen och antalet språkliga grodor därmed begränsats något.
Det senaste halvåret har det filtret i mycket försvunnit och hittar man ett språkligt fel på någon av tidningarnas nätsidor kan man utan någon större risk räkna med att hitta det även i papperstidningen dagen därpå.

Funderade jag kring denna helg när jag läste det svenska intellektuella och journalistiska flaggskeppet DN och, i ett helsidesporträtt om den nu avlidne Robert Mugabe författad av tidningens meriterade Afrika-korrespondent, kunde läsa att ”I början av 1970-talet utseddes Mugabe till ledare för Zanu”.

Det är, i en alltför hård konkurrens, nästan det fulaste jag läst.

Idag faller domen mot Asap Rocky och Svenska dagbladet sätter rubriken;
”Världens blickar riktas mot Stockholm i väntan på domen”
Det känns skönt att onsdagen inleds utan journalistiska överdrifter.

Kungaparet är på privat semester i Danmark med några vänner.
För några dagar sedan stannade de vid en rastplats på ön Farö söder om Själland för att äta lunch.
Det visade sig då att de saknade en korkskruv för att öppna medhavt vin. En ur sällskapet åkte då till en affär i närheten, köpte en dylik och passade på att samtidigt köpa mineralvatten.

Varför berättar jag denna totalt poäng- och innehållslösa historia?
Jo, därför att Nordens största papperstidning och nyhetssajt, Aftonbladet, anser händelsen så epokgörande att den föranleder bild och textpuff på förstasidan, ytterligare tre bilder samt en helsida inne i papperstidningen (plus, för tydlighetens skull en frilagd bild på en korkskruv).

På nätet nöjer man sig med tre bilder men kompletterar istället scoopet med nätfrågan ”Tycker du om att ha picknick?” där svarsalternativen är ”Ja, mysigt” eller ”Nej, besvärligt”.

Vad kungaparet svarar på den frågan är oklart.
Däremot har jag ett ganska klart och entydigt svar på frågan om den här typen av ”journalistik” gör mig mer eller mindre angelägen om att slå vakt om den fria oberoende nyhetsjournalistiken i Aftonbladet-tappning.

Vi hade några klassiker i spalterna när jag började som journalist, men då hittade man i allmänhet skojarna bland rubrikannonserna i eftertexten.
Som den med texten ”Betala 50 kr och lär dig spela dragspel” och ett kontonummer. Som svar fick man, efter betalning, meddelandet ”Tack för pengarna. Glöm nu inte att lära dig spela dragspel!”
En annan var ”Den idealiska flugdödaren – instruktion medföljer!” vilken efter genomförd betalning till angivet konton gav ett paket i posten med två små brädbitar och instruktionen ”Lägg flugan på den ena brädan. Slå till med den andra”.

Idag har skojarna flyttat in bland rubrikmakarna därför att i ett stegrande mord på den egna yrkeshedern gör moderna media allt för att uppnå motsvarande resultat som ovanstående skojare.

Idag handlar det om öppningsgrad, det vill säga andelen som klickar på ett mejl utifrån vad som står i meddelanderaden. Eller som i klickjakten på före detta seriösa media handlar om hur många som klickar in sig via startsidans rubrik – som då alltid är av slaget ”Därför vägrade Sebastian Larsson duscha efter matchen” eller ”Bråket du inte fick se i tv”.
Rubriken ska alltså få oss att förstå att något är väldigt intressant men utan att förklara vad det gäller. Nyfikenheten ska få oss att inte kunna avstå från att klicka.

Det här kan man hantera mer eller mindre skickligt.
Min mailbox denna morgon gav exempel på båda sakerna.

”Matildas huvud satt löst i tolv år” löd ämnesraden i nyhetsbrevet från Allas veckotidning.
”Sex saker du inte visste om öronvax”, löd det från Illustrerad vetenskap.
Båda dock på sitt sätt bevis på att huvudet inte bara kan sitta löst utan att man även kan tappa det.