Det finns naturligtvis gott om tillfällen att fundera på om alltför många hängt in hjärnan på vinterförvaring.
Den här morgonen är ett sådant tillfälle.
I radions P1 rapporterar man från Ljungby där ”rävar sätter skräck i människorna”, bland annat genom att befinna sig ”i Ljungbys centrala delar”.
Jo, rävar. Inte vargar.
Men ”Ljungbys centrala delar” visar sig vara tre kilometer från centrum och eftersom Ljungby inte är Stockholm är det inte direkt som om rävarna bosatt sig på Stureplan.
Skräcken?
Jo, den visar sig bestå i att en räv försökt hälsa på en hund som en kvinna varit ute med eller – på P1-svenska – ”gått till attack och jagat människor”.
Den jagade kvinnan har sedan – som god svensk – lagt ut händelsen på Facebook och sedan har det självklara skett.
Det svenska folk som i tur och ordning visat sig vara experter på allt från grundlagsfrågor till klimatforskning och kulturministrars frisyrval är naturligtvis även experter på rävfrågan och konstaterar programenligt upprört att ”såna är inte roliga att ha nära sig”.
Rävar, alltså. Inte vargar.
Det blir ett långt inslag i P1 med indignerad reporter, frågan om behovet av avskjutning, promenad med miljöinspektör för att spåra där man visserligen hittar spår efter djur som dock visar sig vara kattspår.
Alltså…någon gång måste vi – hur tufft det än känns – antagligen berätta för omgivningen att vi lever i ett land där vilda djur lever helt anarkistiskt och totalt utan respekt för civilsamhälle, trafikregler och skyltar som visar att man närmar sig en tätort.
Vi får, antagligen, leva med att såväl harar som igelkottar, grävlingar och sädesärlor sätter skräck i oss.
Överallt.
Utom möjligen på Stureplan.
Men där står det väl någon jävel med en räv bakom öronen. Och sätter skräck i oss.
