Karlgrens blogg

Man ska vara noga med ord när man skriver.
Och helst ha åtminstone ha koll på det ämne man skriver om.
Ibland gör det inget om man inte har det. Det blir bara roligt som när Länspostens krönikör efter valet skrev om Örebro län att ”I vissa kommuner är småpartier störst”.

Men nu återkommer samma politiska tänkare i en ny krönika och beskriver den svenska politiska historien så här; ”Sverige har varit enpartistat länge länge. Sedan bildades Alliansen som lyckades bryta denna enpartistat ett antal år”.
Då är det ju inte roligt längre utan, faktiskt, bara enfaldigt samt lögnaktigt från start till mål.

Verkligheten ser ju ut så här;
1932 blev Per-Albin Hansson (s) statsminister och satt till sommaren 1936 då den så kallade semesterregeringen under Bondeförbundets Pehrsson Bramstorp regerade till 28 september.
Då tog en koalition mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet över regeringsmakten men efterträddes 1939 av en samlingsregering som satt till andra världskrigets slut.

Efter andra världskriget hade vi en ny koalition mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet från 1951 till 1957 och sedan socialdemokratisk minoritetsregering fram till 1976 – med undantag av de två åren efter valet 1968 då S hade egen majoritet.

Efter 1976 har vi haft sex borgerliga regeringar och sex socialdemokratiska. De enda som haft majoritet är Fälldins två första och Reinfeldts första.

Så nej, Sverige har aldrig varit någon enpartistat. Kommer förhoppningsvis heller aldrig att bli det.
Och nej, Alliansen bröt inte enpartistaten och inte ens Socialdemokraternas långa regeringstid eftersom vi då redan haft fyra borgerliga regeringar sedan 1976 och innan Alliansen.

Det är näst intill oförskämt att kalla Sverige en enpartistat, förutom att det är lögnaktigt.
Det är ingen dum idé, som tips, att googla tre minuter på det ämne man ska skriva om ifall det nu är så att man har så dålig koll.

Upptäcker på Facebook att ett större antal offerkoftepartister, så kallade ”Sverigedemokrater”, hävdar att svenska folket i Aftonbladet sagt att dess drömregering är en koalition mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverige”demokraterna” och att det nu återigen bara är de dumma typerna med beröringsskräck som hindrar SD att ta sin rättmätiga plats vid köttgrytorna, såsom folket vill.

Så är det naturligtvis inte och inte bara därför att 82,5 procent röstade på andra partier för några veckor sedan.
Inte ens den undersökning man blir så till sig i trasorna över säger nämligen att svenska folkets ”drömregering” innehåller någon ur Dressmann-ligan.
För det första är det endast 1 018 personer som valt att uttrycka sin åsikt om saken över webben.
Av dem har 203 sagt att de helst vill se en M-KD-SD-regering medan 815 säger sig hellre se andra alternativ.

183 av de andra vill se en alliansregering, 173 en regering med sossar, miljöpartister, centern och liberaler och 152 att nuvarande regering ska sitta kvar.
71 vill se en regering med alliansen och Sverige”demokraterna” vilket är 10 färre än de som vill ha en annan regering, vilken som helst, än de 10 svarsalternativ som erbjöds.

Det kan alltså anses även statistiskt klarlagt att 203 personer som valde att svara på en undersökning på webben måndag och tisdag vill ha en regering med M-KD och SD.
Steget till att utnämna innertrion till ”Svenskarnas drömregering” känns med andra ord ganska långt.

Det är ju också så att det finns ett ”före” och ett ”efter” när det gäller det här med Sverige”demokraterna”.
Ta exempelvis näringslivets grand old lady, Antonia Ax:son Johnson, medlem i Liberalerna och tidigare medlem av dess partistyrelse.

Före valet intervjuas hon i Dagens industri (6 september) med anledning av att hon fyller 75 år.
Hon talar om sina värderingar och får frågan om den viktigaste valfrågan.
- Själv är jag liberal med en djup förankring i humanistiska värden och respekten mellan människor. Alltså är det mångfald och integration”.
Sverigedemokraterna?
- Deras värderingar är skrämmande och avskräckande.
Vad skulle en framgång för Sverigedemokraterna betyda för näringslivet?
- Ingen aning. Deras program för näringslivet är också tunt och otydligt.

Så blir det val och resultatet visar att vägen till en alliansregering går genom att luta sig mot SD.
Efter valet blir Ax:son Johnson intervjuad i Dagens industri igen (22 september) om Sverigedemokraterna;
- Det finns en beröringsskräck och en rädsla för att göra sig beroende av dem. Men jag anser att man måste ha en mer pragmatisk syn på detta.
Och får, återigen, svara på vad ett inflytande Sverigedemokraterna skulle betyda för näringslivet?
- Om man tittar på den praktiska politiken, på det som är viktigt för näringslivet: företagarpolitiken, skatterna och ekonomin, så ser jag inte att Sverigedemokraterna behöver vara ett stort problem för alliansen.

Antonia Ax:son Johnsons djupa förankring är inte i humanistiska värden.
Den är i hur det är att leva utan ryggrad och integritet.

• 1. I elva kommuner blev Sverige”demokraterna” det största partiet i kommunvalet. Tio av dem ligger i Skåne.
  När Sydsvenskan så intervjuar ledande skånska moderater säger en stor majoritet av dem att man vill att Moderaterna i riksdagen ska ta stöd av SD för att bilda regering.

  2. När talmansdiskussionen landade i riksdagen förklarade Tobias Billström (M) att ”proportionalitetsprincipen bör hedras” som förklaring till att man inte ville agera mot SD-Björn Söder som andre vice talman. Det hade varit ärligare att säga att man inte vill reta upp SD inför statsministervalet.

  3. På fler och fler ställen i landet trycker Moderaterna på sina företrädare i riksdagen för att de ska se till att greppa makten och statsministerposten genom att luta sig mot SD.

  4. Näringslivsprofilerna backar i sin tur upp samarbetet med SD.
  Redan före valet konstaterade Johan Andersson, vd för Mellby gård, att det visserligen inte var så noga hur det gick i valet för ”det finns exempel på länder där industrin fast det har varit politiskt kaos (SvD 4 sep).
  Nu säger han om SD att ”beröringsskräcken högerut måste bort och man måste kunna samtala” och att många nog blir ”förbannade” på alliansen om de inte utnyttjar möjligheten de nu har att driva igenom sin politik” (Di 22 sep).

  Där säger också Antonia Ax:son Johnson, stor näringslivsprofil, medlem i Liberalerna och tidigare ledamot av dess partistyrelse, om SD att ”det finns en beröringsskräck och en rädsla för att göra sig beroende av dem. Men jag anser att man måste ha en mer pragmatisk syn på detta”.
  Dan Olofsson, en så kallad ”entreprenör”, håller med och säger att ”det är tragiskt om alliansen sjabblar bort det här” (SvD 22 sep).

  Och som Ax:son Johnson säger – som en modern parafras på att de i alla fall byggde väldigt bra motorvägar i Tyskland under andra halvan av 1930-talet och första delen av 1940-talet – att ”om man tittar på den praktiska politiken, på det som är viktigt för näringslivet: företagarpolitiken, skatterna och ekonomin, så ser jag inte att Sverigedemokraterna behöver vara ett stort problem för alliansen” (SvD 22 sep).

  Alltså – skit i det där med demokrati och invandring och integration och alla människors lika värde, bilda en regering med SD-hjälp för näringslivet kan ha business as usual även då.

  Det går att hitta moderater i hundratals och åter hundratal som förespråkar denna väg till makten, att ta den med SD:s hjälp – naturligtvis i medvetenhet om att det i så fall kostar i politiska eftergifter.
  Däremot går det i stort sett inte att hitta en enda ledande moderat som tycker att man ska ta ett kliv över blockgränsen i form av överenskommelser för att säkra en stabil demokratisk majoritet i viktiga frågor.

  För det valet finns ju.
  Att välja SD-samarbetet är faktiskt frivilligt och ingen som ger sig in i det kan någonsin hävda att det var av tvång.

  Nu blir det förstås ändå så.
  Vi får trösta oss med att vägstandarden inte är i fara de närmaste fyra åren.

Politiker som av någon anledning kallar sig liberala har redan i Sverige krävt lagar om hur människor ska klä sig, hur de ska få utöva sin religion och vilka åsikter som inte ska vara lagliga att ha.
Nu finns i Danmark ett lagförslag om att man ska vara tvungen att ta människor i hand när man hälsar för att få bli medborgare.

Politiker, som fortfarande inte slagit upp ordet ”liberal” och läst vad det står för, vill alltså komplettera lagförslagen om klädsel, religionsutövande och lagliga respektive olagliga åsikter med lagar om hur vi ska hälsa på varandra.

Det var, på sätt och vis, en tidsfråga och nu blev det dags.
Moderaterna blir största parti i Karlskoga och jag har inga problem med att gratulera mina moderata vänner som Tony, Linda och Anna till segern.
Men vi behöver tala lite om Sven-Olof Axelsson.
Frågan är var vi ska börja.

Jag får, förstås, omedelbart anmäla jäv.
Ett drygt 40-årigt sådant.
Ett av mina första minnen av ”Labbe”, vi kallade honom aldrig annat, var när jag skulle flytta till Helsingborg och inte visste hur jag skulle få ordning på flytten.
- Jag hjälper dig, sade ”Labbe”.
Sedan kom han till lägenheten på Värmlandsvägen 4, bar ut alla möbler till transportbilen, körde den till Helsingborg och bar in möblerna på Direktörsgatan 17, 2 vån.
- Nu åker jag hem, sade ”Labbe” när grejerna var inne och vände tillbaka till Karlskoga.
Hade jag glömt något hade han antagligen kört en runda till.

Det gick lång tid utan att vi träffades men när jag mellanlandade många år senare stötte jag ihop med ”Labbe” på det Ica Maxi som fortfarande hette Kronhallen.
Det första han sade?
- Jo, jag behövde en smörgåstårta och Konsum har inga bra.
Då hade vi inte setts på 20 år.
Ändå var det första ”Labbe” ansåg sig behöva förklara vad han gjorde på privata Ica när han borde handlat på Konsum.

Sven-Olov Axelsson är en riktig gråsosse.
Han är dessutom rakryggad, plikttrogen och ansvarsfull.
Som vän den bäste man kan ha.

Söndagens valförlust för (s) i Karlskoga som nu Sven-Olov nu får bära skulden för har sitt ursprung för mer än 30-35 år sedan.
I en tid när Bofors var stort och mäktigt och Metall det enda facket skötte bolaget affärerna och Metall kommunen.
I Karlskoga kom det växande facket Kommunal i konflikt med såväl styrande sossar som Metall och inom det lokala sosseriet grävde de en vallgrav mellan sig.
Kommunalarna var, ansågs det för det första, inte riktiga jobbare utan levde på det som metallarna jobbade ihop i Bofors och borde därför i stort sett hålla käften. När de ställde krav på sina arbetsgivare, sossarna i kommunhuset, blev det extra besvärligt.
Dessutom var en besvärande hög andel kommunalanställda kvinnor och det i en tid då Metall avdelning 76:s ordförande kunde gå ut i Kuriren och svara sina kvinnliga medlemmar som krävde lika lön för lika arbete att de kvinnliga metallarbetare som klagade ”nog var såna som inte fått sig något hemma på länge”.
Sådant kunde man säga till och med i tidningen om man var en riktig karl med Bofors-hår på bröstet på den tiden.

Det blev splittring i det lokala sosseriet, det blev spränglistor och den vallgraven skottade man sedan aldrig riktigt igen.
Sven-Olov kom tillbaka till kommunpolitiken, blev nämndordförande och tog sedan rollen som ordförande i kommunstyrelsen efter att ha lämnat Kommunal och några decennier som ombudsman där.
Det hade han inte behövt göra.
Han hade kunnat gå i pension, lämnat in tipset, skjutsat barnbarn till träningar, morsat på kompisar och talat om hur mycket bättre det var förr istället.
Men Sven-Olov bär på något så omodernt som ansvarskänsla och pliktkänsla.
Det har han inte haft mycket för.

Det var, på sitt sätt tragiskt, att se första maj-tåget i Karlskoga i år när deltagarna inte ens om man räknade barnen var lika många som antalet kommunalt förtroendevalda sossar i Karlskoga.
Inte mycket rörelse i rörelsen, om man säger så, även om det inte hindrat gamla tidigare ledande sossar från att uppträda som om socialdemokratin ännu vore både helig och vägen, sanningen och livet för Karlskoga och karlskogingarna.

Mitt i det har Sven-Olov Axelsson stått.
Utan stöd från dem som borde ha stöttat honom i en arbetarrörelse där pliktkänsla och lojalitet av Sven-Olovs slag alltid varit en grundbult tidigare men inte nu.
Nu kunde gamla kommunstyrelseordföranden hojta om att ”hellre en racerförare än en kommunalare” (du ser, såren läker aldrig) och gamla elverkschefer och rektorer kunde bildlikt talat se till att Sven-Olov de här sista åren fått sova på magen för att det hela tiden varit partikamrater som huggit honom i ryggen.
Det hade aldrig hänt på den tiden socialdemokratin i Karlskoga var en rörelse och inte bara ett det-var-bättre-förr-mumlande.

Karlskoga energi är ett bra exempel. Sossarna i form av Sven Gadde tog hit en profilerad moderat som gjorde Kemab till vad det är idag och sålde sedan hälften till ett finskt bolag.
Det är den politik de (s)-krafter drev som nu vill hänga Sven-Olov Axelsson för att han ville sälja hela Kemab.
Moderaterna och Tony Ring gjorde sedan en Reinfeldt när de lade beslag på klassisk (s)-politik och talade om att elverket i Kemab-skepnad var något viktigt för alla karlskogingar och inte skulle privatiseras.

Bland valstugorna på torget fanns ingen (s)-märkt och många av oss upplevde valrörelsen i Karlskoga som en Tony Ring i modern formelbil mot socialdemokrater som funderade på vilket datum det egentligen var man skulle gå över till högertrafik.

Resultatet?
Att hela Karlskoga så att säga gick över till högertrafik och att de som lagt energin på att falla Sven-Olov Axelsson i ryggen övergick till att tala om att allt var hans fel.

Jag har inte varit nog nära alla detaljer för att bedöma vad som varit klokt och mindre klokt i den politik som bedrivits i Karlskoga de här åren.
Allt har säkerligen inte varit bra, en del möjligen rentav korkat.

Socialdemokratin har tappat ledartröjan i Karlskoga.
Det kan Karlskoga må bra av. Jag är inte orolig över ett nytt styre.

Men jag hade önskat Sven-Olov Axelsson ett antal andra partivänner än de som svek i motvind.
Han kan som person gå rakryggad ur det här. Det kan inte alla hans partikamrater.

Vi har partival i Sverige men vi har även personval.
Nu ska jag berätta om mitt.
Det kräver en liten utvikning.

Jag växte upp i Degerfors där alla jobbade på järnverket, sossarna styrde kommunen och där Metall och Uddeholm gjorde upp om jobben och hur de skulle utföras.
Olle ”Pudding” var ombudsman för Metall, son till en s-riksdagsman. När han skulle gå från expeditionen till Domus och köpa fikabröd – en sträcka på 2×75 meter – kunde han vara borta två timmar.

När han väl kom tillbaka hade han diskuterat jobb med några från järnverket, politik med några andra, satt sig på en bänk och talat skilsmässa och familjeproblem med någon och dunkat någon annan i ryggen eller ägnat en minut åt någon av de som hade problem med alkoholen och satt på bänkarna och drack, för de hörde också till. Och, förstås eftersom vi ju var i Degerfors, snackat lite fotboll.

Det var det Degerfors jag växte upp i. Man skulle vara en anständig människa. Man skulle vara hederlig. Det största beröm man kunde ge någon var att han eller hon var ”rejäl”.

Många år senare och efter långa perioder i Malmö, Göteborg och Stockholm hamnade jag i Karlskoga.
Jag hade blivit journalist och kom till Karlskoga med storstaden och Expressen i ryggen, var stor, bred och bräkig och skulle lära bönderna ett och annat.
Du hör själv. Det gick sådär.
Jag kan fortfarande rodna inför en del texter.

På den andra tidningen, Kuriren, satt en kille som såg ut att behöva visa leg för att få köra moped.
Under hans artiklar stod det ”Kenneth O Nilsson”.
Det första som visade sig var att han ansåg sig kunna och veta en hel del även han vilket retade mig till vansinne.
Inte heller var han lättköpt.
Han satte gränserna, bestämde själv hur nära honom man skulle komma och hade en så tydlig integritet att till och med en okänslig person som jag märkte det.
Tyckte han något så tyckte han det.
Och han ändrade sig inte för att plocka poäng eller för att det var smidigare.
Långt senare skulle jag läsa det han själv skrev om sin uppväxt och hur hans tillvaro format honom som människa och, upptäckte jag, som den politiker han blivit.

Han tappade sitt ”O” någonstans längs vägen, försvann under min radar men när jag flyttade till Örebro för några år sedan var han sidekick åt Lena Rådström Baastad och snart kommunstyrelsens ordförande.
Det hade jag aldrig kunnat tro.
Ändå blev jag inte förvånad.

Sedan har jag bott in mig, kommit att trivas och tycka att Örebro är en väldigt sympatisk och behaglig stad. Staden utvecklas snabbt, tar sina kliv, blir bättre och bättre, är trevlig att bo i och att låta barn växa upp i, tänker utanför ramarna ibland och innanför ganska ofta, är trygg och sund och styrs stabilt och bra.
Kenneth Nilsson leder kommunstyrelsen som en genuin gråsosse och det är beröm.
Han är, med största säkerhet, en usel oppositionspolitiker. Jag tror att han är alltför inriktad på att uträtta saker. Uppenbarligen vill han göra något gott.
Jag kan följa hans gärning med värme och respekt och, faktiskt, ömhet inför en människa som är väldigt lätt att tycka om och identifiera sig med.

Det är länge sedan jag definierade mig som socialdemokrat. I årets kommunval kan jag konstatera att jag i en kommun i länet skulle rösta moderat, i två andra vänster men att i den jag bor i, Örebro, blir det en röst på Kenneth Nilsson, kryssad med grå penna.

Världen behöver anständiga och rejäla människor.
Jag lägger min röst på en sådan på söndag.
Jag hoppas att du också hittar din rejäla människa att rösta på – i något av de demokratiska partierna.
Då lägger du också din röst på det goda.
I mitt fall på en man som enligt valsedeln sägs ha fyllt 41 år men som, om jag nu ska ge ett enda gott råd, nog ändå bör stoppa id-kortet i bakfickan om han sätter sig på mopeden.

Det känns som om jag ägnat större delen av den senaste veckan åt att försvara Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna.
Det är bra i så fall.
Det är nämligen viktigt att göra det.

I strid mot sådana med samma åsikter som Jimmie Åkesson och hans anhängare har vi ju skapat ett samhälle med allmän och lika rösträtt, vi har strävat mot demokrati, jämställdhet och rättvisa, vi har insett att världen är större än Sverige och att vi alla har ett gemensamt ansvar för varandra och vi har gett alla rätten att tycka, tänka och uttrycka sig fritt.

Det hade aldrig Jimmie Åkesson gjort.
Det kommer aldrig hans ”sverigedemokrater” att stå för.

Men vi – den stora majoriteten svenskar – gör det.
Till priset av att sådana som Jimmie Åkesson får hur mycket utrymme som helst för sina åsikter.
Det är nämligen ett av demokratins pris.

Därför kan Jimmie Åkesson och hans järnrörskamrater få missbruka statistik, ljuga och krumbukta sig, vilseleda för att få allt att se ut som om det är invandrarnas fel – från äldreomsorgen till klimathotet.
Därför kan en liten hemmanazist som Patrik Fridén få stå på torget i Karlskoga och tramsa om huruvida Förintelsen har ägt rum och på sin blogg förklara varför demokratin ska avskaffas.
Därför kan Sydsvenskan idag publicera ett stort reportage om en tokstolle i Lund som kallar sig vänster och som bland mycket begåvat säger att ”för att visa missnöje finns det många byggnader sombör vandaliseras”, att ”alla kommersiella eller politiska institutioner som ägnar sig åt att förenkla för överklassen och göra det svårare för oss andra kan och bör utsättas för förstörelse” och som kronan p verket bland korkade uttalanden ”att slåss med poliser och förstöra byggnader som behöver förstöras är jag helt för. Det är saker som märks och ett sätt för oss revolutionärer att visa att vi finns och kan göra saker tillsammans”.

För att nu ta tre exempel.
Jimmie Åkesson, hemmanazisten och tokrevolutionären i Lund gör mig alla illamående på olika sätt.
Och är alla tre viktiga att försvara – inte när det gäller aktioner utanför lagen men när det gäller deras rätt att uttrycka sina åsikter.

Det finns nästan inget lättare än att stå upp för yttrandefriheten när det gäller trevliga, behagliga, lagom åsikter.
Att få en folkpartist att slåss för liberalers yttrandefrihet är ungefär lika svårt som att få en kristen att medge att jodå, det ligger nog lite i tio Guds bud.
Det svåra är att stå upp för yttrandefriheten när det gäller obehagliga, frånstötande, djupt främmande åsikter.
Men det är lika viktigt.

Därför ska vi slåss för Jimmie Åkessons och Patrik Fridéns yttrandefrihet.
Till varje pris.
Gör vi inte det försvarar vi inte demokratin.

Försöker vi sabotera deras möten och hindra dem från att framföra sina åsikter tar vi ytterligare ett steg.
Då undergräver vi demokratin.
Och säger – i verkligheten – att vi accepterar att vem som helst kan få hindra vem som helst att framföra vilken åsikt som helst.

Det är motsatsen till demokrati.
Det är det samhälle som Jimmie Åkesson och hemmanazisten slåss för.
Och som vi är emot.
Då kan vi inte använda deras metoder för då är vi inte längre själva demokrater.

Idag kommer Jimmie Åkesson till Örebro och Karlskoga för torgmöten.
Han gör det naturligtvis med vissa förhoppningar. Även om Åkeson klar väldigt väl i kostym och slips så är offerkoftan hans och alla andra ”sverigedemokraters” favoritplagg,
Därför var det naturligtvis inte utan en viss belåtenhet han fimpade sitt torgmöte i Karlstad förra veckan – för vad är väl ett genomfört torgmöte inför några hundra värmlänningar mot ny rejäl uppmärksamhet i rikspressen om ännu ett inställt möte?

Jag hoppas att Örebros och Karlskogas demokrater vänder ryggen till Jimmie Åkesson.
Jag hoppas att alla som är på Våghustorget i Örebro och Alfred Nobels torg i Karlskoga ser till att Åkesson under normala former får framföra sina åsikter.
För demokratins skull.

Demokratin kräver nämligen att vi accepterar Jimmie Åkessons yttrandefrihet och till och med att vi slåss för den.
Annars står vi inte upp för någons yttrandefrihet.

Därför är också till exempel ”Brevbärare mot rasism” fel ute när man vägrar att distribuera ”Sverigedemokraternas” material.
Vi har lagar som sätter stopp för förtal, hets mot folkgrupp, anstiftan till brott och så vidare och de lagarna gäller även politiskt material.
Försöker någon distribuera sådant kan polisen med ett antal paragrafer i ryggen sätta stopp för det.

Men vi kan inte i ett demokratiskt land ha ett gäng brevbärare som vägrar distribuera Jimmie Åkessons material, en annan grupp som vägrar dela ut reklam för Vänsterpartiet, en tredje som säger nej till distribution av borgerlig partiinformation, en fjärde som inte vill dela ut propaganda för fri abort eller en femte som tycker att musikfestivaler är ogudaktiga och ska tigas ihjäl.
Alla de åsikterna är helt okej.
I en demokrati. I ett land där ”sverigedemokrater” inte styr.
Men det är inte brevbärarnas sak att vara censurmyndighet för vad medborgarna ska få ta del av.
Inte i en demokrati.

Svenska nazister har de senaste 25 åren stått bakom ett 30-tal mord i Sverige.
Det senaste – dessvärre naturligtvis inte det sista – såg vi i Malmö vid en demonstration på kvinnodagen där ett litet gäng nazister (vad annars – de är inte många över huvud taget) knivhögg fyra personer som dessvärre, ur nazistsynvinkel, inte dog vilket man beklagade på nätet med formuleringar som ”mycket trist att blattekräket inte strök med” eller ”hoppas att någonting tillstöter och arabvänsterbögsvinet dör”.

Svenska nazister har de senaste decennierna mördat vänsteraktiva, syndikalister, homosexuella vilket är logiskt enligt nazistisk ideologi eftersom de är mot demokrati och för till exempel mord som politiskt vapen mot motståndare som, förutom ovanstående grupper, judar, araber, afrikaner, muslimer, feminister och andra, som man anser, ”undermänniskor”.

Att bekämpa svenska nazister handlar alltså inte bara om att bekämpa obehagliga åsikter.
Det handlar också om att bekämpa organiserade kriminella ligor som i genomsnitt mördar mer än en människa om året med det slutliga målet att krossa demokratin och förgöra oppositionella och misshagliga.
Att vara nazist är i så motto i praktiken att vara kriminell och dessutom grovt kriminell – genom att man lierar sig med mördare och genom att man vill krossa det samhälle och den demokrati vi har.

Hade dessa nazister varit utländska medborgare hade vi för länge sedan a) dömt dem till långa fängelsestraff och b) utvisat dem på livstid.
Nu är de – om än fosterlandsförrädare eftersom de vill förgöra demokratin – ändå svenska medborgare och den möjligheten står inte till buds.

Det demokratiska samhället kan ändå göra vissa val.
Som att fråga sig om vi ska bekämpa nazisterna eller till exempel istället utbilda dem i sprängämnen.
Dessvärre valde Karlskoga kommun det sistnämnda alternativet.

Problem uppstår naturligtvis när det rör sig om nazister ”under cover” som när högerextremister tidigare försökte få göra värnplikten som kustjägare och i andra tuffa utbildningar för att på vis förkovra sig i att ta makten med våld.
Det problemet fick säkerhetspolisen och försvaret bukt med men det är naturligtvis ändå svårt när en anonym och okänd nazist väljer att söka exempelvis en speciell utbildning.

I fallet med den nazist i Karlskoga som nu utbildar sig i bland annat sprängämnen är dock situationen en annan.
För två år sedan twittrade han, enligt NA, och lät twittret ackompanjeras av ett hakkors.

Och det räcker att googla på hans namn för att konstatera att han på nätet redan 2011 skrev att han ”inte längre har någon tro på demokratiska tillvägagångssätt”, att ”de längsta, mest stabila och blomstrande perioderna i människans historia har  varit tider då goda härskare styrt enväldigt, kontrollrat informationen och de monetära flödena i ett samhälle med en sund moralisk kodex inpräntad i undersåtarna” och kallade demokratin en ”förruttnelseprocess”.
Och så vidare.

Redan när han söker en utbildning i Karlskoga tar det alltså uppskattningsvis fyra minuter att ta reda på vem han är och ytterligare två minuter för att lista ut varför han vill in på den utbildning som alla jag talar med inom försvarsindustrin konstaterar är en alldeles utmärkt utbildning för en våldsbenägen nazist.
Och redan där borde det ha tagit stopp.
Vilket, bland mycket annat, skulle ha inneburit att vi sluppit korkade kommenterar som gymnasiechefen Jan Strids konstaterande att det inte är så farligt att denne representant för en rörelse med drygt ett mord om året på sitt CV går utbildning eftersom eleverna ”lär sig tillverka sprängämnen men inte att göra bomber”.

Naturligtvis får vi finna oss i att nazister finns och vill störta samhället och den demokrati vi känner med våld.
Det är ett av de pris vi betalar just för demokratin.
Men att vi för skattepengar ska utbilda dem i att göra detta så effektivt som möjligt är att ta toleransen ett steg för långt.