Systembolaget lördag förmiddag.
Två flaskor rött, en liten martini, fyra burkar Sofiero.
Allt ned i en kasse och när jag lyfter den och ska gå ut går handtaget av och allt nyinköpt blandas till lördagens första busgrogg på Systembolagets stengolv.
Jag går in.
Tar en ny laddning, exakt likadan uppsättning, och packar i en ny kasse.
Du förstår vad som händer när jag lyfter den, va?
Handtaget brister. Igen.
Någon försöker säga mig något.
Sitter och fyller i en undersökning och ombeds definiera min situation.
Jag förväntas sätta ett kryss i en av de tre rutor som finns i just det avsnittet och där det står ”Gift”, ”Sambo” och ”Ensamstående” som valmöjligheter.
Två av dem är naturligtvis ganska lätta att välja bort.
”Gift” har jag varit ibland men är det inte nu.
”Sambo” har jag varit ännu fler gånger men en hastig kontroll i lägenheten visar att så icke är fallet just nu.
Men ”Ensamstående”?
Jag har fem barn av vilka två bor här på halvtid, en bror och en syster, tolv syskonbarn (inte illa på två syskon…), en snorvalp till fotograf jag träffar så gott som varje dag, ett antal vänner som jag ändå håller något så när frekvent kontakt med, två lurviga fotografer jag delar kontor med, diverse mer ytliga bekanta och kontakter och ett antal morgnar när jag vaknat detta år har bara 60 av sängens 120 centimeter varit mina.
”Ensamstående” är det minsta jag känner mig…men jag vet å andra sidan inte riktigt vad det skulle stå i en ruta där jag skulle kunna sätta ett kryss…eller varför det är så viktigt för oss att sätta stämplar på allt.
Ibland kan jag få för mig att jag inte är någon bra far.
Som idag.
Sitter på kontoret till cirka 13, går ner och lämnar in ett tips, tar en burgare på Max, springer in hos Linda på Ny design och går hem till lägenheten.
Kalle kommer och har en kompis med sig och när klockan är 14.50 frågar Kalle hur länge de kan leka.
Jag tittar på klockan och tänker ”tio i tre…och vi ska vara på kulturskolan halv fem…tio i tre?…tio i tre?!”
Och inser att för inte mindre än 35 minuter sedan skulle jag ha hämtat min sexåring på Rävåsskolan.
Jag har inte haft en tanke på det.
Jag har inte ens glömt bort det.
Det har varit utraderat ur skallen och hade inte Kalle frågat om klockan vet ingen hur lång Klaras skoldag hade blivit.
En gång hade jag Kalle och Klara med till Stora valla.
Det var pressinfo inför en match och eftersom det var Tony Gustavsson som pratade tog det tid.
Rejält med tid.
Frågade man Tony om det regnade ute tog svaret fem minuter. Sedan kom en analys om varför.
Men.
När en halvtimme eller så hade gått började jag fundera.
”Hade inte jag barnen med mig”, undrade jag och tittade mig omkring.
Inga barn någonstans.
”Nehej”, tänkte jag. ”Då hade jag väl inte det”.
Åsså gick det 5-10 minuter till och Kalle och Klara kom fram från baksidan av läktaren.
”Det var så alltså”, tänkte jag.
Det är i såna lägen jag kan bli lite orolig över mig själv.
Jag kanske, trots allt, behöver en vårdare.
Jag biter av en tand det första jag gör på läktaren i Löfbergs lila arena denna kväll.
Det gör inget.
Det är när jag begåvat nog sedan äter nötter och då biter av en bit till av samma tand det blir problem.
Tanden är i jämnhöjd med tandköttet efter det, förutom en bit i mitten som ser ut som Mount Evererst, det är en liten vass jävla spets som går rakt upp i undersidan av min tunga.
Två timmar och fem minuter senare är matchen över.
Då har Mount Everests idoga pickande mot min tunga fått den att svullna upp.
Det gör inget så länge jag håller tungan svävande i munnen och sträckt rakt framåt som om den vore stelopererad.
Problemet är att då kan jag inte säga något.
Dessutom tror folk att jag lipar åt dem.
Håller jag tungan normalt slipper jag det problemet men då gör det istället ont som faan.
Hela tiden.
Och jag läspar. Värre än Lisa Ekdahl.
Min enda metod för att formulera någorlunda begripliga ord är att låta s:en bli tjockare än Tomas Brolin var i Crystal Palace.
Jag har en tunga som är som en tennisspelare som bara kan smasha (schmascha?) när jag går ned till presskonferensen.
Där kan jag hålla tyst.
Det är sedan det blir värre.
När jag är tvungen att fråga ”Pebben” Axelsson hur ”det kännsch inför Karjala cup. Inga problem med schkador?”.
Fråga Frölundas Henrik Sömmernäs ”det här var din förschta match. Du var vasch i schlutet och schöt?”
Prata med Lee Goren och fundera på hur man läschpar på engelska.
Sitta med Robin Rahm som gjort schusché i FBK-målet och fråga om han är ”beschviken över målet du fick schläppa in” och om hans ”två schäschonger i Boråsch”.
”Sudden death” försöker jag mig över huvud taget inte på. Jag håller mig till ”förlängningen”.
Ordet ”spelsystem” är inte att tänka på.
Alla tittar på mig schom om de tyckte att det vischerligen är roligt att Expreschen tar hand om schåna schom mig men att tidningen borde ha kunnat hitta någon schkarpare kniv i lådan att skicka till Karlschtad.
Vi kan schäga schå här;
jag har haft schtörre kvällar.
Det är schäkert.