Karlgrens blogg

Jag börjar bli lite orolig över mitt minne.
Det kan ju ha med åldern att göra men…hur mycket jag än tänker på det kan jag inte komma ihåg när jag senast hörde en ledande moderat ta avstånd från de främlingsfientliga grundbultarna i Sverige”demokraternas” politik.

På Aviko i Helsingborg arbetar människor av 18 olika nationaliteter med var och en sin bakgrund, kultur, erfarenheter – och mat.

Nu delar de med sig av allt.
Under hösten lagar medarbetare från Irak, Irland och Thailand ”sin” mat varsin kväll och berättar om sin bakgrund, hemlandet och dess matkultur.

Serien events på företaget heter ”Mänskliga rätter” och vill visa hur man kan använda sina kryddor, smaker och färger för att vinna nya hjärtan.
– Vi är mycket stolta över våra medarbetare och deras engagemang i matserien. Deras delaktighet och glädje smittar av sig. Det är en sann styrka, säger företagets Karin Lindman i en pressrelease.

Svårare än så behöver inte steg vara för att ta oss närmare varandra – och då och då visar även ett obehagligt SD-smittat Skåne varför mångfald alltid är bättre än enfald.

Sitter i Helsingborg och konstaterar, när jag läser lokaltidningen.se, att det inte finns någon anledning att vara rädd för att politikerna inte ska ta sitt ansvar och sätta ned foten i de stora samtidsfrågorna.

I Klippan har Tim Nedrup, konstnär från Höganäs, haft uppdrag att göra en ny fasadmålning på föreningshuset Sågen. Kommunen ville ha ett motiv med den lilla fågeln kungsfiskaren.
Men det vet man ju hur konstnärer är. Totalt opålitliga, ofta vänstervridna och säkerligen drogliberaler.

Så först målade fanskapet en maskros som i bakgrunden skulle spreta över väggen. Han tyckte ”bladen är rätt coola”.
Typiskt flum.
Sverige”demokraten” Åsa Edvardsson slog, som sig bör, omedelbart larm och påpekade att föreningshuset är ”politiskt ofärgat” och då ville hon ”inte ha en maskros på grund av anknytningen till Miljöpartiet”.
Ingen maskros, alltså. Edvardsson påpekar att ”vi var rätt överens med de styrande partierna om det här”.

När denna vakthållning i demokratins tjänst var genomförd kunde man kanske tro att politikerna i Klippan skulle få lite lugn och ro.
Icke.
Efter nederlaget i maskrosfrågan försökte den så kallade konstnären att göra vad han beskriver som ”ett abstrakt mönster i regnbågens färger” på en kameoleont på väggen.
- Regnbågen blev okej, säger Nedrup.
- Jag är utbildad konstnär och regnbågen följer färgskalan.

Nu ryckte SD:s lokala stormtrupp ut igen. Förstås.
Där andra såg just en regnbåge – möjligen till fördel för den kommunala ekonomin med en tunna full av guld vid sin fot – insåg Edvardsson att det bara var smygreklam för Pride och andra perversiteter.
- Jag vill inte ha regnbågens färger för det är ett statement, säger hon till lokaltidningen.se.
- Jag har inget emot den ”saken” men det ska vara ofärgat, förklarar Sverige”demokraten” som dock visar sin liberala sida genom att förklara att hon ”har absolut inget emot en kameleont”.

Själva kungsfiskaren har dock SD i Klippan inget emot, trots att den söker sig till andra länder när det blir besvärligt hemma.
Huruvida acceptansen för kungsfiskaren har att göra med fågeln hos Wikipedia beskrivs som utrustad med en ”oproportionerligt lång, rak och dolkformad näbb”, framgår inte av lokala media.

I SvD publicerar Lotta Lundberg ett långt reportage från gamla DDR där främlingsfientlighet och extremism fortsätter breda ut sig 30 år efter att man blev befriad från kommunistdiktatur.
I byn Vockerode träffar hon, bland andra, en herr Böttcher, pensionär som bodde här redan under den mörka DDR-tiden.
När muren föll 1989 lades kraftverket ned, 1 000 jobb försvann, 800 flyktingar placerades här i en stad med 75 procents arbetslöshet.

”De två krogarna är stängda, ungdomsgården riven, affären nerlagd, gatorna är tomma, överallt ruiner, överväxta hus och rader av tomma lägenheter med pangade fönster och gamla gardiner som fladdrar i den nykläckta våren”, skriver Lotta Lundgren.
I höstens val tros högerextrema och främlingsfientliga AFD, kusin med svenska Alternativ för Sverige och syssling till ”Sverigedemokraterna” bli största parti.

Herr Böttcher, som föder upp lamadjur som pensionär, berättar om när byn drabbades av översvämningar och hur det, faktiskt, förde människor samman.
– Det bästa som har hänt oss efter murens fall var paradoxalt nog översvämningarna, säger han i SvD.
– Då hälsade folk på varandra, alla hjälpte till, släpade sandsäckar och lagade mat. Det var en stor gemenskap. En fin tid. Nu har vi inte ens en fotbollsförening.
– Vad vi behöver är ett gemenskapsprojekt. Där vi lär känna varandra igen. Något som gör folk mindre rädda för framtiden – och för varandra.

Just det.
Att börja tala om framtiden. Och att göra saker tillsammans.
Så enkelt och så svårt kan en del av receptet vara för att slå tillbaka de mörka krafter som inte vill oss väl.

”Sverigedemokraten” Teddy Nilsson, dessvärre numera kommunstyrelsens ordförande i skånska Svalöv, skrev i ett Facebook-inlägg att han ville förbjuda Pride-flaggan.

Det känns både rimligt och logiskt att han vill.
Pride-flaggan symboliserar ju alla människors lika värde.

Sedan Moderat-Bill tillsammans med ”Sverigedemokrat”-Bull tog över styret i stackars skånska Staffanstorp har man tydligt visar var de stora framtidsfrågorna ligger.

Man har 1) slagit fast att ingen skolmat ska serveras som tar hänsyn till religiösa sedvänjor varför exempelvis judars matpreferenser inte längre är något som ska tas hänsyn till, 2) bestämt att tiggeri ska vara förbjudet (det var visserligen inget problem men man vet aldrig), 3) att inga IS-terrorister ska få socialbidrag (såvitt man visste fanns inga potentiella kandidater men kom någon skulle de f-n veta vad som gäller i Staffanstorp), 4) undersökt möjligheten att exportera ensamkommande till grannkommunerna mot ersättning och nu senast 5) genom beslut i kommunstyrelsen infört ”nolltolerans mot huvudduk på flickor upp till sjätte klass i skolan”.

Problemet var visserligen att ett par av besluten bröt mot svensk lag men varken M-Bill eller SD-Bull tyckte sådana små futtiliteter ska stå i vägen.
M-Bill tycker nu, sedan Skolverket berättat för honom att religionsfrihet är skyddad i grundlagen och att skolplikten är föreskriven i skollagen, att man ”givetvis inte” kan hindra flickorna från att komma till skolan.
- Men vi accepterar inte det, säger han och tar för en stund både Bill- och Bull-rollen.

Man skulle ju kunna raljera om att det är intressant att ett parti som har rötterna i nazismen nu vill förbjuda judar att äta som de vill i skolan eller bära religiösa huvudbonader.
Eller att man, med en annan ideologi i grunden, kunde ha markerat mot nazistiska eller rasistiska symboler – eftersom det nu är symbolpolitik och inget annat man sysslar med.

Men det väsentliga är ju att man lägger sin centrala politiska energi på trams och på trams som enbart sysslar med att särskilja människor, att ställa människor mot varandra, att söndra och skapa konflikter istället för att bygga ett samhälle för alla och för framtiden.
Det är illavarslande och olycksbådande.

Staffanstorp styrs av politiker med en främlingsfientlig och människofientlig agenda.
Det oroväckande är, bland mycket annat, det sker i en allians med det parti som vill stänga gränserna och slänga ut svartskallarna och under ledning av det parti som i valet för trekvarts år sedan gjorde anspråk på statsministerposten.