Karlgrens blogg

En 53-årig fånge, intagen på ett svenskt fängelse med högsta säkerhetsklassen, är anmäld misstänkt för att ha våldtagit en kvinnlig präst vid hennes besök på kåken i tjänsten i december.
53-åringen, dömd till fyra års fängelse för bland annat grov narkotikabrott, dömdes förra året för att tillsammans med en annan fånge grovt ha misshandlat en medfånge genom att slå och sparka honom.

Nu är 53-åringen alltså anmäld för att ha våldtagit en kvinnlig präst inne på fängelset.
Fängelseledningens kraftfulla reaktion?
Anstaltschefen säger till Aftonbladet att när ”en sådan här incident” inträffar ”ser man självklart över sina rutiner”.
Men, men…”det är ofrånkomligt” att ”saker kan hända”, förklarar hen, ”när man jobbar med människor”.

”Incident”, ”ofrånkomligt”, ”saker kan hända”?
Det enda som borde vara ”ofrånkomligt” bland ”saker” som ”kan hända” i det läget är att en så korkad anstaltschef får sparken.

Att som anstaltschef inte kunna skydda en i tjänsten besökande från att inom anstaltens väggar utsättas för ett grovt brott är en inkompetensförklaring i sig.
Att efteråt bagatellisera brottet på det här sättet är ett hån mot all mänsklig anständighet.

I mina arbetsuppgifter ingår, bland mycket annat, att läsa tidningar, webbsajter och annat.
Därav att jag nu ramlar över gratismagasinet Gaffas – ”Skandinaviens största musikmagasin” – även om det råkar vara dess juni- respektive sommarnummer.
Där skriver en ung farbror vid namn Emil Viksell och lyckas alldeles på egen hand samla allt som kännetecknar riktigt usel journalistik.
Eller, mer korrekt, ”journalistik”.
Viksell skriver, med förkärlek, om sånt som hände innan han föddes vid sidan om artister han inte gillar, musik han inte lyssnat på och böcker han inte läst.

Det blir därefter.
I juninumret berättar han om ett ”gulnat tidningsurklipp” från 70-talet, ur veckotidningen Röster i Radio-TV, ”utgiven av det osexigt klingande: Radiotjänst”.
Det hade väl tagit honom tolv sekunder ungefär att kolla att Radiotjänst bytte namn till Sveriges Radio 23 oktober 1957.
Han dömer sedan ut dåtidens musikskribenter som ”proggdruider och batikhäxor” men ger dåtidens musik erkännandet att ”var det något håriga proggen gjorde bra så var det att gå och dö”.

I sommarnumret avrättar han modigt Ulf Lundell, som redan i majnumret dömts ut med meningen ”Gubbig, gubbigare, Lundell”.
Nu konstaterar farbror Viksell att han ”aldrig har läst en rad av Uffe” samt ”skulle hellre bajsa på mig på allmän plats än försöka sätta i mig någon av hans oredigerade och 700-sidiga malströmmar till böcker”.
Han har ”knappt heller hört en hel låt” men förirrade sig ”i en fylleyra” på Roskilde till en Lundell-spelning men insåg där att ”jag kände till max två av hans låtar”.
Följaktligen blev det så att när Lundell ”slog an första riffet i stående manspread var det redan på tok för mycket och jag lämnade konserten”.

Han har alltså inte läst en rad, skulle hellre bajsa på sig än att göra det, har knappt hört en hel låt och när han riskerade att göra det gick han efter första riffet i första låten.
Med det som grund dömer han sedan snabbt och raskt ut en snart 50-årig professionell karriär som konstnär, musiker och författare.

Jag hade kunnat göra det.
Jag har nämligen följt Lundell, läst Lundell, lyssnat på Lundell. Sedan 1970-talet. Fram tills nu.
Jag kan också, exempelvis, finna hans senaste bok bitvis för privat, gnällig, i vissa stycken ointressant, i andra skarp.

Skillnaden mellan mig och farbror Viksell är att jag vet vad jag talar om i exempelvis det här fallet.
När han dömer ut Lundell är det som om jag skulle döma ut bananflugan.
För jag vet lika mycket om den som han vet om Lundell.
Att den existerar.
Hade farbror Viksells krönika varit ett skivsläpp hade den karaktäriserats som en singelolycka.

Men det handlar inte, i första hand, om Ulf Lundell.
Inte alls egentligen.
Det handlar om respekt. Den respekt man ska ha för alla människor.
Samt om att ett alternativ till att spy ur sig om saker man inte vet något faktiskt är att hålla tyst och sätta sig in i ämnet innan man uttalar sig.
Det är nämligen så seriösa människor gör.

I en amerikansk opinionsundersökning säger 51 procent av de tillfrågade evangelikanerna att de tror att Gud hör böner även från andra än aktiva kristna och av de svarande anser dessutom en majoritet att människan är ”god av naturen”, enligt tidningen Christian Post.

I en kommentar till detta säger pastorn Chris Larson att ”det är hjärtskärande att uppleva att många i den evangeliska kyrkan är förvirrade”.
Absolut.
Så här kan vi inte ha det. Gränsen för den kristna toleransen mot medmänniskor måste snarast bli lika skarp och tydlig som den planerade muren mellan USA och Mexiko.

Det är den 30 september 2018 och det bör påpekas.
Läser SvD där en Fredrik Sjöberg recenserar Annelie Nordströms memoarbok ”Min trädgård är full av skärvor”.
Nordström är Kommunal-ordföranden som fick avgå som fackbas efter att hennes förbund fifflat bort ett antal miljoner av medlemmarnas pengar och hon själv hjälpt utrikesminister Margot Wallström till en lägenhet i Stockholm.

Sakfrågan är inte så svårartad – naturligtvis ska ett fackförbund inte slösa pengar på nattklubbar och lyxresor och lika självklart ska en utrikesminister över huvud taget inte behöva leta lägenhet utan få tillgång till en sådan samma dag som utnämningen sker – men det är inte poängen.

Poängen är att recensenten Sjöberg avfärdar hennes kritik av gubbvälde som ”en partsinlaga, bitvis präglad av en doktrinär feminism”.
Det är ändå det bästa han skriver.

Hans kommentar till Annelie Nordströms beskrivning av hur hon aktiverade sig i facket som ung kvinna lyder så här;
”Själv gjorde hon karriär inom facket och kom att umgås med äldre sossar som ansåg att ”kärringar gör sig bäst hemma”, vilket är en förståelig ståndpunkt, men lite gammaldags”.

Så skriver en manlig recensent i en av Sveriges största dagstidningar.
30 september 2018. Snart två decennier in på 2000-talet.
Ibland tror jag att vi har kommit en bit på vägen.
Ibland läser jag sådana här texter och tvekar.  

…är ”i själva verket” ett uttryck som bara ska användas om klockor och ”gå av stapeln” ett som bara ska användas om båtar.

Med posten kommer Homeenters magasin.
Bläddrar. Läser filmerbjudanden. Beskrivningar.
Som den här:
”När Jimmy och Fletch under sin semester träffar ett gäng lättklädda tjejer i en husbil tror de först inte sina ögon. Men det visar sig snart att allt inte står rätt till! De snygga tjejerna är lesbiska vampyrer! Nu gäller det att överleva till solen går upp”.

Filmen heter ”Lesbian vampire killers” och det känns som om det går ganska lätt att avstå från att beställa den.
Men beskrivningen att ”allt inte står rätt till” stämmer säkert på filmen.