Låt oss nu reda ut lite trams.
Förra veckans diskussion gällde, bland annat, en kvinna som ansåg sig kränkt för att hon inte fått ett jobb. Utgångspunkten var att hennes sätt att hälsa och inte hälsa gjorde att hon inte ansågs lämplig. Hon fick, följaktligen, 40 000 kr i skadestånd.
Om vi tar den här delen först;
när man söker jobb vet man att det gå på två sätt – man får jobbet eller så får man det inte. Rent matematiskt är möjligheten att man inte får det större om man är tre sökande eller fler.
Om man då inte får jobbet kan man svära och sedan söka ett annat eller, nu för tiden, välja att känna sig kränkt, ta chansen att casha in lite och dra processen i domstol.
Den andra delen är den här;
diskussionen om kvinnan, nobben och kränktheten ska inte föras utifrån vare sig politik eller religion.
Det handlar om något som alla egentligen tycker är rätt och rimligt, nämligen att om jag har ett företag ska jag ha rätt att anställa vem jag vill.
För att det är mitt företag.
Case closed. Diskussionen avslutad. Argumentationen fullständig.
Om jag väljer att enbart anställa rödhåriga smålänningar som ska ha bott minst en sommar i Säffle och säger ”tjosan, tjosan” när de kommer till jobbet så är det min sak.
Det är visserligen och med största säkerhet förödande för företaget men det är också min sak.
På samma sätt är det med bolagets styrelse.
Alla undersökningar och all forskning visar att de företag som har en jämställd ledning, med en balanserad representation och ungefär lika många kvinnor som män i styrelsen är de som lyckas bäst.
Nästan oberoende av vilken marknad de finns på eller vilken produktion eller tjänst man tillhandahåller.
Det är alltså korkat att fylla en styrelse med enbart kvinnor, enbart män eller enbart norrlänningar med mjäll.
Men det är fortfarande upp till mig.
Det är nämligen, fortfarande, mitt företag. Och därmed även min rätt att fatta korkade beslut.
Det här håller, egentligen, alla med om.
Även företrädare för de partier som till exempel vill kvotera till bolagsstyrelser skulle själva vilja välja fritt både till bolagsstyrelsen och när det gäller vilka man ska anställa om de själva startade ett företag.
Alltså vore det bra om vi slutade känna oss kränkta stup i kvarten, accepterade förnuftiga lösningar som vi egentligen alla stödjer och enas om att om Elsa startar ett snickeri kan det inte vara Edlas sak att bestämma om Elsa ska anställa Pernilla eller Camilla.
Det är och bör, faktiskt, vara Elsas ensak. Det är hennes företag.
