Karlgrens blogg

Jag har, faktiskt, väntat hela dagen.
Att en reaktion skulle komma var ju självklart.
Händelsen strider ju mot allt som Sverige”demokraterna” står för.
En utländsk medborgare som avsade sig sitt svenska medborgarskap på 1990-talet och efter ett i raden av fängelsestraff blev utvisad ur Sverige på livstid får tillbaka sitt medborgarskap och återvänder till Sverige.

Han har dessutom en kriminell karriär på över ett halvsekel bakom sig, för första gången dömd för att 1965 bland annat ha skjutit en polis i axeln, sedan en närmast obruten följd av domar för rån, bankrån, narkotikabrott och så vidare i en aldrig sinande ström.
Nu får han tillbaka sitt medborgarskap, tillåts återvända till Sverige från det utländska fängelset och har därmed fritt fram att vid 71 års ålder ta ut sin svenska pension och i övrigt utnyttja det välfärdssystem som han aldrig bidragit med ett öre till utan istället dränerat på miljoner samtidigt som han förstört ett oräkneligt antal människors liv.

Skrämmande svensk flathet, eller hur?
Och utlänning är han ju dessutom eller i varje fall var tills menlösa Sverige gav honom medborgarskapet tillbaka när han fyllde 70.
Men hela dagen går utan en utandning om saken från Jimmie Åkesson eller något av de andra järnrören.
Som annars hugger som kobror på en syratripp så snart orden ”utländsk medborgare”, ”utvisad” och ”kriminell” seglar fram samtidigt på gomseglet.
Nu inte ett ord.
Inte ens ett höjt ögonbryn.

Konstigt…eller nej.
Det handlar ju inte om en svartskalle av det slag som järnrören älskar att hata.
Det handlar i det här fallet om Clark Olofsson, född i Trollhättan och uppvuxen i Göteborg men som i övrigt under dryga halvseklet uppfyllt SD-hatstämpeln ”kriminell” och under ett par decennier stämpeln ”utländsk medborgare”.
Det är inte bara skillnad på folk och folk och riktiga och icke riktiga svenskar när järnrören får säga sitt.
Det är skillnad på kriminella och kriminella också.
En och annan ska kanske dra en och annan slutsats av det en dag då SD ger ”talande tystnad” en ny innebörd.

Nu finns det siffror på den hämningslösa mängden asylsökande som kommer att skölja över Sverige i en flodvåg 2018 och dessutom öka 2019.
I år kommer lavinen av asylsökande enligt Migrationsverket att uppgå till 6,58 personer per kommun och månad (23 000 totalt) och nästa år stiga till sanslösa 8,33 personer per kommun och månad (29 000 total).
Det är svårt att se hur ett av världens rikaste välfärdssamhällen ska kunna stå emot en sådan massinvasion – men som tur är har ju riksdagens i opinionsmätningarna tre största partier beslutat att sätta ned foten på allvar medan det ännu finns en chans att rädda fäderneslandet.

En av de många saker som journalister har svårt för är att räkna pengar.
Det ägnade många en stor del av gårdagen åt att bevisa.
Facebooks aktiekurs rasade 20 procent vilket enligt en samlad kår av räknenissar skulle innebära att storägaren och grundaren Mark Zuckerberg råkade ut för ”en personlig förlust på 16,8 miljarder dollar, ungefär 147 miljarder kr”.
”19 procent av Mark Zuckerbergs förmögenhet borta i ett nafs” var en av rubrikerna.

Så var det naturligtvis inte.
(Och även om det varit så hade Zuckerberg haft 81 procent av förmögenheten kvar vilket enligt samma rubrikmakare skulle ha inneburit att han fortfarande haft 626 miljarder kr kvar och inte behövt gå till socialen den här veckan heller för att få råd till makaroner och falukorv till barnen).

Sanningen är istället att Zuckerberg inte förlorat en enda krona.
Så länge Zuckerberg inte säljer en enda av sina aktier varken tjänar han på en kursuppgång eller förlorar på en kursnedgång.
Hade han däremot varit så enastående enfaldig att han sålt alla sina aktier just den dag då kursen på dem rasat 20 procent hade jätteförlusten varit ett faktum.

Frågor på det?

Dagens rubrik, förmedlad av MSN;
”Ungdomar hitta ett vrak i skogen, men flydde när de inser vem den tillhörde”.

Risken att någon svensklärare ska behöva bli uppsagd på grund av arbetsbrist känns marginell.

Och samma dag läser jag, med mindre än fem minuters mellanrum på två olika nationella tidningarnas webb, om att Per-Albin Hansson var ”stadsminister” under andra världskriget, om en spelarövergång som blivit ”en följetång” och om hur någon slutat ett uppdrag ”av personliga själ”.
Håhåjaja.

Från Tradera kommer ett mejl med rubriken ”Utvalt för dig, Torbjörn” där man skriver att ”Vi har samlat några fynd som vi tror intresserar dig”.

Under texten finns framsidorna på musik av och med Werner & Werner, Eddie Meduza, Tomas Ledin samt en kassett med rubriken ”Blandat reklam” och en med titeln ”Hej häst!” där en Angelina sjunger och Anders Gernandt står för mellansnacket.

Det finns inte ord för hur personligt kränkt jag känner mig.

Enligt en ny studie (hur kommer man på idén till alla?) som gjorts vid Harvard och Oxford är trummisar ofta näst intill geniala.

De har inte bara den självklara kapaciteten att sköta takt och rytm utan får även bättre poäng än de flesta på IQ-test med 60 frågor, har en ypperlig problemlösningsförmåga och är fantastiska på att höja stämningen i alla sammanhang.

Jag som alltid trott att det är basister som styr världen.

I en Yougov-undersökning har 1 520 svenskar från 18 år och uppåt fått svara på frågan ”Vilken partiledare tar du helst med till en öde ö?”

13 procent vill ha Jimmie Åkesson med sig vilket ger honom en andraplats.
Det är lätt att förstå hur de har resonerat.
Risken att Jimmie skulle släppa i land någon mer på ön som man skulle behöva dela med sig till av de materiella tillgångarna är ju minimal.

Sambandet mellan Sverigedemokraternas ursprungliga främlingsfientliga släng-ut-alla-invandrare-och-stäng-gränserna-politik för alla med ryckningar i högerarmen och den mer förfinade fasad man nu försöker visa upp är som sambandet mellan julmust och påskmust.
Det är samma mörkbruna sörja men under ny etikett.

Tant Anna talade alltid om kajorna.
Hon var hemvårdarinna, anställd av Degerfors kommun, och när mamma var sjuk kom hon till oss om dagarna och tog hand om mig.
Vi kom att umgås med henne och jag tyckte om att gå ned till hennes lägenhet. Hon bodde på Medborgargatan där två hus – ett 100-meter långt och ett som är 50 – dominerar.
De kallas, fortfarande, ”Hundrametern” och ”Femtiometern”. Så roliga är vi i Degerfors.

Men. Kajorna.
Tant Anna talade alltid om dem, varnade för dem. Få djur var viktigare att se upp med. Få saker över huvud taget, faktiskt.
De var illistiga, högg, gick till attack. Stal. Ville man öppna ett fönster hojtade hon om kajorna. Historierna var många.

Det satte sig förstås. Man hade kunnat väcka mig mitt i natten och jag hade varnat för kajorna.

En öppen och förutsättningslös diskussion var inte aktuell.
Degerfors var då som nu befolkat av en man som heter Ove. Även kvinnorna hette Ove.

I stort sett ett helt liv senare läser jag äntligen på om kajorna.
Kajan är ”intelligent, nyfiken och social”, i allmänhet ”livligare och snabbare” än andra likartade fåglar, kan göras tam, läras att härma ord eller komma när man kallar på den, lär jag mig.
När de blottar nacken och burrar upp huvudfjädrarna är det för att de vill att deras partner ska putsa dem. Det gör de. Åt varandra. Beteendet förekommer nästan enbart inom häckande par.

Det visar sig också att kajor delar med sig av mat inbördes och att det sker ”oberoende av kön och släktskap”. Dessutom delar de med sig mer av den mat de tycker bäst om och att de ”delar med sig mycket mer än vad som är dokumenterat för andra arter”.
Inte mycket att vara rädd för.

Parallellen slår mig när jag tänker på Sverigedemokraterna.
För det är ju inte så att var femte vuxen svensk helt plötsligt blivit främlingsfientlig och rasist.
Men där finns en oro och en okunskap att ta på allvar.
Tror man att det står en galen yxmördare runt hörnet är ju oron lika stor som om det faktiskt gjorde det.
Att någon då talar om för en att man är ”idiot” och ”helt jävla slut i huvudet” för inte handlingen framåt.

Det gör det inte heller att idiotförklara människor som säger att de ska rösta på Sverigedemokraterna.
Det valet gör de utifrån en oro, osäkerhet och en världsbild som på avgörande punkter inte stämmer med verkligheten.
Men det gör inte osäkerheten och oron mindre. Eller mindre påtaglig.

Så?
Alltså måste vi som står för något annat ta den här oron och frustrationen på allvar.
Diskutera den förutsättningslöst, lyssna, inte döma utan mötas i ett samtal som i slutänden kanske föder en ny tanke, skapar en gråskala mellan svart och vitt och får den vi talar med att fundera lite.
Över frågorna.
Och över var svaren finns.
Vi måste alltså föra tio miljoner malande, frustrerande och kanske ibland tröstlösa samtal.
Hur jobbigt som helst.
Men den enda vägen när det parti som idag är Sveriges tredje största lyckas övertyga så många av oss att de galna yxmördarna inte bara står runt hörnet utan dessutom har utländskt ursprung och borde slängas ut eller stoppas vid gränsen.

Och en man som heter Ove lyckades ju komma överens med nya grannen Parvaneh.
Till sist.
Trots att hon var utlänning, blandade saffran i riset och en massa annat konstigt.
Du ser.

”Jag är inte här för att stjäla era tillhörigheter, ockupera era hem eller attackera era kvinnor. Jag antar att ni redan har tillräckligt med utlänningar som gör det”.

Tobias Andersson, ledare för Sverige”demokraternas” ungdomsförbund Ungsvenskarna, på besök hos brittiska kompispartiet Ukips ungdomsförbund, avd. ”Vi är bara öppet främlingsfientliga när vi tror att ingen där hemma hör det”