Karlgrens blogg

När sommaren 2014 är över står en lokal tom vid biblioteket
i K-center i Karlskoga.
Öppna förskolan är nedlagd.
Politikerna vill spara – men gör de verkligen det?
Nej.
Häng med och läs om besparingen som istället ökar utgifterna.

Så här är det;
Karlskoga kommun omsätter drygt 1,3 miljarder kr och av de pengarna går ungefär
30 procent till grundskola och barnomsorg.
Kommunen finansierar verksamheten med kommunalskatten som främsta inkomstkälla
vilket innebär att av varje hundralapp du tjänar går 22 kronor och 3 öre till
Karlskoga kommun men ändå räcker inte pengarna.
Så kommunen måste spara.
Och spara.
Och skära ned.
Men om nu en besparing inte är besparing? Hur blir det då?
Så här.
Häng med.
***
I slutet av 2013 beslutade barn- och utbildningsnämnden att stänga öppna
förskolan i biblioteket i K-center.
- Vi  valde den besparingen framför att spara på personal inom förskolan, säger Yvonne Nilsson (s),
ordförande i nämnden.
Allianspartierna ville spara samma belopp men göra tvärtom och behålla öppna
förskolan.
Men majoriteten fick naturligtvis som den ville och efter sommaren 2014 är
öppna förskolan i centrum historia.
Besparing?
- 350.000 kr, hävdar barn- och utbildningsnämndens majoritet.
Men är det så?
Nej.
Ett annat och mer korrekt svar är 10.000 kr.
Men ett tredje och mest sanningsenligt är att nedläggningen/besparingen
istället ökar kommunens utgifter.
***
Kostnaderna för öppna förskolan i K-center fördelar sig grovt uttryckt på tre
poster.
Personal.
Lokalhyra.
Material och aktiviteter.

Nu stänger man förskolan.
Men personalkostnaden blir kvar eftersom den aktuella personalen (en peson) förs
över till annan plats inom barnomsorgen.
Ingen besparing där.
Lokalkostnaden blir kvar eftersom den redan idag eftersom kommunen kommer att
hyra lokalen även fram över, hyran belastar bibliotekets budget.
Ingen besparing där heller.
Kvar blir kostnaden för material och aktiviteter.
 Ungefär?
- 10.000 kr, kanske.
Där har vi besparingen.
Kanske.
Så här långt återstår alltså 10.000 kr av de 350.000 kr politikerna ansåg sig spara in.
Men det är inte slut än.
***
Vad är då öppna förskolan?
På Facebook skrev en person, kanske inte helt oväntat en man, att man behöver
väl inte ha skolad personal på öppna förskolan utan lokalen finns ju där så det
är väl bara att låsa upp dörren och låta föräldrar och barn träffas där om de
vill.
Nej.
För  på öppna förskolan kan du som förälder inte bara ”komma med ditt/dina barn
för att leka, träffa andra föräldrar och få tips och stöd i din föräldraroll”.
Det är dessutom så att ”på öppna förskolan gör vi många olika saker utifrån
barnens önskemål. Vi leker, målar, sjunger, läser sagor och gör utflykter då
och då. Vissa dagar har vi babycafé för barn 0-1 år” och så vidare.
Citaten kommer från Karlskoga kommuns hemsida.
Det är med andra ord en kvalificerad verksamhet man nu lägger ned.
***
Öppna förskolan är en enkel och bra verksamhet där man kan slinka in oanmäld,
träffa andra barn och föräldrar, få ett viktigt komplement till att gå hemma
ensam med sitt barn, som nyinflyttad kunna knyta kontakter och så vidare.
Jag tillhör dem som nyttjat och haft glädje av öppna förskolan just i K-center.
Först med Kalle.
Sedan med Klara.
Öppna förskolan var inte bara en möjlighet att träffa andra småbarnsföräldrar.
Det var också en möjlighet som gjorde att man kunde vänta lite med att ställa
sig i kö för den där dagisplatsen.
Där är nästa frågetecken i besparingen.
***
Öppna förskolan som en möjlighet att vara hemma men samtidigt träffa andra barn
och föräldrar och avvakta lite med dagisplatsen är också ett perspektiv som hör
hemma i besparingsdiskussionen.
De två kommunala öppna förskolorna i Karlskoga samlar ungefär 70 barn i genomsnitt.
35 per enhet om vi delar rakt av.
En genomsnittlig förskola i Karlskoga har 38 platser och följaktligen normalt lika
många barn, det vill säga i princip samma mängd barn som öppna förskolan.

En plats i kommunala förskolan i Karlskoga kostar (2012) i genomsnitt 115.529
kr och från det beloppet ska dras den snittavgift för föräldrarna man brukar
beräkna till 8.000 kr/år och då har vi en kostnad per barn på 107.529 kr.
***
Då jämför vi det med besparingen i att stänga öppna förskolan i K-center.
Och  konstaterar att om sex av 35 barn börjar ”vanliga” kommunala förskolan sex
månader tidigare än planerat så är den påstådda besparingen på 350.000 kr
uppäten.
Och om ett enda barn börjar dagis en månad
tidigare än planerat så är den reella besparingen på 10.000 kr borta.
Det är med andra ord så att nedläggningen inte alls är någon besparing
utan att utgifterna istället ökar.
Tvärtom, alltså.
***
Varför  lägger man då ned denna verksamhet?
Tja. Här är två skäl:
de flesta verksamheter kommunen driver är man i lag tvungen att driva. Öppna
förskolan är däremot en frivillig kommunal verksamhet och enkel att lägga ned
av det skälet.
Och med de öppna och fria former öppna förskolan har så finns ingen
föräldraförening, inga föräldramöten, inget forum att kanalisera protesterna
genom. Öppna förskolan är lätt att lägga ned.
Ett par artiklar i lokaltidningen kan ju politikerna alltid leva med.
***
Vilka sitter i barn- och utbildningsnämnden?
I den majoritet som bestämt att öppna förskolan ska läggas ned finns unge
Tom Olsson (s) och ordföranden Yvonne Nilsson (s), rena junioren med sina 47 år
– och vid sidan av dem ordinarie ledamöterna Christer Eklund (v) 61 år, Tomas
Bergqvist (s) 64år, Göran Pettersson (s) 61 år och Yvonne Helj (s) 55 år.
Hur  nära dem ligger två- och treåringars vardag?
***
När Helena Frisk (s) hoppade av uppdrag i protest mot arvodeshöjningar inom
politiken i Karlskoga kallade dåvarande kommunstyrelseordföranden Niina Laitila
(s) det hela för ”småbelopp” i den kommunala budgeten.
Men beloppen kan väl inte vara större när det handlar om samma belopp i en
besparing inom barnomsorgen?
***
Eller också kan man göra en jämförelse med vad Karlskoga kommun ändå anser sig ha
råd med trots att man anser sig tvungen att skära i skola och omsorg –
även om det är jämförelser våra politiker hatar.
Barn- och utbildningsnämndens ordförande har ett arvode på tre inkomstbasbelopp
– 170.700 kr.
Nämndens vice ordförande har ett arvode på 0,7 inkomstbasbelopp – 39.830 kr.

De tre  som tre som leder kommunfullmäktiges månatliga möten – Anders Ohlsson (s),
Marie-Louise Naucler (m) och Maria Karlsson (s) har tillsammans 200.836 kr i
arvode för detta.
Till kommunstyrelsen utbetalades under 2013 arvoden på drygt 2,8 miljoner kr –
2.833.975 kr.
Utöver det tillkom ersättning för förlorad arbetsförtjänst.
Till kommunfullmäktige utbetalades arvoden på dryga miljonen – 1.035.941 kr.
Även där tillkommer ersättning för förlorad förtjänst. (I beloppet ingår dock
arvodet till fullmäktiges presidium).
***
Osakligt?
Kanske.
Men ändå ett faktum att deT är utgifter som Karlskoga kommun anser sig ha råd med även 2014.
Samtidigt som öppna förskolan läggs ned.
För en besparing som inte är någon besparing.
Om än på pappret en besparing på 10.000 kr – 2,5 promille av
kommunstyrelsens och kommunfullmäktiges arvoden.

Vad det, möjligen, kan betyda på sikt för de i genomsnitt 35 barn som inte
längre får sin stimulans genom öppna förskolan i de snart tomma lokalerna vid
biblioteket har vi inte ens tagit upp i den här artikeln.
Det ligger långt bortom nästa mandatperiod och är sålunda inte av något som
helst intresse.

———-
Så slutade den ursprungliga text jag skrev. Efter det hände det sig att barn-
och utbildningsnämnden i Karlskoga i budgetarbetet fick ytterligare 6,8 miljoner
kr i extratilldelning för åren 2015-2016.
Oppositionen i form av de fyra borgerliga partierna föreslog då att man utifrån
extrapengarna skulle riva upp beslutet om att lägga ned öppna förskolan och
låta den fortsätta sin verksamhet.
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet –  majoriteten – vägrade.
Och den enda slutsats som dessvärre återstår är att man lägger ned öppna
förskolan i K-center för att man vill lägga ned den.

Första fredagsmorgonen i mars sätter jag på datorn och tar mig igenom morgonrutinerna.
Däribland Facebook.
Jag upptäcker då att jag – mig ovetande och utan egen vilja – blivit ansluten
till en grupp som vill kasta ut regeringen Reinfeldt ur kanslihuset – för
övrigt i likhet med bland andra tre politiskt aktiva människor som inte heller
vill vara med där och en moderat i bekantskapskretsen som definitivt inte vill
vara det.
Två dagar senare har jag blivit stämplad som nolla sötvattenspirat, fjolla,
pajas och stolle av fem personer jag aldrig har träffat och den s-politiker som
startat gruppen har först bett om ursäkt i radion och sedan försökt polisanmäla
Sveriges Radio för att SR rapporterat om saken.
Så kan det gå.
Häng med.

En  Björn Johansson i Umeå kallar mig ”nolla” och, något mer svårbegripligt,
”sötvattenspirat.
En AnnKatrin Persson, som vid sidan av Vänsterpartiets blomma har Brynäs-logga
bredvid sin profilbild vilket möjligen kan indikera Gävle, stämplar mig som
”fjolla”.
En Mika Takamäki, efter valet med sin sjundeplats på valsedeln i ryggen en av Socialdemokraternas
ledande politiker i Karlskoga, kallar mig dels ”pajas” och dels ”stolle”.
En Ulf Bjarneson nöjer sig med att slå fast att jag är ”humorbefriad”.

Jag vet inte vem någon av dem är.

Ingen av dem känner mig.

Ingen av dem har någonsin träffat mig.

Jag messar Björn Johansson, AnnKatrin Persson och Mika Takamäki och ber om ett
svar om på vilken grund de kan slå fast att jag är nolla, fjolla, pajas och
stolle.
Bakgrunden är denna.
Fredag morgon,  7 mars, när jag går in på
Facebook upptäcker jag att jag har anslutit mig till en grupp som heter ”Vi som
har bestämt oss för rödgrönt”.

Den innehåller drygt 200 själar som vill se Reinfeldt, Borg et consortes ta
bakvägen ut ur kanslihuset i september medan stora entrén målas röd och grön
för att släppa in Stefan Löfven, Jonas Sjöstedt och Åsa Romson.

Så kan man tycka.

Det är för övrigt en idé som jag sympatiserar med.

Men däremot är jag fullkomligt anti mot att någon – vem det vara må – ska tala
å mina vägnar, ansluta mig till dittan eller dattan eller fösa in mig i någon som
helst fårskock över mitt huvud och utan min vetskap.

Jag bestämmer själv.Det handlar om demokratisyn, om människosyn och om respekt.
Men.
Hur Björn, AnnKatrin, Mika och Ulf kan stämpla mig som nolla och fjolla och så
vidare är naturligtvis lite svårbegripligt.

De reagerar med ryggmärgen.
Någon tycker inte som de och då är hen en motståndare, antagligen något så
förhatligt somen borgarbracka och då kan man släppa alla hämningar.

I det här fallet blir det dock ett stolpskott.
För att uttrycka sig milt.
Men det kan ju inte de som kastar skit veta eftersom de inte bryr sig om att ta
reda på något utan anser sig ha rätt att i skydd vid datorn vräka ur sig vad
som helst.

I det här fallet att idiot- och, synonymt, borgarstämpla mig.
Mig.
Som den 12 september 1969, tolv år gammal, gick med i SSU-klubben i Degerfors.
Som halvannat år senare, 5 januari 1971, gick med i socialdemokratiska partiet.
Som sedan ägnade de närmaste tolv åren åt politik, de sex sista av dem på
heltid som (s)-ombudsman, som ledamot av skolstyrelsen i Karlskoga,
hamnstyrelsen i Helsingborg med mera.

I likhet med Takamäki och hans gäng hoppas jag följaktligen att Reinfeldt ska
få gå till arbetsförmedlingen sista måndagen i september.

Däremot gick jag fyllda 18 direkt till pastorsexpeditionen och gick ur Svenska
kyrkan – inte av motvilja mot religionen utan därför att jag ansåg och anser
att det är fel att man ska födas in i en församling.
Det ska man ta ställning till själv och ta ställning till som vuxen, inte som
spädbarn.

Och som aktiv SSU-are och järnverksarbetare tyckte jag redan där och då att det
var fel att nästan varannan LO-medlem genom mötesbeslut skulle vara kollektivt
anslutna till Socialdemokraterna.
Att välja parti är vars och ens ensak och att kollektivt skriva in 800.000
arbetare som medlem i ett parti strider mot alla grundläggande demokratiska
principer.
Vilket parti det än är.
Därav min reaktion mot ”Vi som har bestämt oss för rödgrönt” när jag fredag
morgon upptäckte att s-politikern Mika Takamäki anslutit mig till gruppen.

Jag skrev då, vid upptäckten, så här på FB;
”Jag har här på Facebook blivit ansluten till en grupp som heter ”Vi som
bestämt oss för rödgrönt”. Alltså blivit ansluten. Det är inget som jag
valt själv utan gruppens initiativtagare har helt enkelt anslutit mig. Det är
åt helvete.
Jag föredrar att själv få bestämma mina politiska och andra ställningstaganden.
Systemet kallas demokrati och är raka motsatsen till exempelvis
kollektivanslutningar till partier eller att födas in i kyrkan. Ta bort mig.
Nu.”

Jag  var inte ensam om att ha blivit ansluten till denna grupp.
Jag fick raskt koll på till exempel ett par miljöpartister och en
vänsterpartist som råkat ut för samma sak och inte alls ville vara anslutna
till denna grupp, liksom en vän till mig som aldrig skulle drömma om att rösta
på något till vänster om moderaterna.

Så vad händer?
Under fredagen och lördagen fylls så FB av konstateranden om min status som
nolla, fjolla etc . Initiativtagaren Mika Takamäki bidrar med ”pajas” och
”stolle”.
Hans åsikt om huruvida jag även bör klassas som ”sötvattenspirat” framgår däremot
inte.
Däremot försöker han polisanmäla Sveriges Radio för att SR rapporterat om hans tilltag
i ett 76 sekunder långt inslag.
- Nu har jag ringt polisen angående att jag blev påhoppad och uthängd på
Sveriges Radio Örebro, skriver Takamäki på sin FB-sida lördag men tvingas
konstatera att polisen sade att ”däremot är det svårt att komma vidare med en
anmälan mot Sveriges Radio Örebro”.
Det är det naturligtvis.
Att media med grundlagar i ryggen gör sitt jobb är dessbättre ytterst svårt att
polisanmäla i Sverige.
Det gör Takamäki missnöjd.
- Vilken jävla soppa för att det finns pajasar som denne Karlgren, summerar
Takamäki.

Det kan jag ta.
Jag tål.
Och jag har under drygt 30 år som journalist hört värre än sp.
Men det som oroar mig är klimatet.

Och man kan naturligtvis – med all rätt – bli orolig över att en (s)-politiker som
efter valet i höst har ambitionen att sitta på en ledande position i en
relativt stor kommun som Karlskoga faktiskt på allvar försöker polisanmäla
Sveriges Radio för att SR tar upp något som han själv har gjort offentligt på
ett socialt medium som Facebook.

I ett svarsmess förklarar hans möjliga V-kamrat, AnnKatrin Persson, att orsaken
till att hon kallar mig ”fjolla” är att jag ”springer till media”.
Det tyder på att någon borde ge honom och henne – och uppenbarligen fler –
några relativt grundläggande lektioner i media, yttrande- och tryckfrihet,
meddelarskydd och annat som är några av grundstenarna i den demokrati som bland
andra hans föregångare inom (s) varit med om att bygga upp.

Men man kan också, som sagt, bli orolig över samtalsklimatet.
I denna pyttehistoria är det enda jag gjort att förklara att jag inte vill att
någon ansluter mig till någonting över huvud taget utan att det är mitt val vad
jag ska eller inte ska göra.
Jag ska inte behöva gå ur, reservera mig, stryka mig själv.
Jag ska bestämma mig.
Denna grundläggande principi har jag förklarat och försvarat.
Och som svar via några snabba tangenttryckningar på datorer i Karlskoga, Gävle,
Umeå med mera fått några tunnor skit hällda över mig.
Är det verkligen det samtalsklimat vi vill ha och ska sträva efter?
Och är det sådana politiker vi vill ha? Egentligen?
Som svarar på kritik med förolämpningar och försöker bussa polisen på massmedia
när de gör sitt jobb?

Bo Hansson sade ”inte en svarting till” i webbradio och blev portad av AIK.
Radioreportern Mats Strandberg blev stoppad av SR men ansågs nästan lite oskyldigt drabbad för att han bara öppnat dörren och släppt in en gammal kompis i radiohytten.
Ingen noterade att det var en favorit i repris för Strandberg.

Med all rätt fick SVT-veteranen Bo Hansson sina fiskar varma efter att ha kommenterat ett AIK-byte med ”inte en svarting till” vilket gick ut i webbradion då han uttalade sig i radiohytten hos gamle kompisen Mats Strandberg.
Reaktionen blev stark och resulterade kortfattat i att Bo Hansson portades från pressläktaren av AIK och att Sveriges radio förklarade att relationen till Mats Strandberg var över.
Många – bland dem en rad av Bo Hanssons mer patetiska försvarare – hävdade att Mats Strandberg drabbats orättvist hårt eftersom han bara släppt in en gammal kompis från kylan.
Ingen, så vitt jag sett, noterade emellertid att det var Strandberg måste ha varit en verklig deja vu-upplevelse.
1990.
VM i pingis i Göteborg och Mats Strandberg kommenterar tillsammans med Uno Hedin i radion.
Ämnet?
Det upprörande i att Norge har en spelare av kinesiskt ursprung i laget.
- Dom hittade den här grabben i Västtyskland, har väl gett honom några spänn och så spelar han för Norge i singeln, kommenterade Hedin.
- Och man kan fundera över vilken ära kan Norge få ut av detta. Vilken nationell ära i pingissammanhang kan man få ut av detta, fortsatte Hedin och drog en parallell.
- Det är som gamle pingisliraren Björne Mellström sa; ”Tänk om hockeyn gjorde på det här sättet och det plötsligt i svenska Tre kronor lirade 19 negrer”, som han sa. Vem skulle då gå på Hovet?
- Nej, inte jag i alla fall, svarade Mats Strandberg i direktsändning.
Jag skrev själv om fallet i Expressen (22 maj 1990) sedan Strandberg och Hedin blivit anmälda till radionämnden.
Strandberg själv försvarade glatt sina uttalanden efteråt.
- Jag skulle inte gå och titta på Tre kronor om det var för många negrer med i laget, envisades Strandberg.
- Det skulle inte kännas som om det var svenska landslaget som spelade.
- Jag tror inte det skulle vara bra i förlängningen med för många negrer i laget. Kanske beror det på nedärvd tradition och kultur. Och vana.
- Det skulle kännas konstigt om Tre kronor hade för många svarta spelare med i laget. Den äkta känslan skulle försvinna och jag skulle sluta gå och titta.
”För många negrer” 1990.
”Inte en svarting till” 2012.
Och medan många andra av oss upptäckt världen och dessutom tagit emot den med tacksamhet under dessa dryga två decennier har två av de mest inskränkta vars perspektiv sällan går längre än från stolpe-ut till icing inte tagit sig längre än från ”neger” till ”svarting”.

Det här är ett personangrepp.
Föremålet för det är Färjestads kommunikationschef Jörgen Kalitzki.
Orsakerna är alltför många.

En kommunikationschef i hockey är, den svulstiga titeln avskalad, en servicefunktion för att administrera ackrediteringar, se till att journalister får laguppställningar, leda presskonferenser och fösa ut spelare till intervjuer.
I övrigt handlar det om att så gott som möjligt marknadsföra klubben på ett positivt sätt och hjälpa till med diverse spörsmål samt att, om man vill det, se till att närvarande journalister och FBK-funktionärer på presshyllan kan käka kokt korv i pauserna.
En viktig funktion men vi talar inte rymdforskning.
Man är en servicefunktion vars uppdrag är att så mycket och så smidigt som möjligt underlätta för media samtidigt som man är en del av FBK:s officiella framtoning.
Då kan man inte – som Jörgen Kalitzki gjorde förra veckan i en krönika på FBK:s hemsida – gå ut i ett stenhårt angrepp på namngivna personer i en annan elitserieklubb.
Klubbdirektören Håkan Loob insåg det, bad Modo som det då handlade om, om ursäkt och såg till att krönikan lyftes bort från hemsidan.
Då trodde vi att det var över.
Då borde det naturligtvis ha varit över.
Tramset i krönikan om media – som han ska serva – som gratisätare och smörgåsätare kan man lämna därhän, förutom som ett exempel på att Kalitzki inte förstått vem han är och vilken funktion han har.
När Kalitzki ser sig i spegeln ser han uppenbarligen någon annan än den vi ser.
Färjestad är ute på hal is, skrev NWT:s Per Mårtensson redan då.
Men Jörgen Kalitzki gick inte bara ut på isen igen utan hackade för säkerhets skull upp ett hål i den också och hoppade i.
Istället för att inse att han gjort bort sig och hålla tyst gjorde han sig patetisk genom att på Twitter konstatera att ”Sanningen har ett pris. Gäller att bestämma sig hur högt det får vara. Flaggan tillfälligt halad men jag står rak i vinden. Hörs”.
Och det kan han väl få skriva om det känns bättre.
Men den här veckan är Kalitzki tillbaka med en ny förödande krönika.
Förödande för honom, för hans funktion och för Färjestad.
Här staplas pinsamheterna på varandra.
Som att ”det var alldeles nyss jag fick ett tackmail av Boxarn att jag förmodligen var den mest professionelle presschefen i Elitserien”.
Som att ”När kulorna viner vet man vilka ens vänner är. Tack Lars & Gunnar. Ni var först och bäst bland många, många. Alla – jag lovar – mail är sparade. Även de från Övik”
Som att efter Per Mårtenssons NWT-krönika där han – apropå att bli betecknad som gratisätare – påpekar att media faktiskt inte krävt att få bli bjudna på korv skriva att ”Det var intressant att läsa att vi inte längre behöver bjuda media på mat på jobbet. Förhoppningsvis inte deras släktingar heller”.
Vad är det för trams?
Och, framförallt, vad har det på en elitserieklubbs officiella hemsida att göra?
I samma krönika går Kalitzki till attack mot Brynäs och Frölunda och fortsätter att göra sig omöjlig i Hockey-Sverige.
Nu på ett sådant sätt att det inte ens hjälper om Håkan Loob går ut och ber om ursäkt.
– Hade man haft ett öppet forum på hemsidan där man hade låtit folk debattera dessa frågor är det en sak. Men detta är presschefen. Då utgår jag från att det är klubbens officiella hållning. Och då tycker jag också att Håkan Loobs ursäkter blir konstlade när debatten fortsätter på det här sättet, säger Frölundas ordförande Mats Grauers till Expressen.
Istället för att bidra positivt till FBK:s utveckling gör Kalitzki sig till huvudperson kontra de som han ska serva, det vill säga i första hand media, och försämrar FBK:s förhållande till övriga Hockey-Sverige.
Och lite kännetecknande är det väl när Kalitzki, möjligen omedvetet, övergår tilll majestatis pluralis och skriver ”Dessutom tycker vi att”…
Man brukar tala om att ”laget är viktigare än jaget”.
Det borde gälla även i Löfbergs lila arenas kontorskorridorer.
Slutsatsen?
Färjestad behöver en ny kommunikationschef.
Utan Napoleon-komplex.

…så stör det mig vansinnigt att den tidning jag jobbar mest för har ett textprogram som ändrar ”istället” till ”i stället” och ”över huvud taget” till ”överhuvudtaget” eftersom det ju faktiskt finns en akut risk att det kan finnas någon som tror att jag skriver så.

Det tog ett jävla tag. Jag var trött på att alla skulle ha åsikter om allt.
Att varje journalist skulle ha en egen spalt att tycka i.
Att det inte skulle gå att visa ett schackparti på tv utan att ha tre expertkommentatorer i studion och att inte en hockeymatch kan visas utan att två kommentatorer är med inne på herrtoan och analyserar längden på toalettbesöken.
Men nu har det gått över.
Jag känner att jag måste ha lite åsikter igen.

KT gör reklam för sig och sitt och erbjuder alla att prova tidningen en månad för endast 99 kr.
Man hänvisar till valet och konstaterar att ”då finns ett bra sätt att göra valet lättare. Karlskoga tidning beakar vad partierna gör, säger och lovar. Det gör det enklare att ta ställning i alla frågor som intresserar dig”.

Vad KT däremot glömmer att berätta är att man själv är aktiv på allianssidan och i arbetet med att få en fortsatt borgerlig regering.
De borgerliga partierna har – för att nå ut lite bättre och billigare – 50 procents rabatt på alla annonser i KT liksom i NWT-koncernens övriga tidningar inför valet.

Så här är det.
Sent söndag kväll den 19 september kan det stå klart att kommunstyrelsens ordförande i Karlskoga 2010-2014 heter Ola Karlsson och är moderat.
Det som tidigare bara varit en våt dröm mellan blå lakan är detta val realistiskt.

Socialdemokraterna har idag 26 mandat, vänstern 4 och miljöpartiet 1.
Det ger 31 mandat och även om Miljöpartiet är en Tellemar (man vet inte riktigt vad man vill men det var roligt att komma fram) så är majoriteten 30 mandat även utan Miljöpartiet.

De borgerliga – inklusive pensionärsgerillan SPI – har 21 mandat tillsammans.
Men socialdemokraterna kommer naturligtvis att gå kraftigt tillbaka i Karlskoga – av egen kraft och i kölvattnet av Mona Sahlins insatser.
Ryktet säger att Fredrik Reinfeldt varje kväll inleder sin aftonbön med att tacka Gud för att Socialdemokraterna valde Sahlin till partiledare. Det kan mycket väl stämma.

23.941 personer är röstberättigade i Karlskoga.
Låt oss anta att 87 procent av dem går och röstar = 20.828 personer.
Då skulle vart och ett av de 51 mandaten i kommunfullmäktige ”kosta” 408 röster.

Om 2.448 karlskogingar byter block kan Socialdemokraterna tappa fyra mandat, Vänsterpartiet två.
Moderaterna kan då – överfört från rikssiffror – få fem nya mandat, Folkpartiet ett nytt i kölvattnet av en ökad respekt för Jan Björklund.

Orealistiskt?
Nej.
Bland annat därför att det finns 1.604 förstagångsväljare i Karlskoga detta val – förstagångsväljare som inte har sosseblodet inplanterat från födseln utan väljer betydligt friare.

En annan sak tål att påpekas om man jämför blocken i Karlskoga.
Av Socialdemokraternas lokala kandidater är 10,9% i åldern 18-29 år, av Vänsterpartiets 6,2%.
Av Moderaternas kandidater i Karlskoga är 14,3% i den åldern.

Av Socialdemokraternas lokala kandidater är 45,3% (nästan hälften!) i åldern 50-64 år, av Vänsterpartiets 43,8%.
Av Moderaternas kandidater i Karlskoga är 21,4% i den åldern.

Karlskoga kommun idag är en kommun utan ledarskap.
Styrt av ett parti utan politik för framtiden.
Socialdemokraterna är ett parti med två stolpskott i ledningen i såväl Karlskoga som Degerfors och med ett självmål som partiledare på riksnivå.
Och (s) lokalt är ett parti där det inte tänkts en ny tanke på decennier, inte funnits ett självständigt intellektuellt samtal på evigheter.
Då går det också som det går.
Och det går som man förtjänar.

Det är en socialdemokrati utan entusiasm och glöd som i Karlskoga bedriver en icke-valrörelse, redan nu i visshet om att det kommer att gå åt skogen i riksdagsvalet och i bekymmer över vad som ska hända lokalt, ett parti som inte ens självt tror på sig – och som därför inte heller lär övertyga några nya ännu ofrälsta om att göra det.

Jag ska påpeka två saker.
Direkt.
Den ena är att jag – i likhet med alla normalt tänkande människor – är feminist.
Den andra att jag bevakade Arvikafestivalen redan startåret 1992.

Anledningen till påpekandet om Arvika 1992 är att personerna bakom festivalen redan då var ganska street smart när det gällde lanseringen.
Så smarta det året att de – vid sidan av typ 280 band klädda i svart och med deprimerande musik  samt 5.000 bleka svartklädda i publiken – hade engagerat Svullo som konferencier.
- Annars får vi inte hit raggarna från Årjäng, förklarade arrangörerna.

Oberoende av vilka som har drivit festivalen sedan dess så har man varit duktig på att få press, publicitet och uppmärksamhet.
Nu får man det igen genom ett utspel där man säger att Arvikafestivalen 2011 ska bli Sveriges mest jämställda festival med 50 procent manliga och 50 procent kvinnliga artister.
Till skillnad mot relationen 20/80 idag.

Det är ett ovanligt fånigt utspel.
Riktigt j-a fånigt.

För det första;
att kvinnor får sämre betalt för samma jobb som män är ett problem.
Att svenska män sviker sina barn genom att bara ta ut en femtedel av föräldraförsäkringen är ett problem.
Mäns våld mot kvinnor är ett problem.
Det är problem på riktigt.

Att det går två Lars Winnerbäck på en Sophie Zelmani på svenska scener eller fyra The Ark på ett Sahara Hotnights är däremot inget problem.
I någon bemärkelse.

Jag har inga problem med en festival med enbart kvinnliga artister.
Eller en med övervägande manliga.
Inte ens som feminist.
Och som festivalbesökare vill jag höra den musik, de artister jag gillar, är sugen på, kittlas av eller blir överraskad av att uppleva på en livescen.

Det är en aspekt.
En annan är den här;
varför bara könsaspekten?
Om det nu är så att vi – i Arvikafestivalens massmedialt betingade utspel – ska ha 50/50 kvinnor och män på artistlistan…varför stanna där?

Varför inte tio procent artister med invandrarbakgrund, statistiskt motiverad mängd homosexuella, x antal rörelsehindrade, lagom många negrer, 35 procent socialdemokrater och bland de svenska artisterna en niondel skåningar? En svag övervikt för artister som röstat på alliansen och inte alltför många gotlänningar eller rödhåriga?
Och så vidare.

Varje arrangör vill ha de hetaste artisterna.
Locka den största publiken.
Ena året en Duffy och en Robyn, en Madonna eller en Britney Spears.
Ett annat år en Thåström, en Håkan Hellström, en Leonard Cohen eller en Springsteen.
Ibland en Kent – ibland en Lady Gaga.
Eller vad det nu handlar om.

Allt enligt samma princip som när Arvika-arrangörerna sajnade den Svullo (som aldrig kom) för att locka raggarna från Årjäng.
Eller när samma festivals arrangör 18 år senare gör ett Gudrun Schyman-utspel de vet är kommersiellt gångbart och ger den uppmärksamhet en festival som inte vet riktigt hur framtiden ser ut så väl behöver.

Men fånigt är det.
Riktigt fånigt.
Och som feminist kan man naturligtvis bli lite sur på dem som klistrar på en feministisk attityd bara för att fylla nästa års kassakistor.
Som alternativ till att skapa publicitet genom att bränna pengarna som förebilden i Almedalen.

Det är, faktiskt, lite ynkligt.
Och lätt desperat.

Jag har sagt det förut.
Men tar risken att bli tjatig.

Så här, va;
torsdag kväll.
K&K:s mor ringer, undrar över fredagens avslutning i simskolan, jag kollar med Kalle och ja, föräldrar förväntas vara med.
- Okej, säger U.
- Säg till Kalle att jag kommer.

Fredag morgon.
Kalle avslöjar att det förväntas att föräldrarna har fika med sig, det är tio minuter till avfärd men det råddar vi ihop i köket och i Strandbadet sitter Klara i U:s knä under uppvisningen och efteråt sitter vi alla fyra och fikar utanför.
U undrar om jag kan ha barnen lördag kväll om en dryg vecka, hon och M ska på födelsedagskalas då, jag säger ja och att jag och L ska se Winnerbäck 15 augusti när jag borde ta emot barn och det är lika okej och innan vi går åt varsitt håll säger U att hon jobbar söndag till 18 och är det okej att hon hämtar barnen efter det och, förstås.
Ja.
- Och nästa vecka jobbar jag måndag till torsdag, kan de vara hos dig på dagarna då?
Ja. Igen.
Och så vidare.
Och som så ofta förr.
Enkelt. Prestigelöst. Praktiskt.

Det är inget speciellt med det.
Egentligen.
Men väldigt bra när det är så.

Jag är en man som två kvinnor i rad inte kunnat leva med.
Det har de gemensamt med flera andra.
Och de har båda min fulla förståelse i det fallet.
Men de är två fantastiska mammor och jag kan inte önska mina fem barn bättre mödrar än dem de har.

Och jag kan, så gott som varje vecka, högeligen uppskatta deras vilja och förmåga att göra allt de kan för sina barn, att i alla lägen anstränga sig till det yttersta, se möjligheter istället för begränsningar, lösningar istället för problem.
Uppskatta förmågan och viljan att ställa upp och insikten att om det gäller så behöver man inte ens fundera utan vet att båda två skulle göra allt de över huvud taget förmår.
Ställa upp. I allt de kan.
Samt känna mig lyckligt lottad.

Det är så lätt att hemfalla i gnäll över det förflutna.
Och alltför många som gör det.
Jag känner mig istället bortskämd över att ha C och U.
För min egen del och för mina barns skull.
Och ur alla aspekter.