Ungefär fyra minuter in på den fleråriga journalistutbildningen får man lära sig att värdera källor och att konstatera att vad man än kan säga om Karl Marx så var hans iakttagelse att ”intresset ljuger aldrig” en skarpsinnig iakttagelse.
Mer konkret;
när man har satt sig i bänkraden på journalisthögskolan, stolarna slutat skrapa och läraren hälsat välkommen till första lektionen berättar hen att om till exempel en socialdemokrat kommer och säger att hen har avslöjande uppgifter om en moderat ska man vara skeptisk.
Likaså om en AIK-are dagen innan ett derby mot Hammarby kommer och förklarar sig villig att bidra med komprometterande fakta om två Hammarby-spelare.
Eller om en av två kandidater till en toppost visar sig vara beredd att dela med sig av dokument som visar den andra kandidatens totala uselhet.
Då ska man sitta still i båten. Fatta läget. Inse att det finns en anledning till att personerna så välvilligt kommer med uppgifter till en som journalist.
Tyvärr kom chefer och reporter vid SVT Örebro för sent till just den lektionen. Det har vi som tittar anledning att beklaga.
SVT:s reporter fick nämligen ett tips om att det förekom oegentligheter inom Örebro Pride och tipsaren kunde visa på att det vid ett tillfälle under sju år betalats pengar till det företag som ägs av en av initiativtagarna till Örebro Pride och som, bland annat, arbetat med sponsorintäkter till Pride.
Med detta papper i näven och en utsaga från en anonym fegis som förklarade sig ”jävligt förbannad” men utan någonting mer publicerade SVT fyra inslag plus webbtexter där man tog heder och ära av Anna och Brittinger Örenius, de två initiativtagarna till Pride Örebro.
Något mer hittade man inte. Den enkla förklaringen är att inget mer fanns att hitta och, efter att ha sett tv-inslagen, förmågan att hitta något om något funnits knappast fanns hos aktuell SVT-reporter.
Men att man inte hade mer än ett tips som någon stoppat i käften på SVT hindrade inte public service från att påstå att ”stora delar av bidragen till Örebro Pride” inte använts rätt utan kriminellt nog ”hamnade i grundarnas egna fickor”.
Man sade att det ”fanns flera ekonomiska tvivelaktigheter i den här föreningen” kring hur, notera ordvalet, ”de pengar som var tänkta att gå till just hbtq-frågor” och anonym fegis fick säga att skattepengar inte ”ska hamna i fick på någon som sitter och skor sig på det”.
Som om så hade skett.
Den anonyme fegis man – i dramatiskt motljus – visade upp och som sade sig vara ”jävligt förbannad” fick räcka för att moraliskt indignerad reporter skulle kunna säga att grundarnas agerande ”fått kritik” och att avslöjandena ”mött starka reaktioner”.
Vilka fick vi naturligtvis inte veta.
Örebro Pride förklarades utan exempel vara ”en antidemokratisk ständigt konfliktdrabbad förening där ett fåtal personer styr med järnhand” där dessutom – och förstås fortfarande utan exempel – ”kritiker systematiskt tystnats ned och bytts ut”.
När man ändå var igång förklarade SVT – möjligen i ett kort ögonblick av klarsyn – att man inte kunde gå in mer i detalj därför att, påstod man, föreningens bokföring var ofullständig och att Örebro kommun, häpnadsväckande nog då det är ett lagbrott, inte sparat allt underlag för bidragsansökningarna.
Att Anna Örenius och hennes mor Brittinger Örenius var ordförande för Örebro Pride respektive ägare till det aktuella bolaget redovisades dramatiskt med bilder och belopp som smackades upp på vägg bakom heroisk reporter, trots att dessa faktum tröskats igenom media några hundra gånger sedan 2012.
Det hela är alltså ett praktexempel på hur en journalist springer iväg åt det håll någon sagt till hen att springa och sedan vägrar att inse att materialet inte håller ens till ett twitter-inlägg på hens privata sida.
Det är ett lika stort praktexempel på dålig chefsskap där ansvarig chef på SVT skulle ha granskat materialet och sagt ”sorry, men det här håller inte”.
Istället valde man att gå ut i ett antal tv-inslag kring tramset med påföljd att man inte bara offentligt hängde de två initiativtagarna till Örebro Pride utan dessutom gjorde det utan att kunna dokumentera varför de borde hängas.
Man såg dessutom till att förverkliga en våt dröm hos homofober och högerextremister som kunde länka till opartiska, osakliga public service som visade hur illa fosterlandsförrädare som Pride-aktivister skötte sig.
Hos samnytt.se har texten just nu ungefär 500 delningar.
Men det är inte slut där.
Snart en vecka efter den första publiceringen har SVT valt att stå kvar med foten i det klaver man trampat i, antagligen i insikten att det låter lika mycket när man drar upp foten ur det som när man trampade i det.
Övriga media tiger still. Den regionala nyhetstidningen tycker, enligt uppgift, att SVT:s publicering var ”för tunn”, vilket man kan hålla med om och Sveriges radio tycker väl – som journalister ofta gör – att det är taskigt att trampa på kollegers ömma tår (och nästa gång kan det ju vara en själv som gör ett likadant misstag och det vill man ju inte att någon ska påpeka då).
Det finns, om man nu vill reda ut saken, en ekonomisk sammanställning kring Örebro Pride gjord av en extern revisor. Den har inga media valt att publicera.
Kvar står istället två personer som hängts offentligt av usel journalistik.
Någonstans sitter den som tipsade SVT och förundras, antar jag, över hur snabbt, villigt och utan eftertanke man kan få en så kallad nyttig idiot att springa i den riktning man vill.
Och kvar sitter även ett antal personer inom regionala media som borde ha tagit ett publicistiskt ansvar i det här läget – men som uppenbarligen tycker att det är okej att tiga still i kollegialt samförstånd även till priset av att två personer själva får ta hela den oförtjänta smällen.
Det är, i alla avseenden, en såväl obehaglig som ömklig syn.
Att granskningsnämnden nu kommer att ta upp ärendet är en klen tröst, åtminstone för de journalister som valt att inte göra sitt jobb.
