20 januari 2019 – Om media och demokrati
januari 20th, 201918 januari 2019 – Om det inte alls geniala i att supa
januari 18th, 201913 januari 2019 – Om att klara sig trots allt
januari 13th, 2019Intervjuad i The Hockey News kommenterar Nashville Predators svenske back Mattias Ekholm att det finns de stjärnbackar i NHL som tjänar mer än vad han gör.
- Där jag kommer ifrån behöver man inte så mycket pengar, konstaterar Ekholm.
Sommaren 2016 skrev han ett sexårskontrakt värt 33,5 miljoner kr per år.
Det känns skönt att han tror sig kunna klara sig på den inkomsten.
(Vad? Jaså. Han är från Borlänge).
8 januari 2019 – Ännu en moralisk kollaps
januari 8th, 2019Det är knappast överraskande.
Men lite fascinerande.
I ex-kommunistiska Flamman skriver Jenny Tedjeza ett debattinlägg där hon protesterar mot Rosanna Dinamarca (v) som i presstödsnämnden velat stoppa att våra skattepengar genom presstöd går till högerextrema kryptonazistiska Nya Tider.
Presstödets regler säger att varje tidning som har ett visst antal prenumeranter, utkommer med en viss frekvens och har en viss andel redaktionellt material ska få stöd.
Punkt slut.
- Detta är också den stora styrkan med systemet. Staten ska inte kunna frestas att styra medel till tidningar som faller makten i smaken. Alla tidningar som har ett visst antal prenumeranter, och därmed efterfrågas av en viss andel av befolkningen, ska ha samma rätt till stöd, skriver Jenny Tedjeza i Flamman.
Presstödet är, med nuvarande utformning, en garant för yttrandefriheten, i Tedjezas ögon.
Så kan man förstås tycka.
Men Jenny Tedjeza är chefredaktör för Proletären, organ för den kommunistiska spillran KPML(r) med säte i Göteborg.
Det är en organisation, så småningom parti, som längs vägen från sitt bildande tidigt 70-tal slagits mot alla former av konsekvent yttrande- och tryckfrihet och hjärtligt kramat om i stort sett varenda folkmördare och diktator jordklotet sett så länge diktatorn i fråga spottat ur sig kommunistiska klyschor.
En rak linje från Lenin och Stalin via Mao, Castro och Pol Pot till Albaniens och Nordkoreas diktatorer.
Nu hycklar man inte bara om yttrandefriheten utan försvarar också skattefinansierat presstöd till nazister.
Varför?
Tedjeza svarar själv i debattartikeln;
- Vad ska Dinamarca svara när någon annan i Presstödsnämnden tycker att Flamman eller Proletären borde bli av med presstödet för att vi ifrågasätter privategendomens oinskränkta makt?
Skattemedel som kunde ha använts till något vettigt ska alltså användas för att säkra finansieringen av nazistpropaganda av skälet att annars kan skattepengarna till kommunistisk propaganda vara i farozonen.
Sällan har en offentlig moralisk kollaps framträtt i en mer ömkligt ynklig dager.
5 januari 2019 – Vi lever i ängslighetens och de uteblivna preskribtionernas tid
januari 5th, 20191977 släppte Magnus Uggla albumet ”Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt”.
Det är ett lysande album men jag är förvånad över att det ännu inte är någon som krävt att Uggla ska bannlysas från tv, radio och alla andra former av offentliga framträdanden.
För där på skivan och i låten ”Jag skiter” sjunger Magnus Uggla;
”Alla människor bara snackar
Om hur dom vill man ska va
Dom är bögar allihopa
Jag funderar på att dra”.
Inte bara omoget och ansvarslöst utan även homofobiskt.
Att raderna ännu inte föranlett offentlig korsfästning av Uggla är märkligt.
För vi lever i ängslighetens, de ömma tårnas och de aldrig preskriberade syndernas tid.
Få veckor går utan att vi påminns om det.
Senast har någon i USA gått igenom 40 000 Twitter-inlägg och hittat ett där Kevin Hart skriver att en av hans största rädslor är att sonen skulle växa upp och bli bög.
Efter att det uppdagats att Hart uttryckte sig så 2010 blev alla vederbörligen indignerade och krävde som en man, förlåt som en hen, att Hart skulle kläs i tjära och fjädrar och han fick lämna det planerade uppdraget som programledare för Oscars-galan. Att Hart själv tog avstånd från det gamla uttalandet och förklarade det korkat och att han utvecklat sitt tänkande sedan dess båtade naturligtvis föga.
Förra veckan handlade det om Mikael Persbrandt som i manuset till sin självbiografi beskrivit vad han kallar en drömsekvens under en rusperiod, där ett övergrepp av sexuell karaktär fanns, en sekvens som ströks ur boken innan den publicerades.
När Persbrandt nu fick jobbet att läsa dikt i tv nyårsafton blev följaktligen Mia Skäringer, Sofia Helin, Helena Bergström med flera programenligt upprörda över att han fick framträda i tv trots den aldrig publicerade boksekvensen.
I USA fick en domare nominerad till Högsta domstolen av Trump – Brett Kavanaugh – en besvärligare resa mot jobbet efter att ha anklagats för att, eventuellt alkoholpåverkad och pårökt, ha viftat med snorren på collegefest 25 år tidigare.
Och så vidare.
Folk har sagt olämpliga saker, betett sig korkat eller ännu värre porrsurfat och några decennier senare ska mattan ryckas undan under deras fötter och de ska dratta på arslet ”sig själv till straff och androm till varnagel” som man uttryckte sig i domar fordom.
I all evighet amen och det här håller ju inte.
Vi kan, för det första, konstatera att om alla vi som i unga dar uttryckt oss eller betett oss olämpligt ska hålla käften kommer mänskligheten att bli som ett soundtrack till Ingmar Bergmans ”Tystnaden”.
Man blir inte en sämre programledare för att man uttryckt sig korkat om homosexuella för ett decennium sedan eller en mer olämplig artist för att man använt ordet bögar nedsättande för 41 år sedan.
Ej heller ska man få yrkesförbud och hindras läsa dikt i tv för något man kunde ha beskrivit i en bok men aldrig gjort och eventuellt snorreviftande på college för ett kvarts sekel sedan medför varken att man blir sämre eller bättre som domare.
Jag kan, ärligt talat, inte ens bli upprörd över möjligt porrsurfande och har faktiskt aldrig träffat någon som varit upprörd över det på riktigt. Däremot många som varit lämpligt rosenrasande offentligt över saken.
Vad man däremot kan bli upprörd över är om människor – män eller kvinnor – decennier efter sina mindre intelligenta beteenden fortfarande agerar och beter sig korkat, sexistiskt, förnedrande mot andra människor.
Det är illa.
Då finns det ingen utveckling i dem.
Korkade uttalanden och beteenden för ett kvarts sekel sedan eller att man eventuellt gjort något dumt…I couldn´t care less. Jag lyckas inte ens bli upprörd över avslöjat porrsurfande.
Dessutom är det ju så att vi har den grundlagsskyddade rättigheten att uttrycka även för tillfället icke populära åsikter utan att få käften tillstängd.
Applicerar vi tesen ”den som är utan skuld kastar första stenen” på allt det här är det ändå inte så bråttom att ducka.
4 januari 2019 – Lundell, respekt och att ha koll
januari 4th, 2019I mina arbetsuppgifter ingår, bland mycket annat, att läsa tidningar, webbsajter och annat.
Därav att jag nu ramlar över gratismagasinet Gaffas – ”Skandinaviens största musikmagasin” – även om det råkar vara dess juni- respektive sommarnummer.
Där skriver en ung farbror vid namn Emil Viksell och lyckas alldeles på egen hand samla allt som kännetecknar riktigt usel journalistik.
Eller, mer korrekt, ”journalistik”.
Viksell skriver, med förkärlek, om sånt som hände innan han föddes vid sidan om artister han inte gillar, musik han inte lyssnat på och böcker han inte läst.
Det blir därefter.
I juninumret berättar han om ett ”gulnat tidningsurklipp” från 70-talet, ur veckotidningen Röster i Radio-TV, ”utgiven av det osexigt klingande: Radiotjänst”.
Det hade väl tagit honom tolv sekunder ungefär att kolla att Radiotjänst bytte namn till Sveriges Radio 23 oktober 1957.
Han dömer sedan ut dåtidens musikskribenter som ”proggdruider och batikhäxor” men ger dåtidens musik erkännandet att ”var det något håriga proggen gjorde bra så var det att gå och dö”.
I sommarnumret avrättar han modigt Ulf Lundell, som redan i majnumret dömts ut med meningen ”Gubbig, gubbigare, Lundell”.
Nu konstaterar farbror Viksell att han ”aldrig har läst en rad av Uffe” samt ”skulle hellre bajsa på mig på allmän plats än försöka sätta i mig någon av hans oredigerade och 700-sidiga malströmmar till böcker”.
Han har ”knappt heller hört en hel låt” men förirrade sig ”i en fylleyra” på Roskilde till en Lundell-spelning men insåg där att ”jag kände till max två av hans låtar”.
Följaktligen blev det så att när Lundell ”slog an första riffet i stående manspread var det redan på tok för mycket och jag lämnade konserten”.
Han har alltså inte läst en rad, skulle hellre bajsa på sig än att göra det, har knappt hört en hel låt och när han riskerade att göra det gick han efter första riffet i första låten.
Med det som grund dömer han sedan snabbt och raskt ut en snart 50-årig professionell karriär som konstnär, musiker och författare.
Jag hade kunnat göra det.
Jag har nämligen följt Lundell, läst Lundell, lyssnat på Lundell. Sedan 1970-talet. Fram tills nu.
Jag kan också, exempelvis, finna hans senaste bok bitvis för privat, gnällig, i vissa stycken ointressant, i andra skarp.
Skillnaden mellan mig och farbror Viksell är att jag vet vad jag talar om i exempelvis det här fallet.
När han dömer ut Lundell är det som om jag skulle döma ut bananflugan.
För jag vet lika mycket om den som han vet om Lundell.
Att den existerar.
Hade farbror Viksells krönika varit ett skivsläpp hade den karaktäriserats som en singelolycka.
Men det handlar inte, i första hand, om Ulf Lundell.
Inte alls egentligen.
Det handlar om respekt. Den respekt man ska ha för alla människor.
Samt om att ett alternativ till att spy ur sig om saker man inte vet något faktiskt är att hålla tyst och sätta sig in i ämnet innan man uttalar sig.
Det är nämligen så seriösa människor gör.
3 januari 2019 – Borde ha stannat hemma?
januari 3rd, 2019Lokaltidningen – idag med förstasidesrubriken ”Man fick inte behandling – hade hund” – skriver även om ett fall där kommunen anmälts efter ett fall av fördröjd vård.
Sjuksköterskan hade förväxlat två patienter, med försening som följd innan hon kom till rätt patient, konstaterar tidningen och fortsätter;
”Det dröjde ända till klockan 08.30 innan sjuksköterskan kom. Hon mådde då illa och kräktes”.
I så fall är det tveksamt om hon ens borde ha varit på jobbet.
1 januari 2019 – Åtta av tio svenskar ganska kloka…
januari 1st, 2019Novus har gjort en undersökning på uppdrag av organisationen Sveriges annonsörer.
Uppdraget var att undersöka svenska folkets attityd till att kändisar gör reklam för spel och spelbolag.
Resultatet?
Åtta av tio svenskar är negativa till att kända personer gör reklam för spelbolag.
En procent av de som svarat är positiv, resten är varken positiva eller negativa.
Man skulle också kunna sammanfatta resultatet så här;
åtta av tio svenskar är ganska kloka.