Karlgrens blogg

När män fortfarande är unga pojkar sätter vi smatterband i bakhjulet på cykeln för att få ett häftigt ljud, något större varvar vi upp mopeden, som bilförare trampar vi uppfordrande på gaspedalen och pumpar på i väntan på grönt vid stoppljusen och som familjefäder beklagar vi att kundvagnen på Ica Maxi är utan motorljud men kan möjligen kompensera med motorsågen vid sommarstugan.

Så långt var tillvaron ganska hyfsad.
Sedan kom grönsaksätare, skogsmullar och velournissar med tjafs om miljön och bilismen och utsläpp från bensin- och dieselbilarna vi körde och allt var förstört.

Elbilar.
Tystlåtna.
När varje riktig karl vet exakt hur kort tid man behöver för att välja mellan något som låter som en symaskin på Valium eller en stadsjeep med en hederlig V8:a.

Nu är det löst.
Soundracer är ett svenskt företag som tillverkar och säljer en apparat som ger konstgjort motorljud.
Den ansluts till bilens cigarettändaruttag (för så säger vi riktiga män fortfarande om stället där man placerar mobilladdaren) och läser sedan av hur bilen accelererar, växlar, bromsar ned och följer den verkliga körningen med artificiella ljud.
Man kan, till och med välja, mellan ljuden från en Ford Mustang, en Lamborghini V10 eller en Ferrari V12.

Smatterbandet har blivit hightech.
Tillvaron är åter i balans.
Ingen man i min ålder kommer hädanefter att någonsin säga ett negativt ord om teknisk utveckling.
Vrrrooom…

I en ny stor EU-undersökning som CAN redovisar idag säger åtta procent av de svenska männen att de dricker alkohol för att ”det är en del av en bra kost” och två procent att de gör det för att det är ”hälsosamt”.

Folkhälsoupplysningen har en del kvar att jobba med.

Jag har alltid gillat det engelska talesättet ”We´ll cross that bridge when we get to it”, alltså att vi tar det bekymret om och när det dyker upp och inte nu, och funderat på en bra svensk översättning.

Och så kommer den. 23.44 fredag kväll på radion i bilen mot Brickebacken i ett program där man talar om uttryck man använder mycket eller för mycket.

Det är en värmländsk kvinna som kommer med lösningen (värmländska kvinnor kommer ofta med lösningar) när hon säger;
- Dä årner sig mä skridskor bare dä blir is.

Javisst.
Där satt den.

Bland det mest tillfredsställande med fördomar är när man får dem bekräftade.
Som när man i årtionden svurit över kortvuxna män vare sig de suttit bakom ratten, stått i en kö, kunnat och vetat det mesta i diskussioner eller rattat en kundvagn på Ica Maxi som om de varit på jakt efter ett formel 1-kontrakt.

Då är det en fröjd att läsa en intervju med Anton Holmgren, barnläkare i Halland och forskare vid Sahlgrenska akademin, som just landat en doktorsavhandling om människors längd.

Holmgren säger, i intervjun, att ett problem är statistiken, bland annat därför att statistik där personer fått ange sin längd själva, utan att någon annan mätte, ofta ger en något överdriven längd.
- Särskilt korta män har en tendens att lägga till någon centimeter, säger Anton Holmgren i intervjun.

Ha! Det har jag vetat i decennier…

Detta ständiga gnäll.
Den här gången är det en föräldraledig redaktör på SvD som över sju sidor i söndagens kulturbilaga beklagar sin tillvaro som just föräldraledig.
Är åren som nybliven mamma, undrar hon, ”de ensammaste i livet?”
”Umgänget med nära vänner pressas in i det stressade tempot” så att det bara blir ”45 minuter på stan mitt under värsta lunchrusningen”,
Ska hon träffa vänner så våndas hon över ”hur ska jag hinna sminka mig och borsta håret?” och när hon väl träffar vännerna som också har småbarn så finns det ”ju alltid en ettåring som försöker stoppa Lego i munnen, en tvååring som vill ha välling, en treåring som måste ha torra strumpor”.
Eftersom hon är litteraturredaktör så blir hon inte uttråkad som i utan ”emotionellt inkontinent”.
Och så vidare.

Detta ständiga gnäll.
För det första är det ju så att – så länge vi talar om friska barn och inget i hennes text indikerar att det rör sig om något annat än det – det här med att vara hemma med ett eller två eller rentav tre barn inte är någon heltidssyssla.
Det är, i den verkliga verkligheten, istället så att det knappast är någon period under ens aktiva liv som man har så stora möjligheter att odla intressen, ägna sin tid åt att utveckla sig, träffa vänner och så vidare som när man är föräldraledig.
Man har mer tid tillgänglig än man har när man vid sidan av ett heltidsarbete ska ta hand om hem och familj.

Dessutom är det ju så att vi lever i ett land som – förutom att det är fantastiskt på många andra sätt – låter oss gå hemma ett och ett halvt år försörjda av det gemensamma skattekollektivet vilket innebär att vi inte ens under detta halvannat år behöver fundera över varifrån vi ska få pengarna till välling och blöjor.

Ändå detta ständiga gnäll.
Och grunden i gnället är egentligen något helt annat – att barn kostar. För barn kostar i tid, pengar och karriär.
Det är ett pris man betalar när man väljer att bli förälder och sätta barn till världen.
Men vi svenskar i denna tid har så förtvivlat svårt att acceptera att några som helst val vi gör ska ha några som helst konsekvenser – att vi om vi gör A kan behöva avstå från B och så vidare.

I fallet barn är det enkelt;
om du väljer att sätta barn till världen får du stå upp för det valet och ta hand om ditt barn vilket du har extremt goda förutsättningar för i Sverige jämfört med de flesta länder.
Är du inte beredd att betala det pris föräldraskapet har – låt bli att skaffa barn.
Men gnäll inte.