Karlgrens blogg

En 20-årig så kallad djurrättsaktivist har dömts till dagsböter efter att vid ett tillfälle förra året ha satt sig i vägen för lastbilar på väg med djur in till slak hos Scan förra året.
Alldeles utmärkt. Att 20-åringen döms för saken, alltså.

20-åringen och några andra satte sig utanför Scan för att blockera vägen för lastbilar med djur på väg in till slakt. Nu får han 30 dagsböter för ohörsamhet mot ordningsmakten sedan poliser lyft undan honom flera gånger, han gått tillbaka och blockerat vägen igen varpå polisen lyfte bort honom igen och han gick tillbaka och satte sig tills poliserna tröttnade och körde iväg honom några kilometer från slakteriet och släppte honom där istället.

20-åringen förnekade brott under polisförhör, fortsatte förneka brott under rättegången och förnekar fortfarande brott.
Det är, däremot, lite fånigt av två skäl.

För det första kräver det ett minimum av intelligens för att konstatera att det ÄR ett brott. Sedan kan vi diskutera om det BORDE vara ett brott men att det är det tar en millisekund att konstatera.
Att då hävda att man inte begått ett brott när man själv och alla andra vet att man har gjort det är lite tramsigt.

Det andra skälet är ju att även om man – som jag – tycker vi kan sluta äta så mycket kött, tycker slakterihanteringen är oanständig och att vissa delar som till exempel kycklingproduktionen är fullständigt pervers så fungerar ju inte samhället så att vi kan ha varsin lag.

Om alla får stoppa allt de själva tycker borde vara olagligt och själva får göra allt de tycker borde vara lagligt är vi tillbaka i vilda västern innan någon hinner skriva ”force majeure” tio gånger på svarta tavlan.
Därför får även så kallade djurrättsaktivister låta bli att sabotera laglig verksamhet, fredsaktivister får låta bli att göra inbrott och förstöra privat egendom i försvarsindustrin och klottrare får låta bli att klottra på annans egendom även om de kallar sig graffitikonstnärer.

Vill du ändra på de här sakerna?
Jättebra. Påverka då opinionen och driv på politikerna till att ändra våra lagar. Men var inte så korkad att du tycker att alla ska få bryta mot de lagar de tycker är fel.
I så fall måste du ju nämligen acceptera att alla andra gör likadant som du – och jag är inte övertygad om att du tycker att det är okej att någon sprejfärgar din vardagsrumsvägg, slår sönder din bil för att de är emot privatbilism eller tömmer ditt kylskåp och slänger innehållet för att de har andra åsikter än du om lämpliga matvanor.       

Victora Kawesa döms för misshandel och raskt tar alla offerkoftepartister tillfället att tycka synd om sig själva, kasta skit på andra och glatt sprida ett vilseledande budskap.
Det här är ännu ett fall av ”håll två tankar i huvudet samtidigt” men vi gör ett försök.

Sakfrågan är enkel;
Victoria Kawesa var under några månader förra året en av Feministiskt initiativs två ledare. I september hoppade hon väldigt välmotiverat av efter att ha blivit påkommen med att ha snott en annan forskares verk utan att ange källan.
Fyra månader efter att hon lämnat ledarskapet i Fi och blivit civilperson hade hon bråttom till tunnelbanan en morgon, försökte ta rygg på en gubbe i kön istället för att dra kortet själv, kom i bråk med gubben och det slutade med polisanmälan och erkännande från henne att hon slagit till mannen i ansiktet och sparkat honom på benen.
Med det erkännandet i grunden blev hon i fredags dömd för misshandel.
Klappat och klart och i mina ögon en väldigt välförtjänt dom. Slår man någon på käften ska man dömas för misshandel.

Men nu är hon såväl kvinna som mörkhyad och feminist samt tidigare politiskt aktiv i fel parti och måste följaktligen klämmas åt.
Så då lägger offerkoftorna snabbt ut det hela, hänvisar till att ingen skriver om saken för det gör ju inte elaka regimstyrda media vi har i det här landet men däremot när det gällde SD-profilen ”Kent Ekeroths örfil, som han friades för, har det skrivits spaltmeter om”.

Buhu, tummen i munnen och synd om offerkoftorna.
2 200 gilla på Facebook, 1 277 delningar när jag senast tittade, däribland några av mina mindre nogräknade vänner.

Men som alla offerkoftetroll så spricker de i solen eller i den typ av konfrontation med verkligheten som det tar tre minuter att googla sig fram till – om man i motsats till de här krafterna är intresserad av sanningen.
1. När jag googlar på orden ”Kawesa” + ”misshandel” får jag 15 000 träffar vilket är hyfsat mycket för ett land där man inte får säga såna saker.
2. Bland de träffarna finns icke helt okända media som Expressen, Metro och liknande.
3. När Victoria Kawesa helt korrekt fälldes för misshandel var hon en före detta politiker fyra månader efter avgången. Kent Ekeroth var SD:s rättspolitiske talesman och satt i riksdagens justitieutskott.
4. Nja. Kent Ekeroth fälldes i tingsrätten men friades i hovrätten för ringa misshandel. Han ska alltså anses oskyldig eftersom han är friad i domstol. Punkt slut. Men trots den friande domen ansåg inte ens Jimmie Åkesson att Ekeroth kunde sitta kvar i justitieutskottet och han avgick därför att han inte hade sin egen partilednings förtroende vilket enligt Åkesson bland annat berodde på att Ekeroth varit i liknande situationer tidigare.

Men i trollens ögon var och är ju Ekeroth en riktig svensk till skillnad från Kawesa – feminist, kvinna och mörkhyad.
Då kan man, tycker de, vrida verkligheten några varv, stoppa tummen i munnen och tugga på offerkoftan.

Det är, naturligtvis, lite pinsamt.
Grundregel 1A när det gäller att göra svart till vitt är ju att inte göra det när man kan bli påkommen med byxorna nere i en handvändning.
Då hjälper det hur blött och skönt det blev i samma brallor just när man lade ut eländet på Facebook.

Man ska vara noga med ord när man skriver.
Och helst ha åtminstone ha koll på det ämne man skriver om.
Ibland gör det inget om man inte har det. Det blir bara roligt som när Länspostens krönikör efter valet skrev om Örebro län att ”I vissa kommuner är småpartier störst”.

Men nu återkommer samma politiska tänkare i en ny krönika och beskriver den svenska politiska historien så här; ”Sverige har varit enpartistat länge länge. Sedan bildades Alliansen som lyckades bryta denna enpartistat ett antal år”.
Då är det ju inte roligt längre utan, faktiskt, bara enfaldigt samt lögnaktigt från start till mål.

Verkligheten ser ju ut så här;
1932 blev Per-Albin Hansson (s) statsminister och satt till sommaren 1936 då den så kallade semesterregeringen under Bondeförbundets Pehrsson Bramstorp regerade till 28 september.
Då tog en koalition mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet över regeringsmakten men efterträddes 1939 av en samlingsregering som satt till andra världskrigets slut.

Efter andra världskriget hade vi en ny koalition mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet från 1951 till 1957 och sedan socialdemokratisk minoritetsregering fram till 1976 – med undantag av de två åren efter valet 1968 då S hade egen majoritet.

Efter 1976 har vi haft sex borgerliga regeringar och sex socialdemokratiska. De enda som haft majoritet är Fälldins två första och Reinfeldts första.

Så nej, Sverige har aldrig varit någon enpartistat. Kommer förhoppningsvis heller aldrig att bli det.
Och nej, Alliansen bröt inte enpartistaten och inte ens Socialdemokraternas långa regeringstid eftersom vi då redan haft fyra borgerliga regeringar sedan 1976 och innan Alliansen.

Det är näst intill oförskämt att kalla Sverige en enpartistat, förutom att det är lögnaktigt.
Det är ingen dum idé, som tips, att googla tre minuter på det ämne man ska skriva om ifall det nu är så att man har så dålig koll.

Upptäcker på Facebook att ett större antal offerkoftepartister, så kallade ”Sverigedemokrater”, hävdar att svenska folket i Aftonbladet sagt att dess drömregering är en koalition mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverige”demokraterna” och att det nu återigen bara är de dumma typerna med beröringsskräck som hindrar SD att ta sin rättmätiga plats vid köttgrytorna, såsom folket vill.

Så är det naturligtvis inte och inte bara därför att 82,5 procent röstade på andra partier för några veckor sedan.
Inte ens den undersökning man blir så till sig i trasorna över säger nämligen att svenska folkets ”drömregering” innehåller någon ur Dressmann-ligan.
För det första är det endast 1 018 personer som valt att uttrycka sin åsikt om saken över webben.
Av dem har 203 sagt att de helst vill se en M-KD-SD-regering medan 815 säger sig hellre se andra alternativ.

183 av de andra vill se en alliansregering, 173 en regering med sossar, miljöpartister, centern och liberaler och 152 att nuvarande regering ska sitta kvar.
71 vill se en regering med alliansen och Sverige”demokraterna” vilket är 10 färre än de som vill ha en annan regering, vilken som helst, än de 10 svarsalternativ som erbjöds.

Det kan alltså anses även statistiskt klarlagt att 203 personer som valde att svara på en undersökning på webben måndag och tisdag vill ha en regering med M-KD och SD.
Steget till att utnämna innertrion till ”Svenskarnas drömregering” känns med andra ord ganska långt.

Den som funderar över möjliga orsaker till att man på vissa håll anser vissa typer av media ha lite låg trovärdighet kan med fördel bläddra igenom till exempel Hänt Extra 37/2018.

På ettan lyder rubriken
”Stig var nära döden!”
KICKIS SAMBO I ORM-DRAMA!”
När man, sjuk av spänning, bläddrar fram till sidan 45 avslöjar nästa rubrik
”Trodde hjärtat skulle stanna!”
KICKIS SAMBO NÄRA DÖDEN!
Giftigt drama!”

Det visar sig då, om man besvärar sig med att läsa texten, att sångerskan Kikki Danielsson haft en fin sommar hemma i Bollnäs. Med ett undantag.
Hennes katt Stig fick nämligen, en solig dag i juli, syn på en huggormsunge i trädgården.
Men Kikki sprang snabbt in till grannen som, utan att tveka, ”tog ormen i en hink och drog till skogs”.
Förutom upplysningen om Kikki att det ”var första gången hon sprang på hela 20 år” lugnar oss Hänt Extra med att ”efter det dramatiska orm- och kattdramat pustar Kikki ut i hemmets fredade vrå”.
Hänt Extra borde ha samma text på sin förstasida som en del livsmedelsförpackningar har;
”Kan innehålla spår av nötter”.

Det är den 30 september 2018 och det bör påpekas.
Läser SvD där en Fredrik Sjöberg recenserar Annelie Nordströms memoarbok ”Min trädgård är full av skärvor”.
Nordström är Kommunal-ordföranden som fick avgå som fackbas efter att hennes förbund fifflat bort ett antal miljoner av medlemmarnas pengar och hon själv hjälpt utrikesminister Margot Wallström till en lägenhet i Stockholm.

Sakfrågan är inte så svårartad – naturligtvis ska ett fackförbund inte slösa pengar på nattklubbar och lyxresor och lika självklart ska en utrikesminister över huvud taget inte behöva leta lägenhet utan få tillgång till en sådan samma dag som utnämningen sker – men det är inte poängen.

Poängen är att recensenten Sjöberg avfärdar hennes kritik av gubbvälde som ”en partsinlaga, bitvis präglad av en doktrinär feminism”.
Det är ändå det bästa han skriver.

Hans kommentar till Annelie Nordströms beskrivning av hur hon aktiverade sig i facket som ung kvinna lyder så här;
”Själv gjorde hon karriär inom facket och kom att umgås med äldre sossar som ansåg att ”kärringar gör sig bäst hemma”, vilket är en förståelig ståndpunkt, men lite gammaldags”.

Så skriver en manlig recensent i en av Sveriges största dagstidningar.
30 september 2018. Snart två decennier in på 2000-talet.
Ibland tror jag att vi har kommit en bit på vägen.
Ibland läser jag sådana här texter och tvekar.  

Det är ju också så att det finns ett ”före” och ett ”efter” när det gäller det här med Sverige”demokraterna”.
Ta exempelvis näringslivets grand old lady, Antonia Ax:son Johnson, medlem i Liberalerna och tidigare medlem av dess partistyrelse.

Före valet intervjuas hon i Dagens industri (6 september) med anledning av att hon fyller 75 år.
Hon talar om sina värderingar och får frågan om den viktigaste valfrågan.
- Själv är jag liberal med en djup förankring i humanistiska värden och respekten mellan människor. Alltså är det mångfald och integration”.
Sverigedemokraterna?
- Deras värderingar är skrämmande och avskräckande.
Vad skulle en framgång för Sverigedemokraterna betyda för näringslivet?
- Ingen aning. Deras program för näringslivet är också tunt och otydligt.

Så blir det val och resultatet visar att vägen till en alliansregering går genom att luta sig mot SD.
Efter valet blir Ax:son Johnson intervjuad i Dagens industri igen (22 september) om Sverigedemokraterna;
- Det finns en beröringsskräck och en rädsla för att göra sig beroende av dem. Men jag anser att man måste ha en mer pragmatisk syn på detta.
Och får, återigen, svara på vad ett inflytande Sverigedemokraterna skulle betyda för näringslivet?
- Om man tittar på den praktiska politiken, på det som är viktigt för näringslivet: företagarpolitiken, skatterna och ekonomin, så ser jag inte att Sverigedemokraterna behöver vara ett stort problem för alliansen.

Antonia Ax:son Johnsons djupa förankring är inte i humanistiska värden.
Den är i hur det är att leva utan ryggrad och integritet.

• 1. I elva kommuner blev Sverige”demokraterna” det största partiet i kommunvalet. Tio av dem ligger i Skåne.
  När Sydsvenskan så intervjuar ledande skånska moderater säger en stor majoritet av dem att man vill att Moderaterna i riksdagen ska ta stöd av SD för att bilda regering.

  2. När talmansdiskussionen landade i riksdagen förklarade Tobias Billström (M) att ”proportionalitetsprincipen bör hedras” som förklaring till att man inte ville agera mot SD-Björn Söder som andre vice talman. Det hade varit ärligare att säga att man inte vill reta upp SD inför statsministervalet.

  3. På fler och fler ställen i landet trycker Moderaterna på sina företrädare i riksdagen för att de ska se till att greppa makten och statsministerposten genom att luta sig mot SD.

  4. Näringslivsprofilerna backar i sin tur upp samarbetet med SD.
  Redan före valet konstaterade Johan Andersson, vd för Mellby gård, att det visserligen inte var så noga hur det gick i valet för ”det finns exempel på länder där industrin fast det har varit politiskt kaos (SvD 4 sep).
  Nu säger han om SD att ”beröringsskräcken högerut måste bort och man måste kunna samtala” och att många nog blir ”förbannade” på alliansen om de inte utnyttjar möjligheten de nu har att driva igenom sin politik” (Di 22 sep).

  Där säger också Antonia Ax:son Johnson, stor näringslivsprofil, medlem i Liberalerna och tidigare ledamot av dess partistyrelse, om SD att ”det finns en beröringsskräck och en rädsla för att göra sig beroende av dem. Men jag anser att man måste ha en mer pragmatisk syn på detta”.
  Dan Olofsson, en så kallad ”entreprenör”, håller med och säger att ”det är tragiskt om alliansen sjabblar bort det här” (SvD 22 sep).

  Och som Ax:son Johnson säger – som en modern parafras på att de i alla fall byggde väldigt bra motorvägar i Tyskland under andra halvan av 1930-talet och första delen av 1940-talet – att ”om man tittar på den praktiska politiken, på det som är viktigt för näringslivet: företagarpolitiken, skatterna och ekonomin, så ser jag inte att Sverigedemokraterna behöver vara ett stort problem för alliansen” (SvD 22 sep).

  Alltså – skit i det där med demokrati och invandring och integration och alla människors lika värde, bilda en regering med SD-hjälp för näringslivet kan ha business as usual även då.

  Det går att hitta moderater i hundratals och åter hundratal som förespråkar denna väg till makten, att ta den med SD:s hjälp – naturligtvis i medvetenhet om att det i så fall kostar i politiska eftergifter.
  Däremot går det i stort sett inte att hitta en enda ledande moderat som tycker att man ska ta ett kliv över blockgränsen i form av överenskommelser för att säkra en stabil demokratisk majoritet i viktiga frågor.

  För det valet finns ju.
  Att välja SD-samarbetet är faktiskt frivilligt och ingen som ger sig in i det kan någonsin hävda att det var av tvång.

  Nu blir det förstås ändå så.
  Vi får trösta oss med att vägstandarden inte är i fara de närmaste fyra åren.