Karlgrens blogg

Politiker som av någon anledning kallar sig liberala har redan i Sverige krävt lagar om hur människor ska klä sig, hur de ska få utöva sin religion och vilka åsikter som inte ska vara lagliga att ha.
Nu finns i Danmark ett lagförslag om att man ska vara tvungen att ta människor i hand när man hälsar för att få bli medborgare.

Politiker, som fortfarande inte slagit upp ordet ”liberal” och läst vad det står för, vill alltså komplettera lagförslagen om klädsel, religionsutövande och lagliga respektive olagliga åsikter med lagar om hur vi ska hälsa på varandra.

Det var, på sätt och vis, en tidsfråga och nu blev det dags.
Moderaterna blir största parti i Karlskoga och jag har inga problem med att gratulera mina moderata vänner som Tony, Linda och Anna till segern.
Men vi behöver tala lite om Sven-Olof Axelsson.
Frågan är var vi ska börja.

Jag får, förstås, omedelbart anmäla jäv.
Ett drygt 40-årigt sådant.
Ett av mina första minnen av ”Labbe”, vi kallade honom aldrig annat, var när jag skulle flytta till Helsingborg och inte visste hur jag skulle få ordning på flytten.
- Jag hjälper dig, sade ”Labbe”.
Sedan kom han till lägenheten på Värmlandsvägen 4, bar ut alla möbler till transportbilen, körde den till Helsingborg och bar in möblerna på Direktörsgatan 17, 2 vån.
- Nu åker jag hem, sade ”Labbe” när grejerna var inne och vände tillbaka till Karlskoga.
Hade jag glömt något hade han antagligen kört en runda till.

Det gick lång tid utan att vi träffades men när jag mellanlandade många år senare stötte jag ihop med ”Labbe” på det Ica Maxi som fortfarande hette Kronhallen.
Det första han sade?
- Jo, jag behövde en smörgåstårta och Konsum har inga bra.
Då hade vi inte setts på 20 år.
Ändå var det första ”Labbe” ansåg sig behöva förklara vad han gjorde på privata Ica när han borde handlat på Konsum.

Sven-Olov Axelsson är en riktig gråsosse.
Han är dessutom rakryggad, plikttrogen och ansvarsfull.
Som vän den bäste man kan ha.

Söndagens valförlust för (s) i Karlskoga som nu Sven-Olov nu får bära skulden för har sitt ursprung för mer än 30-35 år sedan.
I en tid när Bofors var stort och mäktigt och Metall det enda facket skötte bolaget affärerna och Metall kommunen.
I Karlskoga kom det växande facket Kommunal i konflikt med såväl styrande sossar som Metall och inom det lokala sosseriet grävde de en vallgrav mellan sig.
Kommunalarna var, ansågs det för det första, inte riktiga jobbare utan levde på det som metallarna jobbade ihop i Bofors och borde därför i stort sett hålla käften. När de ställde krav på sina arbetsgivare, sossarna i kommunhuset, blev det extra besvärligt.
Dessutom var en besvärande hög andel kommunalanställda kvinnor och det i en tid då Metall avdelning 76:s ordförande kunde gå ut i Kuriren och svara sina kvinnliga medlemmar som krävde lika lön för lika arbete att de kvinnliga metallarbetare som klagade ”nog var såna som inte fått sig något hemma på länge”.
Sådant kunde man säga till och med i tidningen om man var en riktig karl med Bofors-hår på bröstet på den tiden.

Det blev splittring i det lokala sosseriet, det blev spränglistor och den vallgraven skottade man sedan aldrig riktigt igen.
Sven-Olov kom tillbaka till kommunpolitiken, blev nämndordförande och tog sedan rollen som ordförande i kommunstyrelsen efter att ha lämnat Kommunal och några decennier som ombudsman där.
Det hade han inte behövt göra.
Han hade kunnat gå i pension, lämnat in tipset, skjutsat barnbarn till träningar, morsat på kompisar och talat om hur mycket bättre det var förr istället.
Men Sven-Olov bär på något så omodernt som ansvarskänsla och pliktkänsla.
Det har han inte haft mycket för.

Det var, på sitt sätt tragiskt, att se första maj-tåget i Karlskoga i år när deltagarna inte ens om man räknade barnen var lika många som antalet kommunalt förtroendevalda sossar i Karlskoga.
Inte mycket rörelse i rörelsen, om man säger så, även om det inte hindrat gamla tidigare ledande sossar från att uppträda som om socialdemokratin ännu vore både helig och vägen, sanningen och livet för Karlskoga och karlskogingarna.

Mitt i det har Sven-Olov Axelsson stått.
Utan stöd från dem som borde ha stöttat honom i en arbetarrörelse där pliktkänsla och lojalitet av Sven-Olovs slag alltid varit en grundbult tidigare men inte nu.
Nu kunde gamla kommunstyrelseordföranden hojta om att ”hellre en racerförare än en kommunalare” (du ser, såren läker aldrig) och gamla elverkschefer och rektorer kunde bildlikt talat se till att Sven-Olov de här sista åren fått sova på magen för att det hela tiden varit partikamrater som huggit honom i ryggen.
Det hade aldrig hänt på den tiden socialdemokratin i Karlskoga var en rörelse och inte bara ett det-var-bättre-förr-mumlande.

Karlskoga energi är ett bra exempel. Sossarna i form av Sven Gadde tog hit en profilerad moderat som gjorde Kemab till vad det är idag och sålde sedan hälften till ett finskt bolag.
Det är den politik de (s)-krafter drev som nu vill hänga Sven-Olov Axelsson för att han ville sälja hela Kemab.
Moderaterna och Tony Ring gjorde sedan en Reinfeldt när de lade beslag på klassisk (s)-politik och talade om att elverket i Kemab-skepnad var något viktigt för alla karlskogingar och inte skulle privatiseras.

Bland valstugorna på torget fanns ingen (s)-märkt och många av oss upplevde valrörelsen i Karlskoga som en Tony Ring i modern formelbil mot socialdemokrater som funderade på vilket datum det egentligen var man skulle gå över till högertrafik.

Resultatet?
Att hela Karlskoga så att säga gick över till högertrafik och att de som lagt energin på att falla Sven-Olov Axelsson i ryggen övergick till att tala om att allt var hans fel.

Jag har inte varit nog nära alla detaljer för att bedöma vad som varit klokt och mindre klokt i den politik som bedrivits i Karlskoga de här åren.
Allt har säkerligen inte varit bra, en del möjligen rentav korkat.

Socialdemokratin har tappat ledartröjan i Karlskoga.
Det kan Karlskoga må bra av. Jag är inte orolig över ett nytt styre.

Men jag hade önskat Sven-Olov Axelsson ett antal andra partivänner än de som svek i motvind.
Han kan som person gå rakryggad ur det här. Det kan inte alla hans partikamrater.

Två notiser från två nivåer i sportens värld.

1. Dagens industri skriver att tennisstjärnan Serena Williams – med 23 Grand slam-titlar bakom sig – dragit in närmare en kvarts miljard kr på olika reklamsamarbeten och därmed är världens bäst betalda kvinnliga idrottare.
Inte illa.
Dock inte så bra att hon som dametta ens hamnar på listan över världens 100 bäst betalda idrottare.

2. I engelska Crystal Palace har herrlagets stjärna Wilfried Zaha fått lönen höjd och tjänar nu 1,5 miljoner kr. I veckan.
I samma klubbs damlag är beloppet 250 pund eller 2 935 kr. Ja, alltså inte vad tjejerna tjänar utan vad varje spelare måste betala för att få fortsätta spela.
Klubben är dock beredd att ordna en avbetalning om det är för mycket att lägga ut för tjejerna på en gång.

Den som känner att vi lever i en värld där kärringarna tar för sig mer och mer, storkäftade feminister breder ut sig och alltfler begår misstaget att i någon mån värdera kvinnor och män mer lika, kan även i fortsättningen lugnt luta sig mot idrottens värld och med en suck av tillfredsställelse konstatera att det i alla fall inte är så överallt.

På Facebook, just denna torsdag, skriver Sverige”demokraterna”, i en publicering från SD Örebro, om sin variant på kusinerna i Alternativ för Sveriges kampanj för att slänga ut en halv miljon människor ur Sverige.
SD vill ha återvandring. Frivllig. Man skriver att ”många människor som flytt till Sverige tvingas stanna här ofrivilligt”.
Det är synd om dem för ”hur mycket de än längtar tillbaka till och vill vara med och bygga upp sina hemländer, så har de ofta inte pengarna eller kontakterna som krävs för att än en gång resa över halva jorden”.

Alltså, nu är det dags för skärpning!
Här har ni matat oss i åtta år som riksdagsparti med hur dessa ondskefulla utlänningar översvämmar vårt land, går utan jobb år efter år efter år, lever på generösa bidrag, får del av alla förmåner från dag 1, i vissa fall väljer en mångårig hotellvistelse på svenska fängelser med mat och lön samt dränerar hela vårt sociala system på alla pengar så att svenska barn inte får vård i tid och pensionärer tvingas äta knäckebröd för att få något i sig.

Och nu säger ni att de trots detta lyxliv genom alla år inte ens har råd med en enkel till Kabul eller Damaskus!
Nu får ni faan bestämma er…

Vi har partival i Sverige men vi har även personval.
Nu ska jag berätta om mitt.
Det kräver en liten utvikning.

Jag växte upp i Degerfors där alla jobbade på järnverket, sossarna styrde kommunen och där Metall och Uddeholm gjorde upp om jobben och hur de skulle utföras.
Olle ”Pudding” var ombudsman för Metall, son till en s-riksdagsman. När han skulle gå från expeditionen till Domus och köpa fikabröd – en sträcka på 2×75 meter – kunde han vara borta två timmar.

När han väl kom tillbaka hade han diskuterat jobb med några från järnverket, politik med några andra, satt sig på en bänk och talat skilsmässa och familjeproblem med någon och dunkat någon annan i ryggen eller ägnat en minut åt någon av de som hade problem med alkoholen och satt på bänkarna och drack, för de hörde också till. Och, förstås eftersom vi ju var i Degerfors, snackat lite fotboll.

Det var det Degerfors jag växte upp i. Man skulle vara en anständig människa. Man skulle vara hederlig. Det största beröm man kunde ge någon var att han eller hon var ”rejäl”.

Många år senare och efter långa perioder i Malmö, Göteborg och Stockholm hamnade jag i Karlskoga.
Jag hade blivit journalist och kom till Karlskoga med storstaden och Expressen i ryggen, var stor, bred och bräkig och skulle lära bönderna ett och annat.
Du hör själv. Det gick sådär.
Jag kan fortfarande rodna inför en del texter.

På den andra tidningen, Kuriren, satt en kille som såg ut att behöva visa leg för att få köra moped.
Under hans artiklar stod det ”Kenneth O Nilsson”.
Det första som visade sig var att han ansåg sig kunna och veta en hel del även han vilket retade mig till vansinne.
Inte heller var han lättköpt.
Han satte gränserna, bestämde själv hur nära honom man skulle komma och hade en så tydlig integritet att till och med en okänslig person som jag märkte det.
Tyckte han något så tyckte han det.
Och han ändrade sig inte för att plocka poäng eller för att det var smidigare.
Långt senare skulle jag läsa det han själv skrev om sin uppväxt och hur hans tillvaro format honom som människa och, upptäckte jag, som den politiker han blivit.

Han tappade sitt ”O” någonstans längs vägen, försvann under min radar men när jag flyttade till Örebro för några år sedan var han sidekick åt Lena Rådström Baastad och snart kommunstyrelsens ordförande.
Det hade jag aldrig kunnat tro.
Ändå blev jag inte förvånad.

Sedan har jag bott in mig, kommit att trivas och tycka att Örebro är en väldigt sympatisk och behaglig stad. Staden utvecklas snabbt, tar sina kliv, blir bättre och bättre, är trevlig att bo i och att låta barn växa upp i, tänker utanför ramarna ibland och innanför ganska ofta, är trygg och sund och styrs stabilt och bra.
Kenneth Nilsson leder kommunstyrelsen som en genuin gråsosse och det är beröm.
Han är, med största säkerhet, en usel oppositionspolitiker. Jag tror att han är alltför inriktad på att uträtta saker. Uppenbarligen vill han göra något gott.
Jag kan följa hans gärning med värme och respekt och, faktiskt, ömhet inför en människa som är väldigt lätt att tycka om och identifiera sig med.

Det är länge sedan jag definierade mig som socialdemokrat. I årets kommunval kan jag konstatera att jag i en kommun i länet skulle rösta moderat, i två andra vänster men att i den jag bor i, Örebro, blir det en röst på Kenneth Nilsson, kryssad med grå penna.

Världen behöver anständiga och rejäla människor.
Jag lägger min röst på en sådan på söndag.
Jag hoppas att du också hittar din rejäla människa att rösta på – i något av de demokratiska partierna.
Då lägger du också din röst på det goda.
I mitt fall på en man som enligt valsedeln sägs ha fyllt 41 år men som, om jag nu ska ge ett enda gott råd, nog ändå bör stoppa id-kortet i bakfickan om han sätter sig på mopeden.

Två reaktioner den här FB-helgen har förvånat mig.
Vi ska ta den ena nu.

Igår diskuterade jag Sverige”demokraterna” med en frikyrkligt aktiv kristen man som, bland annat, beklagade sig över att de övriga partierna inte tog nog mycket hänsyn till SD trots att ”nästan var fjärde svensk röstar på dem”. (Jo, jag påpekade att det var var åttonde svensk förra valet och att det nu ser ut att bli var sjätte – men det var inte huvudfrågan).

Mannen ifråga påpekade att ”det enda parti som tydligt sagt att kristen tro har prioritet i Sverige är SD” och när jag påpekade att fem av sex svenska väljare fortfarande väljer ett anständigt alternativ och att alla kristna borde finnas bland dessa fem av sex om de inte helt kapat banden mellan kristendom och humanism fick jag ett snabbt svar från denne i sina ögon kristne förespråkare för Sverige”demokraterna”;
”Kristendom och humanism är väsensskilda!”, skrev han.

Jag har aldrig definierat mig som kristen. Många av mina fina vänner är det och jag kan med kärlek, ömhet och respekt se mycket av vad kristna och kristna församlingar gör för sin nästa.
Men att Guds kärlek endast skulle omfatta de människor som fötts av rätt föräldrar inom rätt streck på en värdslig karta är en gudstro jag inte ens kan föreställa mig.

Jag skulle betrakta det som en förolämpning att förknippa mina vänner med en sådan gudstro.
När de läser texten läser de ”låt barnen komma till mig”, inte ”låt barn av rätt hudfärg från rätt land födda av rätt föräldrar komma till mig”.
Det är jag glad och stolt över att de gör. Det är en av de saker som gör dem till kristna – och humanister – i mina ögon.  

Jo, det är så att jag tänkte försvara Jimmie Åkesson lite grann. Detta utifrån en av veckans icke-debatter som kom sig av att Åkesson ruttnade på utfrågarna i P3:s partiledarintervju, talade om att han ansåg kanalen vara ”smörja” och att han skulle lägga ned den om han vore chef för Sveriges radio.
Men.
Jag tycker att politik är viktig, valrörelser är viktiga och att det här årets val är det viktigaste på decennier. Anledningen till att jag tycker det sistnämnda är framförallt därför att det är viktigt att trycka tillbaka Jimmie Åkessons icke-demokrater så långt som möjligt.

Men. Igen.
Jimmie Åkesons utbrott i P3 kom efter ett så kallat ”satirinslag” där man drev med Åkessons vikt, utseende, spelberoende och att ingen kan ha velat ligga med honom när han var ung, åtminstone inte med samtycke.
Vansinnigt roligt. Eller hur?

Felet var att Jimme Åkesson hänförde det till att kanalen är vänsterliberal. Det är fel. Utfrågningarna har över hela linjen hållit samma pinsamma nivå.
När vänsterns Jonas Sjöstedt skulle intervjuas drev ”satirikerna” med Gudrun Schymans alkoholproblem.
Stefan Löfven fick veta att han ser dum ut.
Ebba Busch Thor möttes av det oerhört roliga påståendet att hon bara var avundsjuk på de coola tjejerna i klassen som gjort jättemånga aborter.

Det konstiga är inte att Jimmie Åkesson reagerade på sånt här intelligensbefriat trams.
Det konstiga är att inte övriga reagerade lika mycket.

Vill man ta politiken på allvar – och det ska man göra till exempel som medarbetare i Sveriges radio – ska man bidra till att de som lyssnar får ett bättre underlag för att göra sitt val 9 september, inte satsa på att plocka poäng bland sina lika fräna kompisar genom icke-humoristiska lågvattenmärken.

Jag har ingen förståelse för Jimmie Åkesson som politiker och partiledare. Hela hans politik är för mig frånstötande.
Att Jimmie Åkesson som människa reagerar mot ett lass spyor förklädda till ”satir” har jag däremot fullständig förståelse för.