Karlgrens blogg

Tant Anna talade alltid om kajorna.
Hon var hemvårdarinna, anställd av Degerfors kommun, och när mamma var sjuk kom hon till oss om dagarna och tog hand om mig.
Vi kom att umgås med henne och jag tyckte om att gå ned till hennes lägenhet. Hon bodde på Medborgargatan där två hus – ett 100-meter långt och ett som är 50 – dominerar.
De kallas, fortfarande, ”Hundrametern” och ”Femtiometern”. Så roliga är vi i Degerfors.

Men. Kajorna.
Tant Anna talade alltid om dem, varnade för dem. Få djur var viktigare att se upp med. Få saker över huvud taget, faktiskt.
De var illistiga, högg, gick till attack. Stal. Ville man öppna ett fönster hojtade hon om kajorna. Historierna var många.

Det satte sig förstås. Man hade kunnat väcka mig mitt i natten och jag hade varnat för kajorna.

En öppen och förutsättningslös diskussion var inte aktuell.
Degerfors var då som nu befolkat av en man som heter Ove. Även kvinnorna hette Ove.

I stort sett ett helt liv senare läser jag äntligen på om kajorna.
Kajan är ”intelligent, nyfiken och social”, i allmänhet ”livligare och snabbare” än andra likartade fåglar, kan göras tam, läras att härma ord eller komma när man kallar på den, lär jag mig.
När de blottar nacken och burrar upp huvudfjädrarna är det för att de vill att deras partner ska putsa dem. Det gör de. Åt varandra. Beteendet förekommer nästan enbart inom häckande par.

Det visar sig också att kajor delar med sig av mat inbördes och att det sker ”oberoende av kön och släktskap”. Dessutom delar de med sig mer av den mat de tycker bäst om och att de ”delar med sig mycket mer än vad som är dokumenterat för andra arter”.
Inte mycket att vara rädd för.

Parallellen slår mig när jag tänker på Sverigedemokraterna.
För det är ju inte så att var femte vuxen svensk helt plötsligt blivit främlingsfientlig och rasist.
Men där finns en oro och en okunskap att ta på allvar.
Tror man att det står en galen yxmördare runt hörnet är ju oron lika stor som om det faktiskt gjorde det.
Att någon då talar om för en att man är ”idiot” och ”helt jävla slut i huvudet” för inte handlingen framåt.

Det gör det inte heller att idiotförklara människor som säger att de ska rösta på Sverigedemokraterna.
Det valet gör de utifrån en oro, osäkerhet och en världsbild som på avgörande punkter inte stämmer med verkligheten.
Men det gör inte osäkerheten och oron mindre. Eller mindre påtaglig.

Så?
Alltså måste vi som står för något annat ta den här oron och frustrationen på allvar.
Diskutera den förutsättningslöst, lyssna, inte döma utan mötas i ett samtal som i slutänden kanske föder en ny tanke, skapar en gråskala mellan svart och vitt och får den vi talar med att fundera lite.
Över frågorna.
Och över var svaren finns.
Vi måste alltså föra tio miljoner malande, frustrerande och kanske ibland tröstlösa samtal.
Hur jobbigt som helst.
Men den enda vägen när det parti som idag är Sveriges tredje största lyckas övertyga så många av oss att de galna yxmördarna inte bara står runt hörnet utan dessutom har utländskt ursprung och borde slängas ut eller stoppas vid gränsen.

Och en man som heter Ove lyckades ju komma överens med nya grannen Parvaneh.
Till sist.
Trots att hon var utlänning, blandade saffran i riset och en massa annat konstigt.
Du ser.

”Jag är inte här för att stjäla era tillhörigheter, ockupera era hem eller attackera era kvinnor. Jag antar att ni redan har tillräckligt med utlänningar som gör det”.

Tobias Andersson, ledare för Sverige”demokraternas” ungdomsförbund Ungsvenskarna, på besök hos brittiska kompispartiet Ukips ungdomsförbund, avd. ”Vi är bara öppet främlingsfientliga när vi tror att ingen där hemma hör det”

Det här var tisdagen då utanförskapet fick ett nytt och för vissa kanske lite oväntat ansikte.
Vid stranden av Möckeln i Karlskoga var vi typ 500 som såg matchen mot Schweiz tillsammans.
De flesta av oss, dock inte alla, svenskar i den meningen att vi skulle ha godkänts som sådana av samtliga partiledare i Almedalen.
För det var, några timmar efteråt, Almedalen jag tänkte på.

Där fanns ju denna dag sju partiledare och två språkrör och efter matchen och segern kunde sex partiledare och två språkrör göra highfives med de andra i rummet och jubla över Sveriges seger och känna hur den kollektiva glädjen började i Smygehuk och inte bromsade förrän vid Treriksröset.

Jan Björklund, Ulf Kristersson, Annie Lööf, Ebba Busch Thor, Stefan Löfven, Jonas Sjöstedt, Gustav Fridolin och Isabella Lövin kunde alla bara jubla och glädjas och tycka att det var kul och roligt och en gemensam lycka för hela Sverige att enas kring.

Ingen tänkte på Jimmie.
Eller på att han inte kunde få vara glad ens en dag som den här.
För Jimmie och hans järnrör är ju det parti som inte alls vill ena oss och ena Sverige utan istället vill splittra oss och ställa svenskar mot andra svenskar, allra mest riktiga korrekta svenskar mot sådana som inte är det som judar, samer och svartskallar eller såna som visserligen är födda i Sverige men som ändå inte uppträder som svenskar ska göra.

(Dessutom är det ju så att inget parti och ingen partiledning i så ohyggligt hög grad baktalat och förtalat Sverige som de som har just ”Sverige” i partinamnet, ännu en paradox).

Visserligen har Zlatan – han som enligt Jimmies sidekick Mattias Karlsson har ”en attityd som på många sätt inte känns svensk” och dessutom ett kroppsspråk ”som inte jag uppfattar som direkt svenskt”, som Karlsson sade – slutat i landslaget.
Men där finns ju fortfarande vid sidan av den Zlatan som aldrig skulle fått stanna i Sverige om järnrören styrt då ett antal spelare i VM-truppen som ställer till det så att Jimmie inte kan heja oreserverat på de blågula i Ryssland.
Som Jimmy Durmaz. Isaac Khiese-Thelin. Martin Olsson som vi andra tror är från Örebro och Gävle men som såna som Jimmie bara behöver titta på för att se att de inte är riktiga svenskar.

Så medan vi andra svenskar – godkända och icke godkända – kunde jubla ihop med till exempel sex partiledare och två språkrör och känna gemenskapen fick Jimmie och järnrören ännu en dag sitta där och sura i insikt om hur orättvist livet är.

Och ja.
Det ÄR synd om dem.
De inser inte vad de missar när de ställer sig utanför gemenskapen och vill splittra människor och hetsa grupper mot varandra istället för att bidra till kärlek och gemenskap.
Men ändrar de sig så finns det alltid plats för dem.
Riktiga svenskar har ju alltid plats för en till i gemenskapen.

Innan någon säger något eller påpekar det lite syrligt;
ja, jag har känt Niclas Lagerstam i drygt 20 år, gillat honom, betraktat honom som en vän.
Ibland har jag jobbat med hans arrangemang. Just nu gör jag det, den här helgen på Putte i parken i Karlstad.
Vill du då tycka att det jag skriver här och nu är någon form av att klia varandras ryggar så gör det – jag skiter ärligt talat i det.

Men så här är det;
nöjesarrangörers attityd till sådant som sexuella ofredanden har länge varit som fotbollsklubbars attityd till huliganer.
”De är inte så många”, ”Det där är inte fotbollens problem – det är ett samhällsproblem”, ”Vi har krävt att samhället ska göra något”.
Och så vidare.
I botten har, enkelt uttryckt, legat att även huliganer betalar entré och att man genom att låtsas som ingenting kunnat distansera sig, slippa sitt ansvar, det ansvar som bara kostar och inte ger något i bokföringens debetkolumn.

Niclas Lagerstam hade kunnat göra samma sak.
Han hade kunnat hålla käften och – om någon ändå frågat – sagt att ”vi har si och så många tusen besökare varje dag på Putte i parken och har haft tre fall av sexuellt ofredande, det är nästan ingenting och det är svårt för oss som arrangör att…”
Eller annat lullull.
Men han gjorde tvärtom.

Niclas gick upp på scenen innan sista akten lördag, innan Den svenska björnstammen skulle stänga PIP 2018 inför ett fullsmockat Norra fältet, och sade att det var fantastiskt att vara arrangör i Karlstad, att publiken var underbar men att det varit just tre fall av sexuellt ofredande som anmälts under fredagen.
- Det är inte okej. Ni killar måste fatta att det inte är okej och att vi har nolltolerans mot sådant.
- Och ni tjejer ska inte ta någon skit. Ni ska inte behöva acceptera sånt här. Upplever ni något som inte är okej så upp med händerna i luften. Våra vakter och vår personal ska ha stenkoll och ingripa om något händer.

Alla tjejer i publiken är någons dotter, någons syster.
Alla andra tjejer också.
Jag har tre döttrar.
När någon tjej – på en festival eller någon annanstans – attackeras är det en attack mot mina döttrar också.
För attacken i sig men också för att allt sådant skapar ett samhälle vi inte vill ha, för att det gör att tjejer blir otrygga, för att det begränsar deras frihet och rättigheter.
Och när någon bryr sig om det här så innebär det att någon bryr sig om mina döttrar också.
Och alla andras.

Det är bara tillsammans som vi kan göra något åt det här.
Vi har alla ett ansvar och måste ta det.
Därför älskar jag att Niclas gick upp på Stage of Joy och sade de här orden.
För mina och alla andra döttrars skull.
Tack för det.

Det är dags nu.
Jag kan inte tiga längre.
Efter två dagar på Putte i Parken i Karlstad känner jag att vi måste tala om dagens ungdom.

De beter sig nämligen inte alls som vi gjorde.
Vi hängde och klängde drängfulla, spydde och drog på oss gräsfläckar på jeansknän och byxbakar när vi stöp.
Att bli så full som möjligt var en självklarhet när jag var tonåring, att man ville dricka sig full när man kunde var lika självklart och det var den som avstod som behövde motivera varför hen var så underlig att hen inte drack.

Nu är det inte så, konstaterar jag återigen, nu efter två dagar på Norra fältet i Karlstad.
Nej, en festival är inte heller sommaren 2018 någon IOGT-möte.
Det dricks, det skålas, det skrålas.
Men den totalt hjärndöda tokfyllan lyser i stort sett med sin frånvaro, folk kan även sent på kvällen gå själva och nästan rakt fram och de enda tre som jag utanför festivalområdet får se ledas iväg av en vakt är två män och en kvinna, alla tre i min ålder.

Och samma dag som jag konstaterar det slår HUI Research fast samma trend.
HUI – Handelns utredningsinstitut – utser Årets julklapp men på sommaren är, sedan sju år, motsvarigheten Årets smultron – en produkt, vara eller trend som gör avtryck.
Igår kom beskedet att det 2018 är ”Noll procent i glaset”, att vi mer och mer väljer alkoholfritt.

Vi har fått en hel skrälldus av goda alkoholfria alternativ, menyerna har exploderat, försäljningen av alkoholfri öl i handeln har ökat med 31 procent hittills i år, alkoholfritt vin säljer mer och mer till fler och fler, hos Systembolaget ökade alkoholfritt med 57,9 procent förra året och där festival- och restaurangmenyerna förr på menyn hade 300 ölsorter, 200 märken vin och längst ned på listan 1 Loka naturell för den stackarn som var tvungen att köra gänget hem finns idag ett brett, gott och varierat utbud av alkoholfritt.

Vad var det jag sade?
Det vet man ju hur dagens ungdom är.

Karlstad.
Kvällen före Putte i Parken 2018 i skuggan på det fält som är den osannolika tystnad ett festivalområde utgör kvällen innan.
”The most beautiful silence never heard”, som Bukowski skrev i det magnifika slut som löd ”And there will be the most beautiful silence never heard. Born out of that. The sun hidden there awaiting the next chapter”.

En gång var den här stan nästan min. Naturligtvis av kärlek.
Vad hon heter hör inte hit men hon var född samma dag och månad som jag, dessutom samma år. Längs vägen upptäckte vi att det var på samma BB.
Vi kom att flytta ihop och jag glömde inte hennes födelsedag.

Hon flyttade hit, till Karlstad, och började plugga, fick en lägenhet i ett hus på andra sidan järnvägen från centrum men nära. I det Domus som skulle brinna ned köpte vi ett dubbelalbum med Stones och gick hem och lyssnade på ”Angie”.

På väg hem från kåren i natten gick vi genom undergången under järnvägen.
Där hade någon klottrat ”Om socialismen vore en igelkott skulle jag ge den ett fat mjölk”.

Jag var 20 år och sabbade det förhållandet som så mycket annat.
Men många år senare i ett hotellfönster är Karlstad fortfarande en vacker stad att fundera över livet i och tänka på gjort och ogjort.
Och till dem som fortfarande slåss för solidaritet och rättvisa skulle jag, även idag, gärna ställa ut ett fat mjölk.

Politiker klagar, ofta med rätta, på vulgarisering av debatten, för låg nivå, osakliga personangrepp och annat.
Det är förståeligt.
Men då kan ju en åtgärd vara att politikerna själva håller en viss nivå.

Det gör, till exempel, inte Socialdemokraternas riksdagsledamot Hans Hoff.
Han har polisanmält finanslandstingsrådet i Stockholm, moderaten Irene Svenonius, för ”vållande till annans död” med hänvisning till att hon ”genom handling eller underlåtenhet, har gjort sig skyldig till något brott i samband med att människor har dött i väntan på vård”.

Jag skäms redan av att läsa om saken.
Vad är nästa steg? Ska Hoff anmäla de som beslutat om ett vägbygge någonstans för vållande till annans död om någon kör ihjäl sig på vägen sedan?
Det här är så pinsamt att det inte borde få existera.
För några få år sedan hade det heller inte gjort det. Skäms.
***
Jag fortsätter att få svårtolkade horoskop.
Midsommaraftonens löd;
”De som känner dig säger att du är sensuell. Gör ett försök att ta vara på den begränsade tid som finns”.
***
Var tredje skola i världen saknar toaletter. Var tionde flicka i Afrika söder om Sahara stannar hemma från skolan när hon har mens, eftersom det inte finns någon plats för dem att byta mensskydd eller tvätta sig.
Allt enligt Unicef.
Water Aid skapar toaletter och jobbar för allas rätt till rent vatten, sanitet och hygien. Få saker känns mer grundläggande angeläget att få bidra till.
Tänk dig in i situationen som beskrivs ovan – och det blir ganska lätt att gå in på wateraid.se och bli månadsgivare.
***
Om du undrar så kan jag säga att nej, det var ingen gigantisk trängsel i motionsspåret i Brickebacken midsommaraftonens kväll.

När man ser tillbaka på sin barndom kan man, i efterhand, se att vissa människor var ohyggligt mycket viktigare än man insåg då.
Tant Anna tog mig till biblioteket som då låg i två mörka rum i nämndhusets källare i Degerfors och lät mig låna böcker där som jag inte begrep, sju år gammal.
Jag är kvar där än och det var böckerna där som fick mig att vilja spränga alla gränser, komma ut i världen, uppleva det London jag trodde var Conan Doyles och det Paris som Georges Simenons Maigret satte färg, doft och smak av pastis på.

Karin Gustafsson, min älskade småskolefröken, sade till Elisabet och mig i första klass att ”ni kommer att bli journalister”. Vi hade inte mycket att sätta emot.
Naturligtvis fick hon rätt.
Och jag kan fortfarande höra hennes röst när hon läser ”Mio min mio” inför en andlös klass på Parkskolan eller se henne plocka fram Göran Palms ”Indoktrineringen i Sverige” ur sina välfyllda bokhyllor hemma och låna mig tio år senare.

Per-Olof Löfstedt var lokalredaktör på Kuriren och fick mig att vilja förverkliga det yrkesval fröken Karin sagt skulle bli mitt. Han var överallt jämt och oftast först, fick träffa alla och gå in överallt och jag ville bli som han var.
Men resten tog faktiskt Kjell Rehnberg hand om.

Kjell Rehnberg var mittfältare i Degerfors IF när jag, tre äpplen hög, började gå på fotboll. Han var ett kraftpaket som kändes lika bred som lång och som aldrig gav upp.
Jag såg honom på Stora vallas gräs och insåg utan att göra ord av det att talang är bra och nödvändigt men att viljan och enträgenheten att lyckas, att aldrig ge upp, att alltid ge allt är så oerhört mycket viktigare.

Jag föll handlöst.
Han blev min första idol och den attityd han förmedlade till en liten valp på ståplats i ett svunnet 60-tal har jag burit med mig hela livet.
Nu ser jag på Facebook att Kjell Rehnberg fyllde 75 år igår, 21 juni.
Tillåt mig att få gratulera och, framförallt, att få tacka.

Ett nyhetsbrev från Allas i mailboxen har rubriken;
”Läckra midsommarrecept, tipsen för festen och så fixar du stopp i avloppet”.
Det känns på något sätt som om de täcker in hela förloppet.
***
Apropå midsommar;
vi kunde ha haft midsommarmust också.
Faktiskt.
Påskmust och julmust är ju etablerade och folkkära men faktum är att 2010 fick Patent- och registreringsverket PRV en ansökan där man ville registrera ”Midsommarmust” som varumärke.
Det blev aldrig någon midsommarmust.
Saknaden känns uthärdlig.

Jo, Jimmie.
Du har helt rätt.
Jag vet det. Jag bor mitt i det. Och min närmaste släkt likaså.
Jag har läst allt det där om utanförskap och no-go-zoner och sånt. Nu har jag lite koll själv också.

Jag kanske ska förklara lite. Jag bor i Brickebacken, en hyfsad lång bit från Örebro centrum, och går varje kväll igenom ett centrum där de jag ser ofta är mörkhyade människor från fjärran länder, mer sällan sådana som ser ut som jag.
Här har vi vakter som patrullerar i organiserad form för att få ordning och hålla koll. Jag har just stött ihop med två av dem när de gick igenom källaren i huset där jag bor.

Min syster har också en del erfarenheter. Hon är 71 nu, hennes man, min svåger, tio år äldre och när nästa utanförskapsområde, Vivalla, var alldeles nytt och fint i skarven mellan 1960-tal och 70-tal flyttade de dit. Nu, på det som kallas ålderns höst, har Vivalla fått dem att flytta.
Vivalla är ju lite speciellt med, senast jag kollade, 75 procent invånare med utländsk bakgrund, 95 procent av eleverna i skolan med utländsk bakgrund och 35 olika språk i skolan där.
Mitt Brickebacken byggdes samtidigt och då var det ju lite annat. Han som skulle bli prins Daniel föddes och han och hans familj bodde här – men nu ser ju befolkningsbilden ut ungefär som Vivalla.

Detta hade jag kunnat tala om med de två som med varsin gul väst på sig gick igenom källarvåningen i huset samtidigt med mig denna lördag kväll.
Två bastanta afrikanska damer med ”Områdesvärd” på ryggen. De och ett antal andra värdar går nämligen runt här i husen och i området på kvällarna och håller koll, snackar med ungdomar, ser till att hålla skadegörelsen borta och buset någon annanstans.

Det finns faktiskt samma system i Vivalla där syrran bor, Jimmie.
Men Vivalla fick dem ju att flytta, påpekar du?
Ja. De tyckte att det var lite jobbigt med huset i Degerfors de bodde i och ville få tag i en lägenhet istället.
De fick tag i en lägenhet på bottenvåningen i Vivalla och kunde flytta tillbaka dit igen, drygt 45 år efter att de flyttade in där för första gången.

Du ser, Jimmie.
Ute i verkligheten ser det inte ut som i propagandan. Det här jag sett förr. Inte bara i Brickebacken och Vivalla.
Jag såg det när jag bodde i Baggängen i Karlskoga eller i Norumshöjd i Göteborg och när jag bodde i Malmö och varje vecka besökte Rosengård eller hos mina vänner i Angered och släktingarna i Västra Frölunda.
Ingen ska säga att det är perfekt eller utan problem för det är det inte.
Tvärtom.
Ingen ska heller säga att vi skött frågor om utanförskap och integration särskilt bra. För det har vi inte.
Problemen är stora. Misslyckandena har varit många. Sveken ännu fler.

Men de som gör något åt saken är inte sådana som du, Jimmie, som istället bara försöker profitera på problemen och fiska i så grumliga vatten som möjligt.
De som gör något åt det är såna här damer som tillhör dem som du vill slänga ut men som sätter på sig en gul väst och lämnar familjen lördag kväll för att stå i ett kvällsskymningens centrum och hjälpa till att ge ett anständigt samhälle syre.

Mitt i sin verklighet. Och min.
Den som är så långt från din eftersom man ju, faktiskt, aldrig kan se det som man inte vill se.