Karlgrens blogg

Degerfors-Ängelholm.
Slut. 1-0.
Andra raka segern.
Och hela rödvitt springer fram emot Vulkanernas läktare där man gett sitt lag ett kraftfullt stöd under 90 minuter.
Ja, nästan hela Degerfors IF.
Sebastian Henriksson, inbytt i 64:e minuten, går rakt till omklädningsrummet för att duscha och byta om.

Jag reagerade, faktiskt, redan under matchen.
I 77:e minuten drar Andreas Ljunggren Eriksson – mycket duktig i lördags – fram mot Ängelholms straffområde från högerkanten.
Inne i straffområdet fanns Sebastian Henriksson i bra position och utan att ha den tätaste bevakningen.
”Seb” signalerar” att han vill ha bollen Ljunggren Eriksson avancerar ett par meter till och skjuter i burgaveln.

Det var ett felbeslut, ett av få, av nyförvärvet den här matchen.
Men.
That´s not the point.
Grejen är att Sebastian Henriksson reagerar på det här genom att fara ut med armarna åt sidorna och uppåt, tydligt och demonstrativt missnöjd med sin lagkamrat, armviftande som en grinig Dusko Radinovic.

Ärligt;
jag trodde inte att Sebastian Henriksson skulle reagera så här.
I vart fall inte utåt.

”Seb” fanns inte tillgänglig i första matchen mot Landskrona.
Solberg och Berger gjorde liksom Bertilsson en kanonmatch centralt.

Inför Örgryte var ”Seb” tillbaka, startade och Bertilsson placerades på en kant där han inte levererar hälften av vad han levererar centralt.
Slutresultat = laginsatsen totalt sett sämre.

Vi har alltså fyra man.
Alla är överlägset bäst centralt.
Tre får plats.
Så precis som i ”Fem myror är fler än fyra elefanter” är det en som ska bort.
Magnus & Brasse i form av Patrik & Jonas valde då en lösning som därefter gett två segrar och sex poäng.

Svårt att argumentera emot.
Men efter, framförallt, en blek första halvlek av Emil Berger mot Ängelholm och enligt folk på plats ingen stor insats mot Falkenberg hade det kanske, med tanke på hur Gif Sundsvall ser ut och ställer upp, varit läge för Henriksson på onsdag på Norrporten arena.

Kanske.
Men genom sitt agerande så bäddar ju inte ”Seb” direkt för det.
Jag finner det helt rimligt att han går hem på kvällen och svär över en idiot som Patrik Werner efter att ha blivit petad.
Det är alltid så.
Är så och ska vara så.
De elva som får starta älskar sin tränare, de som får börja på bänken tycker att han är hyfsad och de som inte ens platsar där just då inser att karlen är en idiot.
I alla lag.
I alla tider.

Men det hade kanske varit smartare att hålla tyst utåt, inte demonstrera på planen, inte markera gentemot supportrar utan istället landa i klyschor som ”tränaren bestämmer och det är bara att komma igen”, ”vi har många bra spelare i truppen”, ”jag tränar på och satsar allt på att ta tillbaka platsen i startelvan” blablabla, du vet, du har hört det förut, du kommer att få höra det igen, klyschorna finns som tryck på T-shirts.

Håll tyst utåt.
Onda ögat på Patrik Werner när han inte ser det. Och ett riktigt långt långfinger i luften när han vänder ryggen till.
Så skulle jag ha hanterat situationen.
Om jag varit spelare och Werner petat mig (vilket antagligen hade varit ett ganska enkelt beslut att ta).

Jag står utanför det hela, vet inget och har inga barn vare sig med Patrik Werner eller Sebastian Henriksson.
Men handlar det bara – och jag kan inte se annat – än om faktiska taktiska sportsliga bedömningar så tycker jag att Henriksson gör fel.
Handlar det om något annat kan ju Henriksson berätta.
Det är, i vart fall, bättre än att demonstrera mot lagkamrater som ju i vart fall inte tagit ut startelvan.

Jag hade aldrig trott att en så rutinerad och meriterad spelare och en så sympatisk människa som Sebastian Henriksson skulle reagera så här.
Inte utåt.
Men det kan ju vara jag som är naiv.
Eller ”Seb” som har något att berätta.

Gör det i så fall.
Annars förblir det här en gåta.

Vem hade trott att detta stackars fattiga och påstått tunna Degerfors IF skulle drabbas av överflödets förbannelse?
För det är ju vad det handlar om när Sebastian Henriksson idag ställs utanför startelvan mot Falkenberg.

Henriksson saknades i premiären mot Landskrona men Emil Berger och Tobias Solberg gjorde en suverän insats som ”2″ i Degerfors 4-2-3-1-uppställning och Johan Bertilsson gjorde en fanastisk första halvlek där han fick stora ytor centralt mellan Landskronas mittfält och backlinje.

Ingen av dem var petbar inför matchen mot Örgryte.
Samtidigt var Sebastian Henriksson tillbaka.
Det blev Berger, Solberg och Henriksson centralt och Bertilsson på en kant.
Det gick sådär.

Degerfors behöver offensivt Johan Bertilsson centralt.
Dessutom blir han ledsen som en hund utlokaliserad på kanten, laget får betydligt mindre ut av honom och själv får han lätt för att hänga med huvudet.

Alltså måste – för lagets maximala styrka – en av fyra bort.
Idag blev det Henriksson.
Istället Solberg, Berger och Bertilsson centralt.

Okej.
Samtidigt är det naturligtvis känsligt att peta lagkaptenen.
Och frågan är vilka signaler det sänder.
Hur det påverkar stämningen och humöret i truppen.

Jag har lekt med en helt annan tanke.
Degerfors har haft svårt offensivt förutom kortare perioder av de två matcherna i superettan och Peter Samuelsson haft svårt att komma med i spelet.
Dessutom har inte Samuelsson förmått att hålla kvar bollen och Degerfors anfall blev, andra halvlek mot Landskrona och större delen av matchen mot Örgryte, väldigt korta.

Där hade man kunnat tänka sig Henriksson på topp istället, med sin rutin och sitt huvudspel, för att få fast bollen offensivt och skapa längre anfall – och med Samuelsson som en ”super sub” att sätta in.

I slutänden är det ändå så här;
poäng i kväll mot Falkenberg och firma Werner & Lindskog är kloka generaler, näst intill geniala.
Förlust och vi är rätt många som begriper fotboll rätt mycket bättre än dem.
Det är i vilket fall något som är bestående…

Det här skulle jag förstås ha skrivit i fredags.
Men det passar lika bra idag.
Eller när som helst.

I fredags hade Frozen Fire releaseparty på Statt för sitt nya album, ”Tjusig tid”.
Jag har inte lyssnat på det, inte hört något spår och utan fungerande ljudkort på datorn kan jag inte tjuvlyssna lite heller.

Det gör inget.
Det är inte det det handlar om.
Det handlar, som så mycket annat, om kärlek.

Danne Nordell är Frozen Fire.
Det har han varit i 35 år.
Han kör taxi och gör låtar, sjunger i Frozen Fire, har behållit skinnvästen på när alla andra insett det varit dags att växa upp och byta till kritstreck, står på scenen sju år från folkpensionsåldern i en frisyr som var omodern redan när den var ny och kommer så att fortsätta göra.
När den dagen kommer åker Jularbo ut från servicehemmet och personalen får börja mäta decibel istället för att ta tempen.

All äkta kärlek är värd respekt.
Det gäller i högsta grad Danne Nordells.
Det är svårt att inte dra en parallell till en fyra år yngre sångare och trummis.
Olle Jönsson i Lasse Stefanz.
Som efter 43 år på scenen skjuter tillbaka hatten och sjunger Skomakar-Anton, De sista ljuva åren, Peppelinos bar eller Nere på söder med samma inlevelse, samma känsla.

Man kan tycka vad man vill om musiken.
Men när Olle Jönsson sjunger är det på riktigt.
Det är äkta.
Varje rad.
Varje ord.
Olle Jönsson menar vartenda ord just där, just då.
Och är värd all världens respekt för det.

Precis som Danne Nordell är det.
Han kommer aldrig att bli rik på sin musik.
Skulle man räkna kronor och ören har den antagligen kostat honom mer än den har gett.
Han kommer, säkerligen, aldrig att bli megakänd.
Han kommer, istället, att fortsätta köra taxi och stå på scenen med Frozen Fire.
För att det är på riktigt.
Av kärlek till musiken, scenen, publiken.
För att leva sin dröm.
För att sätta färg på något som annars lätt blir grått.

Och likväl som jag fortfarande när jag drömmer kan inbilla mig att jag ska bli fotbollsproffs kan Danne Nordell sjunga Möckelns strand och förverkliga sin.

Igen;
All äkta kärlek är värd respekt.
Det gäller i högsta grad Danne Nordells.
Utan sådana som han vore tillvaron fattigare för oss andra.
Det är Danne och andra som han som visar att man kan hålla drömmar levande.
Och leva dem.
Respekt.

9.29 denna lördags morgon.
Lundells ”Sanna” (som egentligen är Springsteens ”Sandy”) i radion.
Sex minuter och två sekunder av hur man ska känna sig som förälder.
Eller pappa.
En mental manual till föräldraskap.
Varje stavelse, varje inandning, varje vokal och konsonant är hur jag tycker att man ska känna det som pappa.
Att vara mamma vet jag ingenting om.
Heller.

Vi stod i porten till Vasaplatsen 8 i Göteborg där jag och Christina bodde på ett andrahandskontrakt vi tackat Gud för.
Sommaren 1985 med solen oavbrutet skinande.
Jag och Heikki.
Han och Orla hade fått Hildring, flyttat från Stavanger till Strömstad, mest för att en båt sjunkit just vid Krokstrand.
Havdrått hade inte tagit sig längre än så utan låg i vattnet vid bryggan i Krokstrand som en drunknad dröm.
Nu skulle han få motorn bytt på en bil ute på Hisingen, en motor bytt mot svarta pengar av en mekaniker som tänkte stoppa pengarna i byxfickan och byta dem mot paraplydrinkar på de kanarieöar han skulle lyfta mot morgonen efter.

Jag och Christina väntade Zack.
Även om vi inte visste att det var just honom vi väntade.
Jag var övertygad om att han skulle vara en hon.
Vi skulle just flytta från Vasaplatsen i Göteborg till ett radhus i Oxie utanför Malmö.

Heikki, död idag, och jag gick upp i lägenheten, knäppte antagligen upp varsin öl,  och jag satte på ”Sanna”, sista spåret på andra sidan av ”Sweethearts”, direkt efter Lundells version av Eagles ”Desperado” som jag mycket väl hade kunnat spela för Heikki.
Om jag velat snacka mognad eller att lämna haschdimmor.
”Stackars Jack”, Lundells enda eftergift, hade jag också kunnat sätta på och borra blicken i Heikki.

Men istället ”Sanna”.
- Känner man inte så här ska man inte skaffa barn, sade jag.
Heikki nickade.

Väl flyttade till Malmö såg vi den nyårskonsert med Lundell från Globen där han sjöng just ”Sanna” vid tolvslaget, 19 dagar innan Zack föddes och samtidigt som grannens alltför berusade son ramlade in i vårt hus istället för det han egentligen siktade på.

24 år senare har Lundells Sanna egna barn och efter Zack har Zanna, Zascha, Kalle och Klara kommit.
Nästa vecka kommer, enligt tidtabellen, första inslaget i nästa generation.
Och jag sitter, som alltid, och förbannar mig själv för att inte ha varit en bättre far.

Allt på grund av sex minuter och två sekunder i radion.
Men, naturligtvis och inte alls,  inte enbart därför.

Alltså.
Stopp. Lägg av. Lägg ner. Tänk om. Tänk rätt.
Vi pratar om Granbergsdal.

Jag har full förståelse för att föräldrar där vill ha skolan kvar.
Jag tycker att det var rätt att ge den kommunala skolan ett extraår för att sedan låta intresserade få chansen att starta en privatskola där.

Argumenten var bland andra att bygden behöver en skola, att eleverna skulle få längre skoldagar om de skulle bussas till Bråtenskolan, att de skulle hamna i för stora grupper annars och så vidare.
Jag köper det.

Privatskolan ska få chansen.
Skolan i Granbergsdal ska få chansen att leva kvar.

Men.
Nu är skolbyggnaderna i Granbergsdal till salu, föreningen bakom privatskolan har bjudit 550.000 kr och kommunen har fått ytterligare ett bud, troligen högre.
Kommunen är i sin tur tvungen att sälja till den som bjuder högst.
Resultatet kan bli att Lonnhyttans ekonomiska förening som ska driva privatskolan inte får köpa skolbyggnaderna.

Inte mycket att be för.
Karlskoga kommun kan, även om den försökt det några gånger, inte bryta mot lagen.

Men.
För det första ska det – om man får köpa skolbyggnaderna – inte alls bli så att alla får gå kvar i skolan i Granbergsdal.
Istället ska de granbergsdalare som går i sexårs eller ettan gå i Lonnhyttan, de i barnomsorgen och äldre elever än ettan gå i Granbergsdal.

Och det blir värre.
Om det nu blir så att föreningen bakom privatskolan inte får köpa skolan i Granbergsdal så ska man sätta upp ”moduler” vid skolan i Lonnhyttan och låta alla elever gå där.

Men…då bevarar man ju ingen skola i Granbergsdal.
Då låter man ju inte eleverna gå kvar på hemmaplan istället för att bussas till en annan skola.
Då låter man ju faktiskt en stor del av eleverna få en längre skolväg än om de hade fått börja på Bråtenskolan.

Ingen ska inbilla mig att ett par baracker i Lonnhyttan är bättre än Bråtenskolan.
Får inte föreningen köpa Granbergsdals skola ska man naturligtvis fimpa privatskoleplanerna.

För dem som står bakom Lonnhyttans friskola, som den privatskolan heter, är naturligtvis situationen en annan.
Skolan i Lonnhyttan, startad 1993 efter att kommunen lade ned, har varit ett misslyckande från start till nu.

Attraktionskraften hos elever och föräldrar på andra ställen har varit zero, nul, rien, nada.
Skolan har varit nedläggningshotad vid ett antal tillfällen utifrån sin ekonomi och utifrån det fåtal elever man har haft.

För Lonnhyttan är den kommunala skolnedläggningen i Granbergsdal en lika fantastisk händelse som det vore för en alkoholist att bli inlåst efter stängningsdags på Systembolaget.
Den nedläggningshotade privatskolan som har haft så svårt att locka till sig elever kan säkra åtminstone några år med ett antal elever från Granbergsdal.

Klart som faan att de slåss för det.
Till varje pris.
Frågan är varför föräldrar i och kring Granbergsdal tycker att det till och med vore bättre med en barack i Lonnhyttan än en Bråtenskolan?

Det kan ju, i alla fall,  inte vara av omtanke om barnen.

Foto:  MAX HANE

Jag satt på Landskrona IP lördag eftermiddag och var förvånad.
Och impad.

Inte i första hand förvånad över att Degerfors högerback Mikael Nilsson inte inväntade slutsignalen utan försökte få Alagie Sossehs tröja redan under matchen utan över Degerfors spel.
Framförallt första halvlek.

Låt oss säga det direkt;
Degerfors första 7-8 minuter var inte bra.
Inte alls.

Det såg ängsligt ut , tafatt och inte minst hade ytterbackarna Mikael Nilsson och Marcus de Bruin seriösa problem och blev uppsnurrade flera gånger.
Framförallt hade Marcus de Bruin allvarliga problem med Landskronas jättetalang Niklas Nielsen.

Men han löste det, han fick ordning på Nielsen, och Mikael Nilsson fick ordning på sin kant.
Och Johan Bertilsson var banans främste första halvlek.

Det ska han delvis tacka Landskrona för.
Degerfors hittade stora ytor mellan Landskronas mittfält och försvar och där sprang Bertilsson som en skållad råtta fram och tillbaka smtidigt som Landskrona – i någon slags korsning av stelbenthet och skånsk dumdryghet – inte  krympte  ytan förrän i halvtid.

Det hade kunnat kosta.
1-1 i halvtid hade varit rimligt.

Andra halvlek var sämre från Degerfors sida.
En usel plan i Landskrona var ett större minus för Degerfors än för hemmalaget utifrån lagens sätt att spela fotboll.

Och i andra halvlek kroknade Degerfors, laget blev stillastående och offensiven blev slakare.
Likväl hade Degerfors kunnat kvittera.
Utan Degerfors ängsliga inledning och att man bjöd på två hörnor där det blev mål på den andra hade Degerfors åkt från Landskrona med en poäng.

Visst.
Landskrona hade fler chanser.
Den främste av dem ett mycket bra närskott från inbytte Morten Nielsen som DIF:s Sebastian Karlsson gjorde en högklassig räddning på.

Men Degerfors gjorde en riktigt, riktigt bra premiärmatch.
Med Johan Bertilsson, Emil Berger, Christophe Lallet (första halvlek) och Tobias Solberg som toppar men framförallt efter en mycket bra laginsats.

- Jag kan inte vara ledsen efter en sådan här förlust, sade Lallet i omklädningsrummet efteråt.
Nykomlingen hade pressat tänkta topplaget över 90 minuter på bortaplan och jag förstår honom.

Jag tror fortfarande att 2010 kommer att handla om att försöka undvika nedflyttning och kval.
Men efter att ha sett detta Degerfors på Landskrona IP är jag, faktiskt, övertygad om att det laget kan skaka vilket lag som helst i serien om man orkar spela det spel man gjorde 37 minuter av första halvlek.

Lika övertygad som jag är om att Henrik Larsson, så mycket spelarlegendar han än är, som offentlig person mycket väl kan vara en av de tio tråkigaste det här landet producerat det senaste seklet, en charmknutte på Ivan Lendl-nivå.

Det finns två Helena Frisk i Karlskoga.
Igår stod det om den ena av dem  i de lokala papperstidningarna.

Helena Frisk, 36, hade nämligen tisdag morgon suttit i TV4:s morgonsoffa och skrapat fram en vinst på 3 miljoner kr på Triss.
Inte illa.
3 miljoner kr på ett bräde och utan arbetsinsats är storartat.
Grattis!

Om man heter Helena Frisk och är från Karlskoga finns det annars andra sätt att kapa åt sig lika mycket utan någon typ av arbetsinsats.
Det bevisar kommunens andra Helena Frisk, 44-åriga före detta (s)-riksdagsledamoten.

Helena Frisk, 44, lämnade strax innan hon skulle fylla 42 år riksdagen efter tre mandatperioder och ett extraår.
Det gjorde henne berättad till full inkomstgaranti efter riksdagsperioden.

Om Helena Frisk, 44, inte börjar arbeta efter att ha suttit i riksdagen får hon enligt reglerna 80 procent av riksdagslönen första året efter att hon lämnat riksdagen.
Från andra året och ytterligare tre år  får hon 66 procent av riksdagslönen om hon inte arbetar.
(Hade hon varit 50 år när hon lämnade riksdagen hade hon kunnat behålla inkomstgaranti i 15 år).

Helena Frisk, 44, har ännu inte börjat arbeta efter riksdagsåren.
Det är fullt förståeligt.

Lönen för en riksdagsledamot är, enligt riksdagen.se, just nu 55.000 kr.
Räknat på 80 procent första året och sedan 4 år med 66 procent kan Helena Frisk, 44, första året kvittera ut 528.000 kr utan att lyfta ett finger och sedan  435.600 per år i 4 år, sammanlagt 2.2700.400 kr, det vill säga två och en kvarts miljon kr.

Samtidigt som försäkringskassan och arbetsförmedlingen släpar ut sjuka och skadade på arbetsmarknaden under hot om att annars bli av med allt i inkomstväg.
Och Helena Frisk, 44,  behövde inte ens sitta i TV4-soffan och skrapa för att casha in…

Jag går ut från Café Opera vid halv fyra-tiden, längs vattnet, förbi riksdagshuset och in i Gamla stan, via Västerlånggatan förstås, viker ner mot Sven Vintappares gränd där jag, osannolikt nog, möter en kvinna jag en gång kände och stod nära.

Svänger åt vänster när gränden tar slut, bort mot Slussen och över den, ser neonskyltarna klättra upp mot bergen, går Götgatsbacken upp och Götgatsbacken ned, genom det attackerande backpar som uteserveringarna på Medborgarplatsen till höger, där vi satt, och Kvarnen till vänster, där vi också satt, utgör.

Fortsätter Götgatan bort tills den tar slut, ångt efter Åsögatan där vi bodde några månader och där jag en gång försökte stjäla en toalett ur en container till stor förtjusning för, jo, samtliga matgäster på kinesrestaurangen intill, förbi Bondegatan där K&S bodde och förbi gatan med greken med den suveräna menyn där vi så sent som förra sommaren satt ute och njöt.

Över Skanstullsbron och trappstegande mig upp till Gullmarsplan, Gullmarsvägen bort och sedan uppför det berg- och dalbaneelände Sköntorpsvägen är.
Slutligen framme vid dess korsning med Vättersvägen där jag parkerat Volvon samma morgon, den gata som ligger i ett T med lägenheten vi hyrde i 45:an, en helt annan lägenhet, en nästan annan tid, en lägenhet vi hyrde av en väldigt sniken journalist på Aftonbladet och från vilken jag dagligen utgick med tre barn – mot Söder, mot Skanstull, mot Djurgården, mot vad fan som helst men alltid tillsammans.

Den gamla kiosken har blivit en asiatisk take away.
I övrigt är Årsta en lika oomkullrunkelig småstad som hon alltid varit.
Och kommer att förbli.
Ett Degerfors en uppförsbacke från Globen.
Och staden Stockholm i sig denna dag som nästan alltid så frestande, så få-en-suktande, så få-en-viljande-tillbaka att man sju dagar i veckan kan förstå Lundell som, sittande i den snödriva Åre är, skrev en låt som ”Tisdag morgon”.

Promenaden tog mig 1,5 timme.
Den var värd varenda minut.

Det var 1996 och det var för Café som då gav ut en sporttidning och vi passerade Motala, Zack och jag, på väg till Åtvidaberg.
”Åtvidaberg reser sig ur askan” blev rubriken när tidningen kom i tryck – ett nummer som handlade om Peter Forsberg (”Hemma hos underbarnet”, om huruvida Sampdoria-tränaren Sven-Göran Eriksson hade så mycket mer att ge och där J-O Waldner, redan då 30, sade att ”Mitt rykte som lat bolltalang irriterar mig”.
Bland annat.
”Polisongerna anfaller igen” var ettan-rubriken om Åtvid och syftade på Ralf Edström, Roland Sandberg, Conny Torstensson och de andra 70-talsikonerna med polisonger breda som motorvägar och ungefär lika estetiskt tilltalande.

Fyra år tidigare hade någon bränt ner Åtvidabergs klubbstuga.
Laget, dubbla allsvenska mästare på 70-talet, var nere i division 3.
Nu hade man tagit sig upp i ettan – föregångaren till superettan – och startat bra.
- Hoppet om allsvenskan finns där någonstans i bakhuvudet, skrev jag.
14 år senare är man där.

Och Kopparvallen är fortfarande mycket mer Strömtorps IP än Ullevi.
Det är så mysigt, så äkta, så kokt-korv-med-bröd-igt det kan bli.
Man sitter så nära att man känner vilka spelare som ätit vitlök och hör varje ord.
I kväll möter man Kalmar och jag är där för att skriva.

Kalmar…där jag hade mitt första journalistjobb, ett jag fick enbart för att jag råkade svara i telefonen på journalisthögskolan och sedan helt lögnaktigt svarade ”ja” på frågorna från Östra Smålands redaktionschef om jag kunde det och det och det.
Två veckor senare var jag på väg till Kalmar.
I Emmaboda gick jag av när tåget stannade och köpte den tidning jag aldrig sett men skulle jobba tre månader på.
Sista sidan fylldes av en artikel om hur Kronobergs län liknade Thorbjörn Fälldin i profil.
Inget på journalisthögskolan hade förberett mig på att den sortens artiklar var möjliga att skriva.
Jag hade kunnat vända direkt och åka tillbaka till de högtravande diskussionerna på skolan.

Men.
Jag satt kvar.
Kom till Kalmar, gick av tåget, började gå eftersom Östra vägen där tidningen låg började i närheten av stationen.
Ingen hade dock heller förberett mig på att den är en halvmil lång.
Och att tidningen låg i andra änden av den.
Två dagar senare hade jag fixat bostad, ytterligare en dag senare kom Maria från Helsingborg och sedan tillbringade vi sommaren i en stad där det såg ut att vara utegångsförbud efter klockan 18.00 och där jag fick den bästa kondition jag någonsin haft av det enkla faktum att jag inte kom på något annat att göra än att löpträna.

Sedan dess har jag varit tillbaka många gånger.
På senare år med en annan kärlek.
Tillbaka i en stad som tagit tag i sig själv och blivit riktigt najs.
Senast för att skriva om Sveriges enda svenskägda bilfabrik.
En man, en arkitekt, som sitter på andra våningen av järnvägsstationen och tillverkar små exakta modeller av Volvo-bilar som han säljer för ett par tusen kronor styck.

Och jag förundras än en gång över vad tanken på en fotbollsmatch kan trigga igång i skallen på en…

Yngve Hjärpe är död.
Jag hade inte noterat det men gick in på DIF-webben och nåddes av nyheten.
Onsdagen den 17 mars avled Yngve Hjärpe, född i Vännäsberget, Överkalix för 81 år sedan.

Med honom försvinner ännu en av de stora ledare som haft sådan betydelse för Degerfors IF.
Yngve är en av dem, Bernt Bjurström en annan om vi ska hålla oss bland någorlunda nutida, Leif Rosén trots en betydligt kortare tid i ledningen en tredje.

- Fotboll är för många här i Degerfors en livsstil, en angelägenhet som fängslar och fascinerar, citerar DIF-webben Yngve Hjärpe.
- Degerfors och fotboll är någonting som hör ihop och som alltid kommer att sammankopplas.
- Vi kan tala om ett mångårigt och långvarigt släktskap som aldrig tar slut.

Jo.
Tyvärr var det ju det det gjorde.
Tog slut och som det gjorde det.
Yngve Hjärpe, Degerfors IF:s ordförande först 1971-1983 och sedan 1995-1997, fick ett slut som ledare han inte förtjänade.

Degerfors IF ramlade – efter fem år av ständigt lindanseri, nödutryckningar och livräddningar, ur allsvenskan 1997.
Bara några veckor senare kom huggen i ryggen.

En fredag ringde Peter Pedersen, då vice ordförande i Degerfors IF, till mig.
Jag  jobbade på KT.
- Kan du komma ned, sade Peter.
- De går bakom ryggen på oss och ska sparka DIF-ledningen.

En timme senare träffade jag Peter Pedersen och Yngve Hjärpe i det DIF-kansli som idag är polisstation och en gång var systembolag.
De berättade hur Volvo-Svensson (Lars Svensson) och Sme-Persson (Anders Persson) intrigerade och tillsammans med några andra tänkte ta över i Degerfors IF.
Persson var sponsor, Svensson likaså, och båda därmed något slags motsvarighet till IFK Göteborgs ”Janne Plånbok”.

Årsmötet var på gång.
Skulle hållas inom kort.

Jag åkte tillbaka till redaktionen, ringde upp Svensson på Volvo och frågade.
Han nekade.
Han blåljög.
Han DIF-ordförande?! Löjligt?! Hade inte varit tal om. Never. Nada. Rien. Nothing.
Svensson blåljög mig rakt i ansiktet och den respekt jag möjligen kunnat ha för honom försvann där och då.

Halvannan vecka senare lät sig Lars Svensson väljas till DIF-ordförande med Sme-Persson som sidekick och vice ordförande vid ett årsmöte där Yngve Hjärpe – efter decennier som ledare och ordförande – över huvud taget inte skulle ha blivit avtackad om inte Peter Pedersen insett hur den nya ledningen skulle förolämpa Yngve en sista gång och därför själv köpt en blomsterkvast att överräcka till honom från talarstolen.

Svensson och Persson ska ha skit på tummen för detta.
Men det ska också de medlöpare som accepterade skumraskspelet och gjorde det möjligt.

Hade Hjärpe och Pedersen gjort några fel?
Absolut.
Några allvarliga?
Säkert.

De ständiga livräddningarna under de allsvenska åren hade kostat stora pengar, inte minst de årliga shoppingrundor man sände Rade Micic på där han kom hem med en eller två ex-jugoslaver, ibland lysande, ibland katastrofer.

Och det sista året den allsvenska sejouren – med Bosse Nilsson som en däst och illa engagerad tränare, med en Roger Palmgren som höjde klädstandarden i klubben men inget annat, och med en spelartrupp bestående av en tredjedel ex-jugoslaver, en tredjedel degerforsare och en tredjedel afrikaner – bjöd inte på något framgångsrecept.

Det – och antagligen en del annat – kan man kritisera den Hjärpe-styrda DIF-ledningen för.
Men det radarpar i Svensson och Persson som tog över lyckades ju inte med något annat än att få det Degerfors som ramlat ur allsvenskan 1997 att ramla ur även division 1 1999 efter en säsong med Örjan Glans – en tidig Jan Stahre – och sedan Kenneth Nordling vid rodret.

Svensson/Persson var ett radarpar som aldrig begrep hur en förening fungerar, som aldrig visste och kände hur en folkrörelse andas, lever, utvecklas utan trodde att Degerfors IF var som deras egna företag – den som äger företaget bestämmer och fetast plånbok bestämmer mest.
Och den som tycker något annat kan dra åt helvete.

Det fiaskot tog fem år att reparera och krävde ett Degerfors IF där de viktigaste värvningarna var Leif Rosén och Thomas Landmark.
Och efter att just Jan Stahre och Andreas ”Olyckan” Andersson blåst tillbaka Degerfors IF in i dimmorna en gång till är det först nu vi ser ett DIF vi känner igen.

Jag vet inte om Yngve Hjärpe hade varit rätt man att föra Degerfors IF in i 2000-talet.
Jag tror inte det.
Jag tror det krävde en Leif Rosén med såväl ekonomiska insikter som moralisk integritet och förmågan att stå för sig och sitt för att göra det – i ett dubbelkommando med den Landmark som betedde sig som en smålänning inför varje utgift.

Men Yngve Hjärpe gjorde en stor gärning under lång tid som ledare och förgrundsgestalt i Degerfors IF.
Hans ledargärning borde ha fått ett annat slut, borde inte ha solkats ned på det sätt som sista akten gjorde.
Yngve Hjärpe var värd mer och bättre än så.

En ledare av hans egen dignitet hade aldrig betett sig så.
Men de som tog över efter honom, efter att ha tagit vägen bakom hans rygg, nådde honom i moralisk bemärkelse inte ens till knävecken.