Karlgrens blogg

Ljuset är lika stort som mörkret.
Ljuset är äntligen ifatt.
Och från och med i morgon är ljuset större än mörkret.
Det var så vi bestämde oss.

Det är vårdagjämning.
20 mars.
En dag att fira – inte bara för att det är Colles födelsedag.

Just den där vintern, den vinter då ett skott på Sveavägen skulle ta livet av en statsminister och få den svenska oskulden att krackelera,  satt vi i det hyrda radhuset på slätten utanför Malmö och bestämde att vi skulle förlova oss den 19 januari och gifta oss den 20 mars.
Förlovningen och giftermålet var en gemensam idé.
Datumen mina.

19 januari för att vårt första barn skulle födas då.
Hävdade jag.
Mödravårdscentralen hävdade ett helt annat datum men eftersom 19 januari var på dagen fem år efter att jag och barnets mor första gången träffades skulle det bli då.
Sade jag.
Och fick rätt.
Zack föddes tidigt den söndagsmorgonen på Malmö allmänna sjukhus och på kvällen, i en korridor med honom intill oss, förlovade vi oss och drack champagne.

20 mars just för att det var vårdagjämning, den dag då ljuset äntligen besegrat mörkret och tar över, den dag då den ljusnande framtid för en gångs skull på riktigt är vår – och just därför en dag så ytterst lämplig för att till exempel gifta sig med någon man älskar, någon som fått ljuset att ta över i ens liv.

Två ringar fick den lögnaktiga inskriptionen ”Omnia vincit amor”  och i Malmö rådhus förvandlades vi till gifta på halvannan minut. Då hade  en bröllopsfotograf  efter ett par timmar gett upp försöken att få ordning på oss två, tre barn och två hundar. Strax skulle vi dra  från restaurangen där vi tänkt äta bröllopsmiddag.

Nej.
Kärleken övervinner inte allt.
Äktenskap och förhållanden förgår.
Men vårdagjämning består.
Och är fortfarande en alldeles utmärkt dag för att fira allt ljust och vackert.

Tänkte bara så här.
Typ.
Eftersom det ju någonstans finns något slags pingpongspel mellan hur man själv var som tonåring och vad man i sin tur kräver av sina barn.
Eller något.

Och alltihop kom igång av Klaras frågor om hur många jag varit gift med och hur många jag varit kär i.
Svaret på första frågan är ”två”.

Seriöst.
Jag kan känna att det finns ett problem här.
Kanske i alla fall.

Ungefär två veckor efter att jag fyllt 13 år var jag full för första gången.
Det var en vecka efter nyår, jag hade köpt fem mellanöl på Konsum på Bossåsen, tror det var Tuborg, svept dem i samband med ett SSU-disco på Parkskolan och somnat i en snödriva.
Där hade jag blivit kvar om inte Jan ”Charles” Karlsson kommit och väckt mig.
Utan Charles hade jag legat kvar och med största säkerhet frusit ihjäl.

Mellan 13 och 18 hade jag bara en sak i huvudet.
Och det var knappt att ens den fick plats.
Hade någon sagt till mig att om jag högg av ett finger så kunde jag få ligga hade jag inte tvekat utan tyckt att det var en lyxsituation att både få ligga och ha nio fingrar kvar.

När jag gick på gymnasiet dök jag möjligen upp hemma fredag eftermiddag, stack in till stan och höll mig borta fram till måndag eftermiddag utan att över huvud taget höra av mig till mamma.

Jag har haft mer oskyddat sex än jag vågar tänka på och skulle gissa att fördelningen är ungefär 10-90.
Jag har varit gift med två kvinnor, bott ihop med sex, fått fem barn, varit med om två aborter och tre missfall.

En kvinna har jag älskat.
Och kan fortfarande se tillbaka på med mängder av ögonblick av ren kärlek i minne.

En annan har jag varit beredd att göra allt för – för att jag en enda gång faktiskt fullt ut trott på något och varit beredd att offra allt inför – och  blivit knäckt av.

En helt annan gång har jag suttit i en lägenhet, min, på Drottninggatan 122 i Helsingborg med kniven rent bokstavligt mot ådrorna på underarmen men utan att trycka till.

Jag har rest, druckit, älskat, knullat, levt ett antal decennier och skulle jag leva om det här livet så skulle skillnaden möjligen vara att jag skulle dricka fler goda viner och träffa fler fascinerande kvinnor.
Ångrar är det få saker jag gör.

Skulle mina barn fråga mig något så konkret som hur många kvinnor jag legat med skulle jag inte kunna ge ett svar annat än ett med mycket stor felmarginal.
Och jag är inte säker på att ett svar typ  ”fler än hundra men antagligen färre än trehundra” skulle bidra till att dana deras karaktär i rätt riktning i någon högre grad.

Nu står jag i det tvivel som består i att i huvudsak inte ångra något väsentligt i mitt eget liv och ändå se dem jag har ansvar för växa upp och tycka att de inte ska bli som jag.
Eller bete sig som sin far.

Jag är, i de flesta avseenden, ett riktigt dåligt föredöme för mina barn.
Och ändå tvungen att försöka vara ett.
Det kan, då och då, fylla mig med tvivel över mig själv.
Antagligen med all rätt.

Cecilia Stegö Chilò föreslås som ny styrelseledamot i försvarsindustrikoncernen Saab.
Hon var under några dagar efter förra valet kulturminister i högerregeringen men fick lämna posten sedan det avslöjats att hon inte betalat tv-licensen.
Nu väntar vi på en undersökande journalist som kollar hur det är med vapenlicensen.

Lördag morgon satt min bror Anders på ett plan på väg till Santiago för att sedan fortsätta de tio milen hem till Los Angeles norr om huvudstaden.
Märkligt nog hävdade monitorn med kartan framför honom på planet att han skulle vara i Miami om två timmar och femtio minuter.
Han hade varit på jobb i ett annat hörn av världen, Uganda tror jag, rest 24 timmar, sovit efter att han gått på planet i Dallas för vidarebefordran till det Chile där han bott drygt 20 år.

Men nu berättade flygvärdinnan för Anders att han sovit sig igenom ett meddelande från piloten om jordbävning i Chile, att planet fått vända och åka tillbaka mot USA och efter en mellanlandning i Miami var han tillbaka i Dallas.

Söndag natt 00.44 svensk tid hade han fortfarande inte fått kontakt med exhustrun Jacqueline som befann sig hemma i Chile med deras fem barn.
Det går inte att komma igenom med samtal och flygen är inställda.

Nu hade han bokat en biljett med American till Sao Paulo  för att därifrån flyga vidare till Buenos Aires och sedan till Mendoza nära den chilenska gränsen och förhoppningsvis kunna ta en buss till Santiago och köra till Los Angeles och se att allt är väl.

Om det finns vägar att köra på.
Och om bilen han parkerade nära en viadukt inte ligger begravd under resterna av just viadukten.

För egen del är mitt största problem som vanligt att ett program jag behöver använda vägrar att starta i datorn och att det egentligen är lite för varmt på kontoret.
”Katastrof”, anyone?

På tv:n fortsatte långfilmen som vanligt och det enda som var konstigt var att P3 började spela en massa tung sorgsen musik mitt i lördagsnatten och i det 2010 där man kollar om datorn pajat om det inte hänt något på Facebook på fem minuter är det möjligen obegripligt att det tog typ en och en halv timme innan svenska folket upplystes om att dess statsminister Olof Palme blivit mördad på Sveavägen i Stockholm.

Det var just denna dag för 24 år sedan.
Zack hade fötts en månad och elva dagar tidigare och ytterligare tre veckor senare skulle jag gifta mig med hans mor i Malmö rådhus.
Nu, denna söndagsmorgon, tog jag Buffa och Snuff på morgonpromenad och såg att grannen nere vid vägen, mitt emot fritidsgården i Oxie, hade hissat flaggan.
Man kan reagera olika på ett mord.

Olof Palme.
Statsministern som kallade kommunistledarna i Tjeckoslovakien för ”diktaturens kreatur” och jämställde USA:s bombningar av Hanoi julen 1972 med nazisternas illdåd.
Som kallade Franco-regimen i Spanien ”satans mördare” och stämplade apartheidsystemet i Sydafrika som ”en unik form av ondska”.

Men som å andra sidan hjälpte Bofors att kränga vapen till Indien. Eller som statsminister såg hur svenska journalister fängslades för att ha avslöjat illegalt spioneri. Som – trots att han kallade sig ”demokratisk socialist – med stolthet och med glädje” aldrig hade ambitionen att utmana kapitalismen.
Och så vidare.

Nu var han död, med största säkerhet mördad av en knarkare på hemväg i form av Christer Pettersson som hade problemet att han inte var riktigt fin nog för att duga som statsministermördare när ett politiskt attentat eller en hämndaktion från utländska högerextremister hade varit mer ädelt och passande.

Utrett i formell mening blev det aldrig.
Och blir inte.
Efter att förundersökningen haft kommissarie Clouseau i ledningen blev slutresultatet att det faktiskt bara finns en enda person i det här landet som har papper på att han inte mördat Olof Palme – nämligen Christer Pettersson.

Det är, i stort sett, strunt samma.
Vad man däremot ska komma ihåg är det oerhört hårda debattklimat som rådde – ett klimat där Palme framställdes som sinnessjuk, drogad, han hånades i dimensioner ingen politiker är i närheten av att behöva stå ut med idag, ett hat i breda högerkretsar och i vildaste vänstern som är svårt att förstå i backspegeln.

Samtidigt som vi 1986 fortfarande hade ett Sverige där en statsminister inte bodde i ett hårdbevakat Sagerska palatset utan i en vanlig lägenhet, om än i Gamla stan, och en kväll efter avslutad arbetsvecka tog frun med sig och gick på bio själva för att sedan promenera hem.
24 år senare använder våra statsråd sina livvakter som pittförlängare.

En sak till;
ingen förhöll sig neutral till Olof Palme.
Alla tyckte något. Oftast något svart eller vitt.
Ingen har rört upp sådana känslor efter honom heller.
Och ingen kan, egentligen, ifrågasätta hans briljans, hans talekonst, hans intelligens.
Oberoende av vad man tyckt om hans politik eller åsikter.

Idag vi Kajsa Ankor som Maud Olofsson, strömlinjeformade fjantar som Fredrik Reinfeldt som till och med sätter på sig ett Bamse-plåster inför en tv-debatt för att dra röster, en Mona Sahlin – det största politiska självmål ett parti gjort  genom att utse till partiledare och den totala förutsägbarhetens filosof i Lars Ohly.
I ett Sverige som blivit ett landsting i Europa, en region vars alla väsentliga beslut fattas i Bryssel och där hälften av den mediala uppmärksamheten ägnas åt en operettfigur som ska gifta sig med en gymägare från Ockelbo i sommar.

Snön ligger tjock över Stora vallas a-plan men så fort det slutat komma ner mer och mer och mer ska man med hjälp av kommunen få bort det mesta av snön, lämna ett tunt lager, hälla på kalk och sand och hoppas på solen.

Men man är inte säker på att det räcker.
DIF-ordföranden Jan-Ove Beckman vittnar om att det inte varit så mycket snö på Stora valla sedan 1970-talet.

Därom kan jag vittna ty jag var med.
Det var 1972.

Året innan hade Degerfors IF, efter 35 år, ramlat ner i division 3 igen.
Nu var det en dryg vecka kvar till premiären i trean.
Och trots att almanackan hävdade att det var vår hävdade verkligheten att det var snö i drivor på Stora vallas a-plan.

Bertil Ask satt inte bara i ledningen för Degerfors IF.
Han var dessutom lärare i geografi på Stora vallaskolan och hade bland annat min klass, 9A.

Den här förmiddagen spände han ögonen i oss och sade;
- Hela klassen är ledig efter lunch.
- De som vill kan följa med till Stora valla och skotta planen inför premiären.
Kort tystnad.
- Det är förstås frivilligt. Men jag vill påminna er om att jag sätter era slutbetyg om några veckor…

Bara i Degerfors, mina vänner.
Bara i Degerfors.

(Och ska vi nu ändå spåra tecken i skyn, förlåt snön, så vann Degerfors sin serie det året och kvalade sig – via Grimsås, Finspång och IFK Stockholm, tillbaka till division 2…)

En av mina favorithistorier om Degerfors är den om när jag, ute på jobb, klev in på en liten bar i en ännu mindre by långt söder om Napoli i Italien och en tandlös man, någonstans mellan 80 och döden, försökte inleda en konversation som i någon mån komplicerades av att min italienska var som hans svenska.
Men jag förstod att han ville veta var jag kom ifrån.

- Sweden, sade jag. Suecia.
Det ringde inga klockor.
- Scandinavia?
Tioöringen satt stadigt fast och vägrade ramla ned.

Så jag ryckte på axlarna och sade:
-Degerförsch.
Och gubben for upp.
- Aah! Degerfårz! Nårdal!

Jag har under en evighet som journalist besökt snart sagt varje hörn av det här landet.
Överallt har det räckt att säga ”Degerfors” så har samtalet varit igång.
Om fotboll.
Kanske Nordahl. Eller Edström. Eller, numera, Toivonen och Emil Johansson.
Om hur tufft det är för små klubbar på små orter och så vidare…men samtalet har omedelbart varit igång så snart ”Degerfors” rullat ut från gomseglet.
Sak samma många gånger i de tio europeiska länder jag gjort jobb i, ofta sportjobb där man börjat prata och kunnat notera ”Degerfors” som en dörröppnare.

Tänker ju på denna dag apropå kristdemokraten Jan Johansson i Degerfors som gör sitt för att undvika evigt liv i politiken genom att säga ”Jag yrkar avslag på ytterligare bidrag till Stora valla. Sedan anser jag att Degerfors inte är synonymt med fotboll”.

Joo, Johansson.
Det är det.
Stick ut näsan utanför 0586-området någon gång så kommer du också att märka det.

Degerfors kommun har fått en enda gudagåva som gör den känd utanför kommungränsen.
Degerfors IF.
Utan Degerfors IF skulle Degerfors bara vara en vägkorsning i skogen, känd av ingen annan än de boende runt korsningen och en kommun där ingen skulle stanna annat än för rött ljus.

Den kommersiella kunskapen borde snabbt och omedelbart omvandlas till att man till exempel investerade i en konstgräsplan för att ge sitt enda skyltfönster en möjlighet att fortsätta vara det.
Jan Johansson är naturligtvis bara korkad.
Men förhoppningen finns det så snart som möjligt en mer begåvad majoritet som inser sanningen och agerar därefter.

Jag skyller på Joel.
I vart fall lite.
För det var han som idag på FB kommenterade ”Bente” och pekade på ett gäng andra Lundell-låtar som skulle kunna vara numero uno och vi hamnade i en hinderbana av ”Taxi”, ”Tisdag morgon”, ”Hennes rygg”, ”Isabella”, ”Desperado”…och ”Sanna”.

Och på en nanosekund var jag tillbaka vid nyårsafton 1985 i Oxie utanför Malmö, i radhuset vi hyrde av Sixten och Viera som var kvar i Afrika och med den riktigt, riktigt stupfulle granne som ramlade in strax före midnatt, han vars syster vi just sett som barbröstad sjöjungfru i SVT, han vi lyckades få ut tio minuter innan midnatt för att kunna sätta oss i soffan och i direktsändning från Cirkus i SVT se Lundell och just vid tolvslaget sjöng han ”Sanna” och i Christinas mage låg Zack som 19 dagar senare en söndag skulle bli vår, inte alls på det datum som var sagt men på det datum jag hävdade eftersom det var samma dag fem år tidigare jag träffat hans mor…och Lundell sjöng sin ”Sanna” och jag kände den lycka som är utan inskränkningar där jag satt bredvid Christina och varje ord i ”Sanna” gick rakt in i mig.

Där och då visste jag att det var exakt så man skulle känna.
Att det var en sådan man  jag ville vara.
Och att det var en känsla man aldrig skulle kunna få något försvar emot.
Samt att om man inte kände så ska man inte ha barn.

Att få barn är att bli den starkaste och svagaste individ som finns.
Den starkaste för att man skulle stoppa stridsvagnar med händerna om så behövdes.
Den svagaste för att man inte längre har något skydd, ingen distans, inget avstånd.

Zack föddes söndagen den 19 januari 1986 och i en fåtölj i ett rum på MAS i Malmö med honom i famnen en knapp halvtimma gammal kände jag något som inte finns ord för men som varit den enda ledstjärnan sedan dess.
En styrka utöver allt.
Och kraftigt darrande knän.

Fyra höstar senare gick jag med Zack i handen i Hörby, just efter att Bamse i senaste tidningen hintat om ett nytt syskon, och talade med honom om att han skulle få ett syskon och ytterligare ett år senare åkte vi med Zack och Zanna på en skogsväg mellan Gunnarskog och Magnor när Zack sade att hans andra lillasyster, just född i Karlstad, skulle heta Zascha.

Första eftermiddagen hon och jag var ensamma hemma själva gick Degerfors upp i allsvenskan och jag stod i sovrummet, med händerna runt dörrkarmen, och tittade bort mot tv:n för att jag inte vågade sätta mig och se matchen mot Djurgården på Stora valla.

Flera år senare.
Karlskoga.
En skilsmässa och så småningom en kvinna jag nästan träffat av en slump.
En Kalle.
En Klara.
Två fantastiska barn.
Ytterligare.
Och två till jag inte har immunförsvar emot. På en fläck.

Jag är så tacksam mot mina barn.
För att de finns.
För att de ger mitt liv en mening.
Och mot deras mammor.
Som, även om de på goda grunder hade svårt för mig, är de bästa mammor man kan önska sina barn.

Men knäna darrar fortfarande.
Varje gång jag känner att jag inte riktigt lever upp till alla textrader i ”Sanna” känns det tungt.
Och jag är fånig nog att inte kunna skriva en sådan här text utan att bli tårögd av lika mycket glädje som vemod.
Jävla Joel.

Fem spelbolag har fått svara på frågan om vad de tror Sven-Göran Eriksson kommer att göra härnäst i karriären.
Fyra av dem tror på landslagsjobb eller något klubbtränaruppdrag i England, Spanien, Italien eller Portugal.

En tror att ”Svennis” rundar av karriären och återvänder till Sverige för att endera få någon ledande post i IFK Göteborg eller för att bli ”bollplank” och jobba ideellt inom Degerfors IF.
Yeah.
”Svennis”…ideellt arbete…Degerfors…that will be the day…

När kommunfullmäktige i Karlskoga skulle klubba nedläggningen av Granbergsdals skola måndag kväll ändrade sig en majoritet av (s)-ledningen torsdagskvällen innan, kallade till presskonferens fredag förmiddag och förklarade att man tänkte ge skolan ett års respit.

KT hade då planerat tre sidor med insändare i måndagstidningen om skolan – men när Partiet ändrade sig så strök man de sidorna – och visade därmed exakt hur mycket respekt man hade för såväl dem som skrivit insändarna som för kommunfullmäktige.
De som skrivit insändarna fick aldrig chansen att göra sin åsikt offentligt.
Och KT låtsades som om det är Partiet som är kommunens högsta beslutande organ och inte kommunfullmäktige.

Nu är man igång igen.
I lördagens KT skriver man om kommunpolitiken i Degerfors och det faktum att Robert Mörk ska sluta som kommunstyrelsens ordförande.
Efter diskussioner har Partiet nu två förslag till efterträdare; Annika Engelbrektsson och Jeannette Rasko.

Men så skriver KT;
”Oavsett utgången av valet får Degerfors sin första kvinnliga kommunstyrelseordförande.”
Nja, va?
Väljarna har väl lite grann att säga till om i alla fall?

De ska trots allt rösta om saken i september.
Och om nu väljarna till exempel skulle få för sig att ta rösta så att Partiet inte får egen majoritet, ge Vänsterpartiet en vågmästarroll eller rentav få Miljöpartiet att fundera på att skapa en majoritet med borgarna så vet vi väl inte alls vem som blir kommunstyrelsens ordförande?

Även KT får nog lära sig att acceptera demokratiska formalia – och att väljarna har väldigt mycket att säga till om i en demokrati.
Vad Tidningen och Partiet än tycker.