Karlgrens blogg

KB-anfallaren Joachim Nilsson tvingas, 21 år gammal, lägga av med fotbollen, meddelar Kurirens allt piggare sportredaktion idag.
Däremot var det här du först läste att han efterträds i KB-anfallet av Mario Simunovic.

Det blir inget engelskt kontrakt, Degerfors har spikat truppen, något annat superettan-intresse finns knappast, Carlstad har inga pengar och då är KB det bästa alternativet för att ändå få spela fotboll 2010.

Hade KB haft råd att ringa utlandssamtal hade man redan kontaktat Mario S.

En artikel i KT och ett flygblad från konsthallen.
Två kvinnor.
Två minnen.

Det första är gammalt.
Riktigt gammalt.
Heikki och jag satt på krogen.
20 år gamla, typ.
Väntade på Jan Bonander, en kompis från Degerfors.
Han kom till sist och hade med sig en tjej som vi aldrig sett förut.
Tyvärr.

Hon var nämligen sanslöst vacker.
Långt blont hår, en slank kropp och ett ansikte tillverkat i drömfabriken.
Vi kunde knappt andas.

Det kunde vi inte på hela kvällen.
Vi var bara knäckta, knockade, nere för räkning och utan hopp om att komma på benen någon mer gång.
Förvandlade till stenstoder.
Pratade gjorde vi osammanhängande.
Framförallt funderade vi på hur Jan Bonander kunnat få tag på ett sånt ett-på-miljonen-exemplar och tänk om vi också…
Vi var, trots allt, 20 och hade inte hunnit till ”inre skönhet” och ”intellektuellt utbyte” i ordboken än.

Klockan blev, som klockor brukar bli, ett och krogen stängde.
En hel kväll hade gått, en osannolik kväll där vi varit så nära och ändå så oöverstigligt långt ifrån Nirvana.

Den fantastiska kvinnan kom något efter oss, gick till damtoan medan vi släntrade mot garderoben.
Och äntligen fick chansen att fråga.
- Faan, Jan, vilken brud! Var har du träffat henne?
- Va?
Sade Jan förvånat.
- Jaså, ni menar syrran?

Och detta kom jag att tänka på enbart därför att KT hade en stor intervju med just Ann Bonander somnumera är kostymdesigner och scenograf i Stockholm.

Sedan kom ett flygblad om våren i Karlskoga konsthall.
Där ska Maria Vinka, designer från Karlskoga men sedan många år verksam på helt andra platser, ha en utställning, i mars tror jag.

Vilket fick mig att tänka på när jag och fotografen Mats Endermark skulle intervjua henne för några år sedan…och stod utanför hennes hus innan vi ringde på och funderade på om vi skulle ropa ”Vi vill se Maria Vinka, Vi vill se Maria Vinka”!.

Vi män är nästan alltid på samma mognadsnivå.
Det tar sig bara olika uttryck.

Aftonbladets frilans Anna Lindbäck, som skriver hockey för AB i Karlstad just nu, har råkat ut för ett elakt rykte.
Sånt händer oss alla då och då.
Är det sant får man ta skiten, är det lögn får man rycka på axlarna.
Eller slå tillbaka.

Gör man det offentligt så får man finna sig i att även andra yttrar sig.
Det står i manualen för offentlig debatt.

Så.
Att Anna Lindbäck på sin blogg (http://annalindback.blogg.se) väljer att ta upp situationen har jag full förståelse för.
Men.
Problemet, för mig som feminist, är just att hon väljer feministvinkeln.

Anna Lindbäck beskriver sig själv som ”en driven 23-årig tjej” som ”nått hyfsade karriärmässiga framgångar” och inte bara det utan dessutom ”ibland till och med levererar bättre journalistiska alster än vissa i gubbgardet”.
Och därför är några, antagligen ”vissa i gubbgardet”,  så fruktansvärt avundsjuka på Lindbäck att de sprider skvaller om henne.
Antar jag att hon menar.

Jag vet inte.
Efter senaste FBK-matchen i Karlstad, 5-2 mot Frölunda och fjärde raka segern för FBK, skrev jag om Dragan Umicevics ledande roll, om matchhjälten Sev Blindenbacher som trots det funderar på att lämna klubben, om hur ”Pebben” Axelsson tyckte att hans Frölunda slarvar mest i elitserien, redogjorde för tränaren Ulf Dahléns sågning av sitt lags agerande (”Totalt oacceptabelt”) samt om hur Frölundas Carl Klingbergs otäcka skadesituation vid FBK-målet bara visade sig vara muskelkramp och om Pontus Larssons debut som målvakt i elitserien sedan Dahlén lyft ut ”Honken”.
Precis som många andra valde att göra.

Anna Lindbäck skrev om att Färjestads spelare tittat på en ”motivationsvideo” (dessutom; video år 2010?) med gamla guldscener och viktiga mål.
Jag är inte säker på att det ger Stora journalistpriset.

Anna Lindbäck har jobbat extra åt VF-sporten, gjort en sommar på Aftonbladet och skrivit hockey ett år för AB i Karlstad.
Helt okej – men som sammanfattning av ”hyfsade karriärmässiga framgångar” räcker det kanske inte så långt.

På en något så när normal arbetsplats hade det här inte varit något problem.
Ingen förväntar sig att en snickarlärling första dagen ska vara mer driven och yrkesskicklig än de snickare som jobbat i 20 år.
Inte ens lärlingen.
Möjligen mer energisk, mer pigg, mer ivrig och het – men inte lika yrkesskicklig.
Det blir man längs vägen. Om man jobbar på. Och om tur, talang och tajming rörs ner i samma gryta som hårt arbete och rätt inställning.

Så är det.
Vare sig det gäller journalistik eller något annat.

Jag tycker inte att Anna Lindbäck sticker ut ur mängden.
Jag tycker att hon skriver ganska schablonartat, att de frågor hon ställer ofta låter som klyschor, att hon är alltför övertygad om sin egen storhet och inte på en millimeter har den ödmjukhet och inställning som krävs för att man ska bli bra på något över huvud taget.
Hon påminner med andra ord rätt mycket om mig själv som 23-åring.

Det har ingenting med kön att göra.
Det har heller inget med ålder att göra.
Det har med person att göra.
Bredvid mig de senaste matcherna har jag haft en 19-åring som sekundsnabbt analyserat bristerna i Modos försvarsorganisation.
Och en 21-årig kvinna jag talade med i lördags hade en solklar analys av hur Frölunda borde ha agerat för att få stopp på Färjestad.
Min reaktion inför dem båda var att frankt konstatera att båda två begriper mer av hockey än vad jag gör.

Själv försöker jag lära mig lite av varje match jag ser, lyssnar på spelare och tränare, kollar och tycker nu att jag börjar få lite, lite grepp om det hela men känner mig ändå i det stora hela fortfarande som en nybörjare.
Precis som jag känner inför så mycket annat.

Men skulle någon kritisera mig så skulle jag inte inbilla mig att det berodde på något annat än vad jag skrivit eller tyckt.
Det är där Anna Lindbäck hade tjänat på att tänka efter en stund.
Istället för att ta fram bredaste schablonpenseln och måla upp en bild av bittra avundsjuka män kontra ung, framgångsrik kvinna som sopat banan med dem – i ett läge där varken framgångarna eller banan finns  annat än under nattens drömmar och som framtida förhoppningar.

Sammanfattningen av det hela?
Att såna som Anna Lindbäck ger oss feminister dåligt rykte.
Och att, apropå Lindbäcks senaste blogginlägg, riktiga proffs vet att ordet varken stavas ”oproffsionellt” eller ”oproffisionellt” utan ”oprofessionellt”.

Frölundas Henrik Tömmernes är utlånad till Borås i herrarnas hockeyallsvenska.
Efter en förlustmatch nyligen var Tömmernes grovt missnöjd med domartrions insats.

Han visade det.
Tydligt.
Efter matchen vände han sig mot domartrion, drog tröjan över huvudet och använde klubban som blindkäpp.

Nu har han fått sin dom.
Den lotteriverksamhet som går under namnet hockeyförbundets disciplinnämnd har gett honom 2.500 kr i böter för demonstrationen mot domarna.

Jag tycker det är fånigt.
(Ärligt talat; jag tycker Tömmernes aktion var rätt kul).

I valet mellan att någon gör en Tömmernes eller säger till domaren att ”du är en jävla idiot” vet jag vilket jag föredrar.
Visa lite humor, domare…se en sådan grej med glimten i ögat och ryck på axlarna.
Och till och med något så högstående som svenska hockeydomare måste lära sig att tåla kritik.

Samtidigt som Tömmernes fick sitt straff fick Örebros tränare Peter Andersson 7.500 kr i böter av samma lotterinämnd för att – i ilskan över ett motståndarmål på övertid – ha kastat in en plastflaska med vatten på isen så att en linjedomare inte bara fick byxbenet blött när flaskan gick sönder utan dessutom råkade ut för att flaskan studsade upp på hans ben.
Nutte lille…

Och medan den typen av domar fälls kan man för ett agerande som utanför isen skulle ge en månads fängelse för misshandel få sitta av två minuter i ett utvisningsbås.
Svensk hockey är på väg att tappa proportionerna.

Det är en ganska allmänt spridd åsikt att hockeyspelare inte ska be supportrar dra åt helvete eller försöka stämma träff med dem för att misshandla dem.
Så när Lee Goren på Facebook bad en supporter dra åt helvete, hotade med att riva av honom ansiktet och köra ner knytnäven i halsen på supportern så tyckte väldigt många att det var mindre begåvat och att samtalstonen möjligen borde vara en annan.

Alla, faktiskt.
Med ett undantag.

Aftonbladets hockeyskribent i Karlstad, Anna Lindbäck, visade snabbt empati för Goren och förståelse för hans hot om misshandel av supporter och skrev det här inlägget på sin blogg:

http://annalindback.blogg.se/2010/january/ggg.html

Man kan fundera på varför.
Det är ju, ärligt talat, en rätt underlig åsikt.

Det är, som så ofta, konstigt hur olika våra bidragsberoende behandlas.
Tänker jag apropå ett uppslag i Aftonbladet med rubriken ”Prinsessornas tuffa väskduell”.

Vanliga socialfall har strikta regler att ta hänsyn till och hålla sig inom.
Hyran + x antal kronor är vad som finns att sätta sprätt på och några tillgångar får man inte ha.
Det är till exempel inte okej att ha en bil som är värd mer än 10.000 kr (antagligen för att man med en dyrare bil kan få för sig att våga åka till Marieberg och handla och därmed placera skattepengarna utanför kommunen).

Men detta uppslag i AB handlar alltså om Victoria och Madeleine, två sessor som lever på bidrag, det vill säga dina och mina pengar, och som så här långt inte ens för en dag övervägt att försörja sig genom någon typ av arbete.
Madeleine har köpt handväskor för ungefär 300.000 kr.
Vickan har spenderat ungefär 250.000 kr på samma sak.

Det är för Vickans del till exempel en Hermés ”Birkin” någonstans mellan 60.000 och 125.000 kr i inköpspris och för Maddes del 17 handväskor i prisläge mellan 7.000 kr och 13.000 kr.

Du och jag har alltså betalat dryga halvmiljonen kronor för att två överklassparasiter ska köpa handväskor.
Ibland är tillvaron inte bara pervers utan betydligt värre än så.

Med posten kommer Amanda Jenssens ”Happyland” och Kents ”Röd” och eftersom jag fick abstinens, svårartad abstinens, även Lisa Ekdahls  ”Pärlor av glas” från 2006.

Och Amanda Jenssen låter förträffligt och har kvalitéer som gör att hon kommer att etablera sig på toppen hur enkelt som helst och Kent låter…Kent, låter Kent som Kent alltid brukar låta Kent och det är bra men går man ut och pissar gör det inget för man är tillbaka och inne i musiken direkt igen när man kommer tillbaka, det är lika varierat som en deltävling i melodifestivalen.
Men bra.
Kent-bra.

Men Lisa Ekdahl…jag har, naturligtvis beställt ”Pärlor av glas” för fantastiska ”Ljug för mig älskling” men…”Nästan glad”!…”Ljudlöst och salt”!…Kan någon själ begripa”!…”Vraket”!…”Där ser du själv hur högt du når”!…det är så bra, så bra, så bra och jag tar tillbaka allt jag sagt om Lisa Ekdahl och påstår motsatsen.

Jag har suttit fast i en ”Vem vet inte du inte jag”-grundad fördom om Lisa Ekdahl och kom över den först med ”Ljug för mig älskling” men nu köper jag henne fullt ut och helt och hållen…och bortser från att hennes intonation är som en svensk 30-talsfilm…och allt annat…hon är en fantastisk singer/songwriter…och om inte Niclas Lagerstam tar Lisa Ekdahl till Putte i parken i sommar kommer jag att ringa till Kuriren och berätta att hans fyrhjulingsförare körde utan hjälm i somras.

Jag har alltid varit förtjust i Jessica Zandén.
Lite småkär sådär…som man kan bli när man ser Eva Röse på film…och de filmer jag sett med Zandén i har jag gillat.
Skarpt.

Men…när hon och Cecilia Gyllenhammar går till storms mot den svenska jämställdheten i en debattartikel på Newsmill så faller hon långt och slutgiltigt ned i ett svart hål av ointresse och avsmak.

- När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen, skriver Zandén och Gyllenhammar på Newsmill.
- Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor om vi hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?

Teorin att det kan ligga kärlek bakom en knytnäve i ansiktet borde vara begravd  på 2000-talet.
Och definitivt inte hållas vid liv av två kända kvinnor.
Usch.
Och usch igen.

Åker till Kungsteatern denna trettondag för att se ”En julsaga”.
Det blir inget.
Det är utsålt och jag, Kalle och Klara får köpa biljetter till lördag istället.

Niema problema.
Det är ju bara roligt att se den rejäla framgång Lyset har med denna uppsättning.

Utanför Kungsteatern står den man vi kan kalla Bo Leksell, i pjäsen i en roll som välgörare och i verkligheten en man vars första offentliga framträdande var när han ställde ut sina gamla skor i Oscarias skyltfönster efter att ha köpt nya i affären.

I övrigt?
Tja…när nu Matz Ericson inte bara är ordförande i Lyset utan dessutom välgörare i pjäsen (ett arv från tiden som kommunalråd?) skulle han väl kunna få sitt namn rättstavat i programmet?

Det mest förvånande?
Mohammed Ali spelar fiol i pjäsens orkester.
Bara en sådan sak.
Ett rätt långt steg från boxningen.

Och;
framgången med ”En julsaga” är förhoppningsvis en mental knytnäve i magen på de konsulter som vill lägga ned Kungsteatern för att det finns scener på andra håll.
Att de skulle förstå känslan i att ha ett eget hem för alla aktiva unga och vuxna teaterentusiaster är inte att räkna med.

Men konsulter brukar vara bra på siffror.
Lyset presenterar några i programmet.
Under de senaste 1,5 åren har Lyset genomfört 12 produktioner och 65 föreställningar med 5.109 personer totalt i publiken.
Man har lagt 1.698 timmar i repetitions- och speltid och cirka 1.300 timmar i bygg och ljussättning etc och aktiverat ungefär 135 teaterarbetare i alla åldrar.

Tugga på den ett tag, kära konsulter.
Och lämna sedan Kungsteatern i fred.

Lee Goren hotar en supporter på Facebook, kallar honom ”jävla bög”, säger att han ska ”köra ner knytnäven i halsen på honom”, ber honom ”dra åt helvete” och påstår att han ska ”slita ansiktet” av supportern.
FBK-stjärnan gör bort sig mer än vad någon svensk hockeyspelare gjort bort sig på evigheter.

Man kan komma undan med mycket om man åtminstone levererar på isen.
Och är man överjävlig därute så kan mankomma undan med en hel del.
Men Lee Goren har så här långt gjort en riktigt usel säsong, mest åkt omkring och viftat med klubban och försökt se farlig ut.

Och när Lee Goren beter sig så här mot en supporter på Facebook så pissar han på samtliga FBK-supportrar.
Det hade varit enkelt att undvika.
Goren hade kunnat låta bli att svara på det första messet där supportern tyckte att Goren skulle anstränga sig mer, gå mer in framför mål och visa mer hjärta.
Goren hade kunnat svara ett intet förpliktigande ”tack för att du bryr dig, det har varit tungt nu men vi hoppas att det ska gå bättre framöver”.
Whatever.

Istället agerar han som en verbal kamikazepilot.
Och det känns just nu svårt att se en fortsatt Goren-karriär i FBK-tröjan.

Men.
Lika svagt är klubbchefen Thomas Rundqvists agerande.
När han – som en förklaring till Gorens agerande – säger att Goren kom till FBK en bit in på säsongen (som artistspelare) och ”såna här diskussioner” som dem om mediaträning och hur man beter sig ”tar vi normalt på försäsongen”.

Aha, Rundqvist.
Hade bara Goren varit med under försäsongen så hade han vetat att det inte är okej att be supportrar dra åt helvete och hota dem med misshandel?
Men nu missade han den genomgången och trodde det var okej?
Något bättre hade sportchefen kunnat komma på.

Alla Färjestad-supportrar ska, naturligtvis, fortsätta stötta sitt lag.
Nu mer än någonsin när det krisar i spel och allt låser sig-
Lika självklart ska de förstås ta avstånd från Lee Goren och hans agerande.
Och klubbledningen borde dra den självklara konsekvensen av den situation som har uppstått.