Karlgrens blogg

Melissa Horns nya album ”Säg ingenting till mig” är vacker från första till sista tonen…och ”Lät du henne komma närmre” är så fin och så på kornet och hon sjunger så  vackert men…ändå är det enda jag kan tänka på att hon i refrängen sjunger ”var hon vackrare än mig?” när det heter ”vackrare än jag”.
Ibland tror jag att det här yrket har förstört mig.

Å andra sidan kan jag fortfarande njuta av rader som
”Din sol har landat i mitt knä och gått sönder
och våra rader trillar ur och ligger kvar
det finns en fara i att aldrig hitta vägen
det finns nåt vackert
med att vandra den ändå”.

Fast…visst heter det ”något” egentligen?

Fram till klockan 14.00 denna lördag tror jag att jag är ledig, kan slappa en hel eftermiddag, käka något och sedan gå ut på krogen på kvällen.
Då ringer Expressen.
- Kan du åka till Mora och skriva Mora-Leksand i kväll?
Jag älskar det.
Jag kan inte tänka mig något roligare än att på det sättet få mina planer fullkomligt omkullkastade.

En gång stod jag i kön på Ica för att betala när telefonen ringde.
- Kan du något om cykel, undrade en redaktör.
Jag tänkte. Två hjul, ett styre och en sadel. Trampor och kedja längst ned.
- Ja, sade jag.
- Kan du åka till Italien och bevaka Giro d´Italia en vecka åt oss?
- Okej.

En annan gång ringde Expressen just när jag skulle kliva in genom ytterdörren på Bangatan.
- Sätt dig i bilen och åk till Karlstad! Ta med fotografen, vrålade en riktigt het nattchef.
- Okej.
- Vi ringer längs vägen!
Vi hade hunnit till Ölme när samme chef ringde igen. Han var (och är) stockholmare vilket kanske framgår av nästa replikväxling.
- Eeh…det är inte Karlstad ni ska till. Det är lite utanför.
- Okej. Var?
- Årjäng.
- Årjäng är inte ”lite utanför Karlstad”. Årjäng är ”norska gränsen”.
- Okej. Men åk dit.
Vi åkte dit och var hemma i Karlskoga igen fem på morgonen.

Två timmar senare skulle jag hämta ut en hyrbil och åka till Hästens i Köping för ett reportage…inte så pigg.
När jag vid 13-tiden kom ut från Hästens ringde Expressen igen.
- Kan ni åka tillbaka till Årjäng?
Det blev en natt till i skogarna i väst.

Och vid ett helt annat tillfälle stod jag på en stege i Smedjebacken när Expressen ringde.
- Kan du skriva Ryssland-Sverige? Hockey?
- Visst. När är matchen?
- Om en timme. I Moskva.
Den fick jag följa via tv:n.

Men den här lördagen sätter jag mig i bilen och åker till FM Mattsson arena i Mora genom 23 mil av skog och platser som heter sånt som Vimo och Mögrevsände.
Det är alltid roligt att komma till hallen i Mora.
Den här kvällen är det fullspikat, det är Slaget om Siljan, 4.500 på läktarna, folk har tagit ett par pilsner eller tolv men stämningen är ändå avslappnad.

Där andra arenor har datorutprintade medialistor och säkerhetskontroller sitter en funktionär hos Mora och skriver upp våra namn för hand på en sida i ett kollegieblock och i pressrummet finns hemlagad Janssons frestelse och lika hemlagad grekisk sallad samt (naturligtvis) knäckebröd och efter matchen frågar jag om jag kan sitta kvar i pressrummet och skriva.
- Visst, säger pressvärden.
- Du kan stanna här hela natten om du vill.

Det är nästan som när Nilsson och jag var i Ängelholm på superettanfotboll och inte blev färdigskrivna i tid…så vi fick låna nyckeln och stänga stadion själva när vi skrivit klart och åka hem och lämna nyckeln hos den ansvarige.

Och i hallen är det ingen som ”hatar”, det är två klackar som gapar om hur de ”älskar”  och det är naturligtvis rätt, hat har inget på en idrottsläktare att göra. Heller.

Strax efter 21 är jag klar i Mora och åker tillbaka i ett duggregn Winnerbäck kunnat skriva sånger om.
I den del av Dalarna jag kör igenom hemåt är det nästan ingen trafik, folk i Dalarna kanske inte kan köra så mycket bil lördagskvällar, i Lesjöfors står fem ungdomar vid en busshållplats och övertygar mig om att jag faktiskt inte är den enda vakna människan på jorden men i Filipstad verkar Hotell John helt stängt och i Storfors ser jag inte en människa.

Hemma halv tolv, fortfarande med en snabbt försvinnande tro att jag vill gå ut och ta en öl.
Så blir det förstås inte, det blir det aldrig, men framförallt…det är ju så kul det här…att aldrig veta något…att bara slängas iväg någonstans, i någon riktning, att något helt oväntat helt plötsligt händer.

Jag har hållit på med det här i fler år än Carola sjungit ”Främling” men blir fortfarande lika ohämmat barnsligt förtjust i att få åka iväg, tycker fortfarande att varje tripp till Karlstad, Linköping, Mora eller vad det nu är är en ny pärla att trä upp på bandet.

Så när jag andra gången denna lördag passerar Mögrevsände mitt emellan Lesjöfors och Filipstad så känner jag mig privilegierad.
Något fel är det.

Det kan ju, faktiskt, vara så att Winnerbäcks ”Jag får liksom ingen ordning på mitt liv” är den mest sanna låttexten sedan Uggla landade ”Kung i baren”.

Efter att ha köpt och nu druckit två burkar Carling Premier kan jag konstatera att brottarbyxor numera finns som smakalternativ även när det gäller ljus lager.
Det är en kunskap jag hade kunnat leva utan.

Det här är Kseniya Simonova.
Thåström sjunger om att man i Sahara säger att varje sandkorn har ett nummer.
Det här är vad Simonova gör av dem i nummerordning.

Kseniya Simonova.
Sand.
Och ett upplyst bord.
Magiskt.

Hockeyförbundet har slutit ett sponsoravtal med bilföretaget Skoda.
Skoda pumpar in pengar och alla hockeynissar förklarar under två års tid vilken fantastisk bil Skoda är.
Och Bengt-Åke Gustafsson får byta tjänstebil och köra…ja, du vet vilket bilmärke.

- Vi har en intressant ishockeyperiod framför oss med kommande OS och VM. Helt klart kommer det att pratas ishockey i var mans stuga den här och kommande vintrar, säger Rainer Jonsson, märkeschef Skoda Sverige, i en kommentar hockeyförbundet förmedlar i ett pressmeddelande.

Javisst.
”I var mans stuga”.
Finns väl inga kärringar som äger hus.
Om de inte möjligen har ett nyttjandeavtal på köket och tvättstugan.

Man hör dem inte lika ofta längre.
De där som uttrycker sig så där gammelgubbigt.
Men de finns. Fortfarande.

Sitter och fyller i en undersökning och ombeds definiera min situation.
Jag förväntas sätta ett kryss i en av de tre rutor som finns i just det avsnittet och där det står ”Gift”, ”Sambo” och ”Ensamstående” som valmöjligheter.

Två av dem är naturligtvis ganska lätta att välja bort.
”Gift” har jag varit ibland men är det inte nu.
”Sambo” har jag varit ännu fler gånger men en hastig kontroll i lägenheten visar att så icke är fallet just nu.

Men ”Ensamstående”?
Jag har fem barn av vilka två bor här på halvtid, en bror och en syster, tolv syskonbarn (inte illa på två syskon…), en snorvalp till fotograf jag träffar så gott som varje dag, ett antal vänner som jag ändå håller något så när frekvent kontakt med, två lurviga fotografer jag delar kontor med, diverse mer ytliga bekanta och kontakter och ett antal morgnar när jag vaknat detta år har bara 60 av sängens 120 centimeter varit mina.

”Ensamstående” är det minsta jag känner mig…men jag vet å andra sidan inte riktigt vad det skulle stå i en ruta där jag skulle kunna sätta ett kryss…eller varför det är så viktigt för oss att sätta stämplar på allt.

Ibland kan jag få för mig att jag inte är någon bra far.
Som idag.
Sitter på kontoret till cirka 13, går ner och lämnar in ett tips, tar en burgare på Max, springer in hos Linda på Ny design och går hem till lägenheten.
Kalle kommer och har en kompis med sig och när klockan är 14.50 frågar Kalle hur länge de kan leka.
Jag tittar på klockan och tänker ”tio i tre…och vi ska vara på kulturskolan halv fem…tio i tre?…tio i tre?!”
Och inser att för inte mindre än 35 minuter sedan skulle jag ha hämtat min sexåring på Rävåsskolan.
Jag har inte haft en tanke på det.
Jag har inte ens glömt bort det.
Det har varit utraderat ur skallen och hade inte Kalle frågat om klockan vet ingen hur lång Klaras skoldag hade blivit.

En gång hade jag Kalle och Klara med till Stora valla.
Det var pressinfo inför en match och eftersom det var Tony Gustavsson som pratade tog det tid.
Rejält med tid.
Frågade man Tony om det regnade ute tog svaret fem minuter. Sedan kom en analys om varför.
Men.
När en halvtimme eller så hade gått började jag fundera.
”Hade inte jag barnen med mig”, undrade jag och tittade mig omkring.
Inga barn någonstans.
”Nehej”, tänkte jag. ”Då hade jag väl inte det”.
Åsså gick det 5-10 minuter till och Kalle och Klara kom fram från baksidan av läktaren.
”Det var så alltså”, tänkte jag.

Det är i såna lägen jag kan bli lite orolig över mig själv.
Jag kanske, trots allt, behöver en vårdare.

…för går du förbi Badstugatan och ser en man dansa ensam i köket trots att klockan bara är halv åtta på morgonen så kan du spetsa öronen och höra att musiken är ”Jag får liksom ingen ordning”, ”Jag fattar alltihop” eller ”Köpenhamn och överallt”.
Mannen är jag.
Musiken är Winnerbäcks nya ”Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen”.
Men den här är favvon just nu.

I morgon är han i Karlstad.
Och 22 november kommer Melissa Horn dit.
November blir lätt att överleva.

”Vad är livet, om inte ögonblick av lycka uppträdda på ett halsband av förtvivlan?”

En vacker formulering i annars uselt översatta ”En förtjusande man” av Marian Keyes