Karlgrens blogg

När man ser tillbaka på sin barndom kan man, i efterhand, se att vissa människor var ohyggligt mycket viktigare än man insåg då.
Tant Anna tog mig till biblioteket som då låg i två mörka rum i nämndhusets källare i Degerfors och lät mig låna böcker där som jag inte begrep, sju år gammal.
Jag är kvar där än och det var böckerna där som fick mig att vilja spränga alla gränser, komma ut i världen, uppleva det London jag trodde var Conan Doyles och det Paris som Georges Simenons Maigret satte färg, doft och smak av pastis på.

Karin Gustafsson, min älskade småskolefröken, sade till Elisabet och mig i första klass att ”ni kommer att bli journalister”. Vi hade inte mycket att sätta emot.
Naturligtvis fick hon rätt.
Och jag kan fortfarande höra hennes röst när hon läser ”Mio min mio” inför en andlös klass på Parkskolan eller se henne plocka fram Göran Palms ”Indoktrineringen i Sverige” ur sina välfyllda bokhyllor hemma och låna mig tio år senare.

Per-Olof Löfstedt var lokalredaktör på Kuriren och fick mig att vilja förverkliga det yrkesval fröken Karin sagt skulle bli mitt. Han var överallt jämt och oftast först, fick träffa alla och gå in överallt och jag ville bli som han var.
Men resten tog faktiskt Kjell Rehnberg hand om.

Kjell Rehnberg var mittfältare i Degerfors IF när jag, tre äpplen hög, började gå på fotboll. Han var ett kraftpaket som kändes lika bred som lång och som aldrig gav upp.
Jag såg honom på Stora vallas gräs och insåg utan att göra ord av det att talang är bra och nödvändigt men att viljan och enträgenheten att lyckas, att aldrig ge upp, att alltid ge allt är så oerhört mycket viktigare.

Jag föll handlöst.
Han blev min första idol och den attityd han förmedlade till en liten valp på ståplats i ett svunnet 60-tal har jag burit med mig hela livet.
Nu ser jag på Facebook att Kjell Rehnberg fyllde 75 år igår, 21 juni.
Tillåt mig att få gratulera och, framförallt, att få tacka.

Bo Hansson sade ”inte en svarting till” i webbradio och blev portad av AIK.
Radioreportern Mats Strandberg blev stoppad av SR men ansågs nästan lite oskyldigt drabbad för att han bara öppnat dörren och släppt in en gammal kompis i radiohytten.
Ingen noterade att det var en favorit i repris för Strandberg.

Med all rätt fick SVT-veteranen Bo Hansson sina fiskar varma efter att ha kommenterat ett AIK-byte med ”inte en svarting till” vilket gick ut i webbradion då han uttalade sig i radiohytten hos gamle kompisen Mats Strandberg.
Reaktionen blev stark och resulterade kortfattat i att Bo Hansson portades från pressläktaren av AIK och att Sveriges radio förklarade att relationen till Mats Strandberg var över.
Många – bland dem en rad av Bo Hanssons mer patetiska försvarare – hävdade att Mats Strandberg drabbats orättvist hårt eftersom han bara släppt in en gammal kompis från kylan.
Ingen, så vitt jag sett, noterade emellertid att det var Strandberg måste ha varit en verklig deja vu-upplevelse.
1990.
VM i pingis i Göteborg och Mats Strandberg kommenterar tillsammans med Uno Hedin i radion.
Ämnet?
Det upprörande i att Norge har en spelare av kinesiskt ursprung i laget.
- Dom hittade den här grabben i Västtyskland, har väl gett honom några spänn och så spelar han för Norge i singeln, kommenterade Hedin.
- Och man kan fundera över vilken ära kan Norge få ut av detta. Vilken nationell ära i pingissammanhang kan man få ut av detta, fortsatte Hedin och drog en parallell.
- Det är som gamle pingisliraren Björne Mellström sa; ”Tänk om hockeyn gjorde på det här sättet och det plötsligt i svenska Tre kronor lirade 19 negrer”, som han sa. Vem skulle då gå på Hovet?
- Nej, inte jag i alla fall, svarade Mats Strandberg i direktsändning.
Jag skrev själv om fallet i Expressen (22 maj 1990) sedan Strandberg och Hedin blivit anmälda till radionämnden.
Strandberg själv försvarade glatt sina uttalanden efteråt.
- Jag skulle inte gå och titta på Tre kronor om det var för många negrer med i laget, envisades Strandberg.
- Det skulle inte kännas som om det var svenska landslaget som spelade.
- Jag tror inte det skulle vara bra i förlängningen med för många negrer i laget. Kanske beror det på nedärvd tradition och kultur. Och vana.
- Det skulle kännas konstigt om Tre kronor hade för många svarta spelare med i laget. Den äkta känslan skulle försvinna och jag skulle sluta gå och titta.
”För många negrer” 1990.
”Inte en svarting till” 2012.
Och medan många andra av oss upptäckt världen och dessutom tagit emot den med tacksamhet under dessa dryga två decennier har två av de mest inskränkta vars perspektiv sällan går längre än från stolpe-ut till icing inte tagit sig längre än från ”neger” till ”svarting”.