Karlgrens blogg

I min omedelbara närhet finns en 16-åring som spelar hockey och en 14-åring som boxas, båda intensivt engagerade.

Ganska ofta säger folk sånt som ”Är ni inte rädda? Blir ni inte oroliga? Tänker ni inte på alla hårda slag, attacker mot huvudet, skador och hjärnskakningar, risker på sikt, hets från tränare, domare som missar ojustheter och regelbrott, machokultur, attityder om att det är styrka och aggressivitet som ska lösa allt och sånt?”

- Jo, säger vi.
- Det är klart att vi tänker så ibland.
- Men då är det alltid skönt att ha boxningen att gå till istället.

Bo Hansson sade ”inte en svarting till” i webbradio och blev portad av AIK.
Radioreportern Mats Strandberg blev stoppad av SR men ansågs nästan lite oskyldigt drabbad för att han bara öppnat dörren och släppt in en gammal kompis i radiohytten.
Ingen noterade att det var en favorit i repris för Strandberg.

Med all rätt fick SVT-veteranen Bo Hansson sina fiskar varma efter att ha kommenterat ett AIK-byte med ”inte en svarting till” vilket gick ut i webbradion då han uttalade sig i radiohytten hos gamle kompisen Mats Strandberg.
Reaktionen blev stark och resulterade kortfattat i att Bo Hansson portades från pressläktaren av AIK och att Sveriges radio förklarade att relationen till Mats Strandberg var över.
Många – bland dem en rad av Bo Hanssons mer patetiska försvarare – hävdade att Mats Strandberg drabbats orättvist hårt eftersom han bara släppt in en gammal kompis från kylan.
Ingen, så vitt jag sett, noterade emellertid att det var Strandberg måste ha varit en verklig deja vu-upplevelse.
1990.
VM i pingis i Göteborg och Mats Strandberg kommenterar tillsammans med Uno Hedin i radion.
Ämnet?
Det upprörande i att Norge har en spelare av kinesiskt ursprung i laget.
- Dom hittade den här grabben i Västtyskland, har väl gett honom några spänn och så spelar han för Norge i singeln, kommenterade Hedin.
- Och man kan fundera över vilken ära kan Norge få ut av detta. Vilken nationell ära i pingissammanhang kan man få ut av detta, fortsatte Hedin och drog en parallell.
- Det är som gamle pingisliraren Björne Mellström sa; ”Tänk om hockeyn gjorde på det här sättet och det plötsligt i svenska Tre kronor lirade 19 negrer”, som han sa. Vem skulle då gå på Hovet?
- Nej, inte jag i alla fall, svarade Mats Strandberg i direktsändning.
Jag skrev själv om fallet i Expressen (22 maj 1990) sedan Strandberg och Hedin blivit anmälda till radionämnden.
Strandberg själv försvarade glatt sina uttalanden efteråt.
- Jag skulle inte gå och titta på Tre kronor om det var för många negrer med i laget, envisades Strandberg.
- Det skulle inte kännas som om det var svenska landslaget som spelade.
- Jag tror inte det skulle vara bra i förlängningen med för många negrer i laget. Kanske beror det på nedärvd tradition och kultur. Och vana.
- Det skulle kännas konstigt om Tre kronor hade för många svarta spelare med i laget. Den äkta känslan skulle försvinna och jag skulle sluta gå och titta.
”För många negrer” 1990.
”Inte en svarting till” 2012.
Och medan många andra av oss upptäckt världen och dessutom tagit emot den med tacksamhet under dessa dryga två decennier har två av de mest inskränkta vars perspektiv sällan går längre än från stolpe-ut till icing inte tagit sig längre än från ”neger” till ”svarting”.