Karlgrens blogg

Det här var tisdagen då utanförskapet fick ett nytt och för vissa kanske lite oväntat ansikte.
Vid stranden av Möckeln i Karlskoga var vi typ 500 som såg matchen mot Schweiz tillsammans.
De flesta av oss, dock inte alla, svenskar i den meningen att vi skulle ha godkänts som sådana av samtliga partiledare i Almedalen.
För det var, några timmar efteråt, Almedalen jag tänkte på.

Där fanns ju denna dag sju partiledare och två språkrör och efter matchen och segern kunde sex partiledare och två språkrör göra highfives med de andra i rummet och jubla över Sveriges seger och känna hur den kollektiva glädjen började i Smygehuk och inte bromsade förrän vid Treriksröset.

Jan Björklund, Ulf Kristersson, Annie Lööf, Ebba Busch Thor, Stefan Löfven, Jonas Sjöstedt, Gustav Fridolin och Isabella Lövin kunde alla bara jubla och glädjas och tycka att det var kul och roligt och en gemensam lycka för hela Sverige att enas kring.

Ingen tänkte på Jimmie.
Eller på att han inte kunde få vara glad ens en dag som den här.
För Jimmie och hans järnrör är ju det parti som inte alls vill ena oss och ena Sverige utan istället vill splittra oss och ställa svenskar mot andra svenskar, allra mest riktiga korrekta svenskar mot sådana som inte är det som judar, samer och svartskallar eller såna som visserligen är födda i Sverige men som ändå inte uppträder som svenskar ska göra.

(Dessutom är det ju så att inget parti och ingen partiledning i så ohyggligt hög grad baktalat och förtalat Sverige som de som har just ”Sverige” i partinamnet, ännu en paradox).

Visserligen har Zlatan – han som enligt Jimmies sidekick Mattias Karlsson har ”en attityd som på många sätt inte känns svensk” och dessutom ett kroppsspråk ”som inte jag uppfattar som direkt svenskt”, som Karlsson sade – slutat i landslaget.
Men där finns ju fortfarande vid sidan av den Zlatan som aldrig skulle fått stanna i Sverige om järnrören styrt då ett antal spelare i VM-truppen som ställer till det så att Jimmie inte kan heja oreserverat på de blågula i Ryssland.
Som Jimmy Durmaz. Isaac Khiese-Thelin. Martin Olsson som vi andra tror är från Örebro och Gävle men som såna som Jimmie bara behöver titta på för att se att de inte är riktiga svenskar.

Så medan vi andra svenskar – godkända och icke godkända – kunde jubla ihop med till exempel sex partiledare och två språkrör och känna gemenskapen fick Jimmie och järnrören ännu en dag sitta där och sura i insikt om hur orättvist livet är.

Och ja.
Det ÄR synd om dem.
De inser inte vad de missar när de ställer sig utanför gemenskapen och vill splittra människor och hetsa grupper mot varandra istället för att bidra till kärlek och gemenskap.
Men ändrar de sig så finns det alltid plats för dem.
Riktiga svenskar har ju alltid plats för en till i gemenskapen.

Jo, Jimmie.
Du har helt rätt.
Jag vet det. Jag bor mitt i det. Och min närmaste släkt likaså.
Jag har läst allt det där om utanförskap och no-go-zoner och sånt. Nu har jag lite koll själv också.

Jag kanske ska förklara lite. Jag bor i Brickebacken, en hyfsad lång bit från Örebro centrum, och går varje kväll igenom ett centrum där de jag ser ofta är mörkhyade människor från fjärran länder, mer sällan sådana som ser ut som jag.
Här har vi vakter som patrullerar i organiserad form för att få ordning och hålla koll. Jag har just stött ihop med två av dem när de gick igenom källaren i huset där jag bor.

Min syster har också en del erfarenheter. Hon är 71 nu, hennes man, min svåger, tio år äldre och när nästa utanförskapsområde, Vivalla, var alldeles nytt och fint i skarven mellan 1960-tal och 70-tal flyttade de dit. Nu, på det som kallas ålderns höst, har Vivalla fått dem att flytta.
Vivalla är ju lite speciellt med, senast jag kollade, 75 procent invånare med utländsk bakgrund, 95 procent av eleverna i skolan med utländsk bakgrund och 35 olika språk i skolan där.
Mitt Brickebacken byggdes samtidigt och då var det ju lite annat. Han som skulle bli prins Daniel föddes och han och hans familj bodde här – men nu ser ju befolkningsbilden ut ungefär som Vivalla.

Detta hade jag kunnat tala om med de två som med varsin gul väst på sig gick igenom källarvåningen i huset samtidigt med mig denna lördag kväll.
Två bastanta afrikanska damer med ”Områdesvärd” på ryggen. De och ett antal andra värdar går nämligen runt här i husen och i området på kvällarna och håller koll, snackar med ungdomar, ser till att hålla skadegörelsen borta och buset någon annanstans.

Det finns faktiskt samma system i Vivalla där syrran bor, Jimmie.
Men Vivalla fick dem ju att flytta, påpekar du?
Ja. De tyckte att det var lite jobbigt med huset i Degerfors de bodde i och ville få tag i en lägenhet istället.
De fick tag i en lägenhet på bottenvåningen i Vivalla och kunde flytta tillbaka dit igen, drygt 45 år efter att de flyttade in där för första gången.

Du ser, Jimmie.
Ute i verkligheten ser det inte ut som i propagandan. Det här jag sett förr. Inte bara i Brickebacken och Vivalla.
Jag såg det när jag bodde i Baggängen i Karlskoga eller i Norumshöjd i Göteborg och när jag bodde i Malmö och varje vecka besökte Rosengård eller hos mina vänner i Angered och släktingarna i Västra Frölunda.
Ingen ska säga att det är perfekt eller utan problem för det är det inte.
Tvärtom.
Ingen ska heller säga att vi skött frågor om utanförskap och integration särskilt bra. För det har vi inte.
Problemen är stora. Misslyckandena har varit många. Sveken ännu fler.

Men de som gör något åt saken är inte sådana som du, Jimmie, som istället bara försöker profitera på problemen och fiska i så grumliga vatten som möjligt.
De som gör något åt det är såna här damer som tillhör dem som du vill slänga ut men som sätter på sig en gul väst och lämnar familjen lördag kväll för att stå i ett kvällsskymningens centrum och hjälpa till att ge ett anständigt samhälle syre.

Mitt i sin verklighet. Och min.
Den som är så långt från din eftersom man ju, faktiskt, aldrig kan se det som man inte vill se.

Studentexamen i fredags.
En sverigedemokratisk mardröm.
Utanför Elias skola ett hav av föräldrar, släktingar, vänner. I fönstren sju eller om det var nio klasser, typ 300 elever som går ut gymnasiet.
Långa, korta, smala, tjocka, blonda, svarthåriga, ljusa, mörka, med hijab under studentmössan, med svenska flaggan på sidan av studentmössan, med sitt ursprungslands eller föräldrarnas flagga draperad runt axlarna. Eller något annat.
Glädje, kärlek, gemenskap.
300 elever av helt skiftande bakgrund springer ut i livet, beredd att tillsammans ta sin del i det svenska samhället och blandas med alla oss som stolta tar emot dem.

Enbart glädje.
Ingen som talar om dom och vi.
Men många som lyser av stolthet och kärlek.
På Norr när lastbilsflaken passerar står tre personer, jag gissar med en bakgrund i Iran, Irak, Libanon, jag vet inte men defintivt utslängda om järnrören skulle ta över, med varsin nytryckt vit T-shirt på sig.
På framsidan en bild av deras släkting som tar studenten, hennes namn och texten ”Vi är stolta över dig”.
Det är vi andra också. Över er allihop.
Men Jimmie Åkesson skulle ha fått krupp en dag som den här.
***
Lundell i ”Vardagar” om grabbigheten;

”Jag avskydde det
och har sen kommit att avsky allt det där
Det korkade
det nedlåtande
Det hö-hö-iga

Men å andra sidan kan det ha gjort mej
frånvarande
tyst och för mej själv
i förhållanden
äktenskapen”

Så kan det vara.
***

95 procent av skräpet i Medelhavet är plast, i havssedimenten i havet finns 10 000 mikroplastpartiklar per kvadratkilometer och de största nedsmutsarna är Turkiet med 144 ton, Spanien 126 ton, Italien 90 ton, Egypten 77 ton och Frankrike 66 ton.
Per dag.
Det är det dåliga.
Den bra sidan är att om du slänger en plastpåse till i återvinningen har du ändå gjort världen en tusendels millimeter bättre.
Du kan ändå göra skillnad. Konkret. Praktiskt.
Och du kan ju inte ställa några krav på andra om du inte gör rätt själv.