Karlgrens blogg

Det är dags nu.
Jag kan inte tiga längre.
Efter två dagar på Putte i Parken i Karlstad känner jag att vi måste tala om dagens ungdom.

De beter sig nämligen inte alls som vi gjorde.
Vi hängde och klängde drängfulla, spydde och drog på oss gräsfläckar på jeansknän och byxbakar när vi stöp.
Att bli så full som möjligt var en självklarhet när jag var tonåring, att man ville dricka sig full när man kunde var lika självklart och det var den som avstod som behövde motivera varför hen var så underlig att hen inte drack.

Nu är det inte så, konstaterar jag återigen, nu efter två dagar på Norra fältet i Karlstad.
Nej, en festival är inte heller sommaren 2018 någon IOGT-möte.
Det dricks, det skålas, det skrålas.
Men den totalt hjärndöda tokfyllan lyser i stort sett med sin frånvaro, folk kan även sent på kvällen gå själva och nästan rakt fram och de enda tre som jag utanför festivalområdet får se ledas iväg av en vakt är två män och en kvinna, alla tre i min ålder.

Och samma dag som jag konstaterar det slår HUI Research fast samma trend.
HUI – Handelns utredningsinstitut – utser Årets julklapp men på sommaren är, sedan sju år, motsvarigheten Årets smultron – en produkt, vara eller trend som gör avtryck.
Igår kom beskedet att det 2018 är ”Noll procent i glaset”, att vi mer och mer väljer alkoholfritt.

Vi har fått en hel skrälldus av goda alkoholfria alternativ, menyerna har exploderat, försäljningen av alkoholfri öl i handeln har ökat med 31 procent hittills i år, alkoholfritt vin säljer mer och mer till fler och fler, hos Systembolaget ökade alkoholfritt med 57,9 procent förra året och där festival- och restaurangmenyerna förr på menyn hade 300 ölsorter, 200 märken vin och längst ned på listan 1 Loka naturell för den stackarn som var tvungen att köra gänget hem finns idag ett brett, gott och varierat utbud av alkoholfritt.

Vad var det jag sade?
Det vet man ju hur dagens ungdom är.

Karlstad.
Kvällen före Putte i Parken 2018 i skuggan på det fält som är den osannolika tystnad ett festivalområde utgör kvällen innan.
”The most beautiful silence never heard”, som Bukowski skrev i det magnifika slut som löd ”And there will be the most beautiful silence never heard. Born out of that. The sun hidden there awaiting the next chapter”.

En gång var den här stan nästan min. Naturligtvis av kärlek.
Vad hon heter hör inte hit men hon var född samma dag och månad som jag, dessutom samma år. Längs vägen upptäckte vi att det var på samma BB.
Vi kom att flytta ihop och jag glömde inte hennes födelsedag.

Hon flyttade hit, till Karlstad, och började plugga, fick en lägenhet i ett hus på andra sidan järnvägen från centrum men nära. I det Domus som skulle brinna ned köpte vi ett dubbelalbum med Stones och gick hem och lyssnade på ”Angie”.

På väg hem från kåren i natten gick vi genom undergången under järnvägen.
Där hade någon klottrat ”Om socialismen vore en igelkott skulle jag ge den ett fat mjölk”.

Jag var 20 år och sabbade det förhållandet som så mycket annat.
Men många år senare i ett hotellfönster är Karlstad fortfarande en vacker stad att fundera över livet i och tänka på gjort och ogjort.
Och till dem som fortfarande slåss för solidaritet och rättvisa skulle jag, även idag, gärna ställa ut ett fat mjölk.