22 juni 2018
fredag, juni 22nd, 2018När man ser tillbaka på sin barndom kan man, i efterhand, se att vissa människor var ohyggligt mycket viktigare än man insåg då.
Tant Anna tog mig till biblioteket som då låg i två mörka rum i nämndhusets källare i Degerfors och lät mig låna böcker där som jag inte begrep, sju år gammal.
Jag är kvar där än och det var böckerna där som fick mig att vilja spränga alla gränser, komma ut i världen, uppleva det London jag trodde var Conan Doyles och det Paris som Georges Simenons Maigret satte färg, doft och smak av pastis på.
Karin Gustafsson, min älskade småskolefröken, sade till Elisabet och mig i första klass att ”ni kommer att bli journalister”. Vi hade inte mycket att sätta emot.
Naturligtvis fick hon rätt.
Och jag kan fortfarande höra hennes röst när hon läser ”Mio min mio” inför en andlös klass på Parkskolan eller se henne plocka fram Göran Palms ”Indoktrineringen i Sverige” ur sina välfyllda bokhyllor hemma och låna mig tio år senare.
Per-Olof Löfstedt var lokalredaktör på Kuriren och fick mig att vilja förverkliga det yrkesval fröken Karin sagt skulle bli mitt. Han var överallt jämt och oftast först, fick träffa alla och gå in överallt och jag ville bli som han var.
Men resten tog faktiskt Kjell Rehnberg hand om.
Kjell Rehnberg var mittfältare i Degerfors IF när jag, tre äpplen hög, började gå på fotboll. Han var ett kraftpaket som kändes lika bred som lång och som aldrig gav upp.
Jag såg honom på Stora vallas gräs och insåg utan att göra ord av det att talang är bra och nödvändigt men att viljan och enträgenheten att lyckas, att aldrig ge upp, att alltid ge allt är så oerhört mycket viktigare.
Jag föll handlöst.
Han blev min första idol och den attityd han förmedlade till en liten valp på ståplats i ett svunnet 60-tal har jag burit med mig hela livet.
Nu ser jag på Facebook att Kjell Rehnberg fyllde 75 år igår, 21 juni.
Tillåt mig att få gratulera och, framförallt, att få tacka.