Karlgrens blogg

Vi har partival i Sverige men vi har även personval.
Nu ska jag berätta om mitt.
Det kräver en liten utvikning.

Jag växte upp i Degerfors där alla jobbade på järnverket, sossarna styrde kommunen och där Metall och Uddeholm gjorde upp om jobben och hur de skulle utföras.
Olle ”Pudding” var ombudsman för Metall, son till en s-riksdagsman. När han skulle gå från expeditionen till Domus och köpa fikabröd – en sträcka på 2×75 meter – kunde han vara borta två timmar.

När han väl kom tillbaka hade han diskuterat jobb med några från järnverket, politik med några andra, satt sig på en bänk och talat skilsmässa och familjeproblem med någon och dunkat någon annan i ryggen eller ägnat en minut åt någon av de som hade problem med alkoholen och satt på bänkarna och drack, för de hörde också till. Och, förstås eftersom vi ju var i Degerfors, snackat lite fotboll.

Det var det Degerfors jag växte upp i. Man skulle vara en anständig människa. Man skulle vara hederlig. Det största beröm man kunde ge någon var att han eller hon var ”rejäl”.

Många år senare och efter långa perioder i Malmö, Göteborg och Stockholm hamnade jag i Karlskoga.
Jag hade blivit journalist och kom till Karlskoga med storstaden och Expressen i ryggen, var stor, bred och bräkig och skulle lära bönderna ett och annat.
Du hör själv. Det gick sådär.
Jag kan fortfarande rodna inför en del texter.

På den andra tidningen, Kuriren, satt en kille som såg ut att behöva visa leg för att få köra moped.
Under hans artiklar stod det ”Kenneth O Nilsson”.
Det första som visade sig var att han ansåg sig kunna och veta en hel del även han vilket retade mig till vansinne.
Inte heller var han lättköpt.
Han satte gränserna, bestämde själv hur nära honom man skulle komma och hade en så tydlig integritet att till och med en okänslig person som jag märkte det.
Tyckte han något så tyckte han det.
Och han ändrade sig inte för att plocka poäng eller för att det var smidigare.
Långt senare skulle jag läsa det han själv skrev om sin uppväxt och hur hans tillvaro format honom som människa och, upptäckte jag, som den politiker han blivit.

Han tappade sitt ”O” någonstans längs vägen, försvann under min radar men när jag flyttade till Örebro för några år sedan var han sidekick åt Lena Rådström Baastad och snart kommunstyrelsens ordförande.
Det hade jag aldrig kunnat tro.
Ändå blev jag inte förvånad.

Sedan har jag bott in mig, kommit att trivas och tycka att Örebro är en väldigt sympatisk och behaglig stad. Staden utvecklas snabbt, tar sina kliv, blir bättre och bättre, är trevlig att bo i och att låta barn växa upp i, tänker utanför ramarna ibland och innanför ganska ofta, är trygg och sund och styrs stabilt och bra.
Kenneth Nilsson leder kommunstyrelsen som en genuin gråsosse och det är beröm.
Han är, med största säkerhet, en usel oppositionspolitiker. Jag tror att han är alltför inriktad på att uträtta saker. Uppenbarligen vill han göra något gott.
Jag kan följa hans gärning med värme och respekt och, faktiskt, ömhet inför en människa som är väldigt lätt att tycka om och identifiera sig med.

Det är länge sedan jag definierade mig som socialdemokrat. I årets kommunval kan jag konstatera att jag i en kommun i länet skulle rösta moderat, i två andra vänster men att i den jag bor i, Örebro, blir det en röst på Kenneth Nilsson, kryssad med grå penna.

Världen behöver anständiga och rejäla människor.
Jag lägger min röst på en sådan på söndag.
Jag hoppas att du också hittar din rejäla människa att rösta på – i något av de demokratiska partierna.
Då lägger du också din röst på det goda.
I mitt fall på en man som enligt valsedeln sägs ha fyllt 41 år men som, om jag nu ska ge ett enda gott råd, nog ändå bör stoppa id-kortet i bakfickan om han sätter sig på mopeden.

NA berättar torsdag fortsättningen på en historia som är väl värd att skrivas. Så här;

27 mars i år.
Örebro.
En man 31-årig bilförare stannar inte på polisens uppmaning. Polisen börjar jaga bilföraren och på Nygatan skjuter polisen ett antal skott – jag uppfattar det som sju, andra uppgifter säger sex skott – mot mannen som lyckas köra därifrån men sedan dör av sina skottskador hopsjunken på Färgaregränd.
De två poliserna utreds nu för tjänstefel.

20 mars 2005.
En 22-årig man i Lindesberg, vars föräldrar under flera dagar sökt hjälp för honom hos psykiatrin, får en psykos och föräldrarna anser sig tvungna att kalla på polis.
En patrull kommer till platsen, 22-åringen gör på ganska långt avstånd ett utfall med kniv mot poliserna och en av poliserna öppnar eld.
Polismannen siktar på 22-åringens ben men siktar så illa att en kula studsar i en grind, ändrar riktning och träffar 22-åringen i magen.

I Lindesbergs-fallet utreds polisen och åtalas men frias i rättegången med hänvisning till nödvärn. Föräldrarna får heller inget skadestånd från staten.

Nu visar det sig att den polis som sköt ihjäl 22-åringen i Lindesberg är densamma som en av de två som på Nygatan skjutit ihjäl en 31-åring.
I NA får åklagaren Andres Jakobsson, som håller i utredningen, den fullt rimliga frågan att ”om samma person utreds för att ha använt sitt tjänstevapen två gånger, kan det inte handla om en ovanligt skjutglad polis?”
Jacobssons svar?
”Vad skulle det i så fall ha för betydelse?”

En hel del, skulle man kunna tänka sig.
Polisen i Sverige, som består av till lejonparten kloka och välvilliga människor med en vilja att göra väl, skjuter sällan någon.
Det händer i genomsnitt någon enstaka gång per år i landet.
I Örebro län har det i modern tid hänt två gånger att personer dött efter att polisen använt sina tjänstevapen och skjutit verkanseld.

Om det då i båda fallen är samma polis som gjort det och det i ena fallet handlat om ett totalt misslyckat nödvärnsskott och i det andra fallet 6-7 skott mot en bilförare som man enbart vet om att han inte stannat när polisen bett honom – känns det då inte fullt rimligt att ställa frågan om just den polismannen är lämplig att vara ute på våra gator med vapen i handen?

Jag tycker det.
Att han varit den aktive polismannen i de enda två fall i Örebro län där polisen skjutit någon känns som en alldeles utmärkt punkt i en utredning.
Det är beklagligt att åklagaren som utreder inte tycker det.
För allas vår skull.
***
Okej.
Bianca Ingrosso sommarpratare i P1?
Och programmet är fortfarande 90 minuter?