Posts Tagged ‘sport’

13 augusti 2018 – En höjdare. På mer än ett sätt.

måndag, augusti 13th, 2018
Livet och tillvaron är, tvärtemot vad det kan verka och låta som, full av kärleksfyllda berättelser om värme, närhet, välvilja och godhet.
Bara man ser dem.
Igår såg vi en sådan berättelse från friidrotts-EM.
Armand Duplantis, 18, tog guld i stavhopp i en fullkomligt fantastisk tävling.
Tio hoppare över 5,65, sju över 5,75 och med ribban på 5,90 fortfarande fem hoppare med chans på guldet.
Och när Armand hoppar över 6,00 m – högre än han någonsin hoppat – springer alla hans konkurrenter fram emot honom, kramar om honom och gratulerar.
- Jag sade bara att jag älskar honom, sade Pawel Wochiechowski efteråt.
Efteråt, efter Duplantis fantastiska 6.05, springer han och Renaud Lavillenie – Armands idol och förebild – ett ärevarv och när de springer på bortre långsidan säger Lavillenie till Armand att ”njut av det här för det kommer inte så många ögonblick som det här”.
- Jag är stolt över honom, säger Lavillenie i en intervju efter tävlingen.
- Han är som en bror för mig. Jag har aldrig någonsin varit så här glad för någon som slagit mig i en tävling.
Och Armand med sitt kramkalas med amerikanske pappan Greg och svenska mamman Helena, mångkampare uppvuxen i Tony Rickardssons Avesta på läktaren.
- Vi sa ingenting, berättar Armand intervjuad senare.
- Det var bara våra ansikten så nära varandra att vi kunde känna varandras tårar längs med varandras kinder.
I SVT hälsar han hem till mormor och morfar i Avesta på svenska, fast han inte kan så mycket.
- Mormor och morfar. Jag älskar dig.
Armand – som valde Sverige när han kunde ha valt USA och därmed ”blev svensk” – med det efternamn som skulle kunna få du-vet-vilka att fundera åtminstone ett par minuter på om det finns än fler nationaliteter inblandade och om han verkligen är en riktig svensk. Ejäntlijen.
Men vem bryr sig?
På innerplan fem konkurrenter från fem länder som alla gratulerar varandra till den andres framgångar och tröstar den som river.
På läktaren familjen som stöttat och hejat och skjutsat och tränat och som nu strålar tillsammans med tårarna rinnande.
En publik där ingen slår någon annan på käften för att de viftar med tygbitar till flaggor som har andra färger än den man själv viftar med.
Livet är vackert. Människorna också.
Så väldigt ofta. Glöm inte det.

Från neger till svarting

tisdag, oktober 30th, 2012

Bo Hansson sade ”inte en svarting till” i webbradio och blev portad av AIK.
Radioreportern Mats Strandberg blev stoppad av SR men ansågs nästan lite oskyldigt drabbad för att han bara öppnat dörren och släppt in en gammal kompis i radiohytten.
Ingen noterade att det var en favorit i repris för Strandberg.

Med all rätt fick SVT-veteranen Bo Hansson sina fiskar varma efter att ha kommenterat ett AIK-byte med ”inte en svarting till” vilket gick ut i webbradion då han uttalade sig i radiohytten hos gamle kompisen Mats Strandberg.
Reaktionen blev stark och resulterade kortfattat i att Bo Hansson portades från pressläktaren av AIK och att Sveriges radio förklarade att relationen till Mats Strandberg var över.
Många – bland dem en rad av Bo Hanssons mer patetiska försvarare – hävdade att Mats Strandberg drabbats orättvist hårt eftersom han bara släppt in en gammal kompis från kylan.
Ingen, så vitt jag sett, noterade emellertid att det var Strandberg måste ha varit en verklig deja vu-upplevelse.
1990.
VM i pingis i Göteborg och Mats Strandberg kommenterar tillsammans med Uno Hedin i radion.
Ämnet?
Det upprörande i att Norge har en spelare av kinesiskt ursprung i laget.
- Dom hittade den här grabben i Västtyskland, har väl gett honom några spänn och så spelar han för Norge i singeln, kommenterade Hedin.
- Och man kan fundera över vilken ära kan Norge få ut av detta. Vilken nationell ära i pingissammanhang kan man få ut av detta, fortsatte Hedin och drog en parallell.
- Det är som gamle pingisliraren Björne Mellström sa; ”Tänk om hockeyn gjorde på det här sättet och det plötsligt i svenska Tre kronor lirade 19 negrer”, som han sa. Vem skulle då gå på Hovet?
- Nej, inte jag i alla fall, svarade Mats Strandberg i direktsändning.
Jag skrev själv om fallet i Expressen (22 maj 1990) sedan Strandberg och Hedin blivit anmälda till radionämnden.
Strandberg själv försvarade glatt sina uttalanden efteråt.
- Jag skulle inte gå och titta på Tre kronor om det var för många negrer med i laget, envisades Strandberg.
- Det skulle inte kännas som om det var svenska landslaget som spelade.
- Jag tror inte det skulle vara bra i förlängningen med för många negrer i laget. Kanske beror det på nedärvd tradition och kultur. Och vana.
- Det skulle kännas konstigt om Tre kronor hade för många svarta spelare med i laget. Den äkta känslan skulle försvinna och jag skulle sluta gå och titta.
”För många negrer” 1990.
”Inte en svarting till” 2012.
Och medan många andra av oss upptäckt världen och dessutom tagit emot den med tacksamhet under dessa dryga två decennier har två av de mest inskränkta vars perspektiv sällan går längre än från stolpe-ut till icing inte tagit sig längre än från ”neger” till ”svarting”.


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu