12 september 2018 – Om en parkbänk i Värnamo
söndag, augusti 12th, 2018I dagens Expressen intervjuas, på kultursidorna, Kadim Akca.
Slutet på intervjun är stillsamt vacker.
Kadim berättar hur han kom till Sverige som 19-åring, sov på parkbänken i Värnamo, åkte till Holland för att kunna söka arbets- och uppehållstillstånd i Sverige, fick det, återvände och började jobba.
Svetsare. Montör. Packare. Riktare. Startade eget. Lyckades. 2012 beställde han en parkbänk i brons av skulptören Annika Heed, bekostade den dryga miljonen för bänken som nu står i en park i Värnamo och allmänt kallas ”Turkens bänk”.
Uppvärmd är den.
Den som sover på den ska inte ha det lika kallt som Kadim hade då för 48 år sedan.
Men.
Slutet av artikeln;
”En bit längre bort låg en gång i tiden Domus, där han bara något år efter sin ankomst till Sverige träffade Värnamo-flickan Yvonne, som blev hans fru.
- Jag bjöd henne på dejt, trots att jag bara kunde ett ord svenska.
Kadim ler åt minnet.
- Bara ett enda ord. ”I morgon”.
Det är så vackert, vackert på det där sättet att jag ler fånigt när jag läser det och mina ögon tåras. Det gör de, i och för sig, ofta.
Men i en tid då politiker slåss om vem som var dummast för 50 år sedan och ingen talar om framtiden är det balsam för själen att läsa om en man som kommer hit och skapar sitt liv.
Med startpunkten på en parkbänk och med ”I morgon” som enda ord.
Kärlek. Och värme.
Inte bara från en uppvärmd bänk.
Vi kan inte få för mycket av något av det.
Och alla hatets apostlar borde då och då tänka på att kärlek faktiskt är det enda man får mer av ju mer man slösar med den.