Karlgrens blogg

Det här var tisdagen då utanförskapet fick ett nytt och för vissa kanske lite oväntat ansikte.
Vid stranden av Möckeln i Karlskoga var vi typ 500 som såg matchen mot Schweiz tillsammans.
De flesta av oss, dock inte alla, svenskar i den meningen att vi skulle ha godkänts som sådana av samtliga partiledare i Almedalen.
För det var, några timmar efteråt, Almedalen jag tänkte på.

Där fanns ju denna dag sju partiledare och två språkrör och efter matchen och segern kunde sex partiledare och två språkrör göra highfives med de andra i rummet och jubla över Sveriges seger och känna hur den kollektiva glädjen började i Smygehuk och inte bromsade förrän vid Treriksröset.

Jan Björklund, Ulf Kristersson, Annie Lööf, Ebba Busch Thor, Stefan Löfven, Jonas Sjöstedt, Gustav Fridolin och Isabella Lövin kunde alla bara jubla och glädjas och tycka att det var kul och roligt och en gemensam lycka för hela Sverige att enas kring.

Ingen tänkte på Jimmie.
Eller på att han inte kunde få vara glad ens en dag som den här.
För Jimmie och hans järnrör är ju det parti som inte alls vill ena oss och ena Sverige utan istället vill splittra oss och ställa svenskar mot andra svenskar, allra mest riktiga korrekta svenskar mot sådana som inte är det som judar, samer och svartskallar eller såna som visserligen är födda i Sverige men som ändå inte uppträder som svenskar ska göra.

(Dessutom är det ju så att inget parti och ingen partiledning i så ohyggligt hög grad baktalat och förtalat Sverige som de som har just ”Sverige” i partinamnet, ännu en paradox).

Visserligen har Zlatan – han som enligt Jimmies sidekick Mattias Karlsson har ”en attityd som på många sätt inte känns svensk” och dessutom ett kroppsspråk ”som inte jag uppfattar som direkt svenskt”, som Karlsson sade – slutat i landslaget.
Men där finns ju fortfarande vid sidan av den Zlatan som aldrig skulle fått stanna i Sverige om järnrören styrt då ett antal spelare i VM-truppen som ställer till det så att Jimmie inte kan heja oreserverat på de blågula i Ryssland.
Som Jimmy Durmaz. Isaac Khiese-Thelin. Martin Olsson som vi andra tror är från Örebro och Gävle men som såna som Jimmie bara behöver titta på för att se att de inte är riktiga svenskar.

Så medan vi andra svenskar – godkända och icke godkända – kunde jubla ihop med till exempel sex partiledare och två språkrör och känna gemenskapen fick Jimmie och järnrören ännu en dag sitta där och sura i insikt om hur orättvist livet är.

Och ja.
Det ÄR synd om dem.
De inser inte vad de missar när de ställer sig utanför gemenskapen och vill splittra människor och hetsa grupper mot varandra istället för att bidra till kärlek och gemenskap.
Men ändrar de sig så finns det alltid plats för dem.
Riktiga svenskar har ju alltid plats för en till i gemenskapen.