Karlgrens blogg

Två reaktioner den här FB-helgen har förvånat mig.
Vi ska ta den ena nu.

Igår diskuterade jag Sverige”demokraterna” med en frikyrkligt aktiv kristen man som, bland annat, beklagade sig över att de övriga partierna inte tog nog mycket hänsyn till SD trots att ”nästan var fjärde svensk röstar på dem”. (Jo, jag påpekade att det var var åttonde svensk förra valet och att det nu ser ut att bli var sjätte – men det var inte huvudfrågan).

Mannen ifråga påpekade att ”det enda parti som tydligt sagt att kristen tro har prioritet i Sverige är SD” och när jag påpekade att fem av sex svenska väljare fortfarande väljer ett anständigt alternativ och att alla kristna borde finnas bland dessa fem av sex om de inte helt kapat banden mellan kristendom och humanism fick jag ett snabbt svar från denne i sina ögon kristne förespråkare för Sverige”demokraterna”;
”Kristendom och humanism är väsensskilda!”, skrev han.

Jag har aldrig definierat mig som kristen. Många av mina fina vänner är det och jag kan med kärlek, ömhet och respekt se mycket av vad kristna och kristna församlingar gör för sin nästa.
Men att Guds kärlek endast skulle omfatta de människor som fötts av rätt föräldrar inom rätt streck på en värdslig karta är en gudstro jag inte ens kan föreställa mig.

Jag skulle betrakta det som en förolämpning att förknippa mina vänner med en sådan gudstro.
När de läser texten läser de ”låt barnen komma till mig”, inte ”låt barn av rätt hudfärg från rätt land födda av rätt föräldrar komma till mig”.
Det är jag glad och stolt över att de gör. Det är en av de saker som gör dem till kristna – och humanister – i mina ögon.  

Jo, det är så att jag tänkte försvara Jimmie Åkesson lite grann. Detta utifrån en av veckans icke-debatter som kom sig av att Åkesson ruttnade på utfrågarna i P3:s partiledarintervju, talade om att han ansåg kanalen vara ”smörja” och att han skulle lägga ned den om han vore chef för Sveriges radio.
Men.
Jag tycker att politik är viktig, valrörelser är viktiga och att det här årets val är det viktigaste på decennier. Anledningen till att jag tycker det sistnämnda är framförallt därför att det är viktigt att trycka tillbaka Jimmie Åkessons icke-demokrater så långt som möjligt.

Men. Igen.
Jimmie Åkesons utbrott i P3 kom efter ett så kallat ”satirinslag” där man drev med Åkessons vikt, utseende, spelberoende och att ingen kan ha velat ligga med honom när han var ung, åtminstone inte med samtycke.
Vansinnigt roligt. Eller hur?

Felet var att Jimme Åkesson hänförde det till att kanalen är vänsterliberal. Det är fel. Utfrågningarna har över hela linjen hållit samma pinsamma nivå.
När vänsterns Jonas Sjöstedt skulle intervjuas drev ”satirikerna” med Gudrun Schymans alkoholproblem.
Stefan Löfven fick veta att han ser dum ut.
Ebba Busch Thor möttes av det oerhört roliga påståendet att hon bara var avundsjuk på de coola tjejerna i klassen som gjort jättemånga aborter.

Det konstiga är inte att Jimmie Åkesson reagerade på sånt här intelligensbefriat trams.
Det konstiga är att inte övriga reagerade lika mycket.

Vill man ta politiken på allvar – och det ska man göra till exempel som medarbetare i Sveriges radio – ska man bidra till att de som lyssnar får ett bättre underlag för att göra sitt val 9 september, inte satsa på att plocka poäng bland sina lika fräna kompisar genom icke-humoristiska lågvattenmärken.

Jag har ingen förståelse för Jimmie Åkesson som politiker och partiledare. Hela hans politik är för mig frånstötande.
Att Jimmie Åkesson som människa reagerar mot ett lass spyor förklädda till ”satir” har jag däremot fullständig förståelse för.

”Jag tror inte att vägen framåt för Sverige är att det är helt valbart vilka värderingar man får ha i landet”

Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor till SVT igår. Ja, raggar man på Sverigedemokraternas väljare så gör man och då ska man förstås uttrycka sig så här.
Är man däremot liberal och frisinnad tycker man kanske att diskussionen om vilka värderingar man ”får” ha i Sverige är lite underlig.

Fast ärligt talat…dagens pucko i debatten är den 71-årige sverige”demokrat” i Valdemarsvik som sade att det nog inte var så mycket till krig i Syrien i alla fall och sedan tokade till det för sig på allvar med hjälp av rätt ställd fråga från tv-reporter.
Korkat?
Ja. Naturligtvis.
Det är bara det att den typen av stolpskott går att plocka fram i varje parti. För något år sedan var det Uppdrag granskning som – med kameran dold – fick en moderat vid en valstuga i Kristinehamn att säga något korkat om invandrare.

”Tänk vilket förakt för sin publik…Om man tror att det svenska folket består av en samling imbecilla, kan man naturligtvis lockas till en agitation för imbecilla. Det allvarligaste med en fortsatt högerseger är därför inte reaktionens seger utan dumhetens”.

”Han…vänder sig till en publik som dels består av affektbetonade dumbommar och dels av cyniska intelligenta män, som tror att politik skall bedrivas på denna nivå, därför att massan är för dum att begripa något annat än sina egna kortsiktiga intressen”.

”Som att lyssna till en spökröst från vad man hoppats skulle tillhöra det förflutna”

Hårda ord om Sverige”demokraterna” och Jimmie Åkesson?
Nej då.
Jag tänkte bara att eftersom järnrören är så pigga på att kalla sig nutidens fokhemsparti och säger sig ta vara på arvet från gamla socialdemokratiska ledare så kan de ju behöva ett par citat ur statsminister Tage Erlanders dagböcker från 1958.

För oss andra bevisar ju citaten att även dumhet går igen och dessvärre återkommer med jämna eller ojämna mellanrum.

Man måste naturligtvis förstå Sverige”demokraterna”.
Att köra ut alla lögner eller vilseledande påstående av lurendrejerikaraktär på en och samma dag förtar ju effekten lite.
Dagens variant hämtad ur SD:s 2.0-variant av tysk 30-talspropaganda, den ”avslöjande” filmen om Socialdemokraterna, är att basunera ut att ”Socialdemokraterna nominerade Adolf Hitler till Nobels fredspris 1939”.
Det gjorde man naturligtvis inte.
Men påståendet har förekommit, för säkerhets skull med färgglad bild och ram, i ett antal upplagor här på Facebook under dagen.
Trots att Sverige”demokraterna” naturligtvis vet att de ljuger.
Så här var det i den riktiga verkligheten;
några socialdemokrater ville 1939 nominera Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain (du vet ”peace in our time”) till fredspriset men socialdemokratiske riksdagsledamoten Erik Brandt var motståndare till idén.
Brandt, stark antifascist, föreslog då Adolf Hitler till fredspriset som en uttalad ”satirisk kritik” mot idén om Chamberlain som pristagare.
Brandt upptäckte dock snabbt att få förstod hans ironi och drog tillbaka förslaget redan efter fem dagar.
Alltså; ”Socialdemokraterna” har aldrig nominerat Hitler till fredspriset.
En socialdemokrat har gjort det för att vara ironisk och sedan snabbt dragit tillbaka förslaget när folk trodde han menade allvar.
Fakta om det framgår av den officiella hemsidan för Nobelpriset på den sida jag här länkar till. Men det står en bit ner – under rubriken ”Nominated but not awarded” – så järnrören chansade väl på att ingen skulle orka läsa så långt…

https://www.nobelprize.org/nobel_prizes/facts/peace