Karlgrens blogg

Så här är det.
Om du sitter i ett omklädningsrum, en väntsal, ett klassrum, fikarummet på jobbet, står i kön när affären ska öppna, ligger på stranden eller var du nu än är – om du har 30 vuxna personer omkring dig så tänker 5-6 av dem rösta på Sverige”demokraterna”.
Trots att de flesta av dem inte alls vill ha det samhälle Sverige”demokraterna” vill skapa.
Men de bär på en oro, de har en rädsla, de ser en bild av ett samhälle de tycker gått överstyr i ett eller annat avseende.

De har, så här långt, köpt järnrörens vilseledande bild av verkligheten och de främlingsfientliga lösningar som ska skapa ett Sverige som aldrig har funnits.
Men precis som du så vill de – med något undantag – ha ett Sverige i fred, frihet, demokrati och solidaritet. Ett Sverige där vi tar tillvara på de stora tillgångar vi har och den fantastiska tid vi lever i för att skapa något bra för framtiden.

De vill – till skillnad från Sverige”demokraterna” – inte ha konflikter, segregation, åtskillnad, bråk, att människor ska värderas olika och ställas mot varandra.
De vill ha ett anständigt samhälle där alla bidrar efter förmåga och där alla får efter behov. Där vi ställer upp för varandra samtidigt som vi ställer krav.
Precis som du vill.

Så ta ett samtal.
Ett samtal där du tar deras oro, frågor och upprördhet på allvar, lyssnar och diskuterar, för handlingen framåt.
Ingen människa blir bättre eller kan nås genom att någon kallar honom eller henne ”idiot” eller förklarar hur j-a korkad personen är.
Det leder ingenstans.
Men ett samtal om dagen gör det.
Så enkelt och så svårt är det.
Och så blåser vi livskraft i demokratin och bidrar till det samhälle så gott som alla av oss egentligen vill ha.
Gör det. Idag.
Mot oss tillsammans har inskränktheten och ängsligheten ingen chans.   

Om Sverige”demokraternas” film där de låtsas avslöja Socialdemokraternas smutsiga historia kan man säga två saker.
Den ena är att det enda nya i filmen är de punkter där SD ljuger eller luras. Allt annat är grundligt genomgånget och tröskat i media och forskning gång efter annan.
Den andra saken är att SD-filmen är bra eftersom den avslöjar det totalt orwellianska kulturmörker vi skulle gå in i med järnrören vid makten.

Ljugerierna och lurerierna först. Aftonbladet var nazianstucket under andra världskriget – ja. Men den var ingen socialdemokratisk tidning då. Den ägdes av tändstickskungen Ivar Kreugers broder Torsten, en högerextrem man med ambitionen att visa på sin broders oskuld. LO köpte tidningen 1956 – nio år efter andra världskriget – och det var då den blev socialdemokratisk.
Och Christian Gunther var utrikesminister under andra världskriget – men inte socialdemokrat. Han var inte medlem i något parti, diplomat och utrikesminister från 13 december 1939 till 31 juli 1945. Sedan fick vi en socialdemokrat på posten.
Regeringen gjorde diverse eftergifter under andra världskriget – men regeringen var inte socialdemokratisk. Vi hade en samlingsregering med alla demokratiska partier under samma tid som Gunther var utrikesminister.
Rasbiologiska institutet inrättades – ja, men i politisk enighet.
Och så vidare.

Men genom att glida, ljuga, luras, förvränga skapar järnrören en kuliss av osanning som gör att hela perspektivet förvrids och att som en gång nazisterna skyllde allt på judarna nu SD kan skylla allt på sossarna.
Det är verklighetsförvanskning i dess renaste form och den som funderar på hur verklighetsbilden skulle se ut med järnrören vid makten behöver bara titta på filmen en gång till.
I så motto är den otäck. Riktigt otäck. Liksom hela partiet.

Sedan var det naturligtvis så att det fanns rasbiologiska och bitvis rasistiska strömningar inom alla partier vid denna tid liksom ett förhållningssätt till de tyska nazisterna som på sina håll började i respekt och slutade i beundran.
Det kan man beklaga. Klarsyntheten då stod exempelvis sådana som Torgny Segerstedt i GHT och andra för och fick mycket riktigt Jimmie Åkessons föregångare mot sig.

Forskning, böcker, tidningsartiklar, reportage och annat har ur olika aspekter skildrat den här typen av framförallt rasbiologiska strömningar inom dåvarande högern, inom centern, inom socialdemokratin och – naturligtvis – den digra mängden av knäböjande inför den folkmördande diktaturen i Sovjet från kommunisternas sida.
Det är bra att det kartlagts och lyfts fram.
Vi kan inte ändra historien men förhoppningsvis lära av den.

Men där socialdemokrater och den anständiga delen av borgerligheten lade de här sakerna bakom sig för 60 år sedan är Sverigedemokraterna ett parti som när Jimmie Åkesson gick med där fortfarande bar uniform och heilade på mötena.

Där är man inte idag.
Det viktigaste uppdraget i att förvandla Sverige”demokraterna” har ju bestått i att förklä det till ett parti bland andra – ett parti som vilket som helst men berett att sätta ned foten lite extra när det gäller brott och straff, invandrare och flyktingar.

Men Sverige”demokraterna” är inget anständigt parti.
Det är ett parti som vill förvandla Sverige till något som få svenskar vill ha.
Därför att de flesta svenskar vill ha ett anständigt samhälle där vi i kraft av våra gemensamma tillgångar tillsammans löser de problem vi har och tillsammans bygger en framtid.

Dessvärre har vi nu ett parti som inte alls vill ha ett fredligt, anständigt och harmoniskt Sverige där vi lever tillsammans utan istället vill skapa och bygga på konflikter och ställa olika grupper av människor mot varandra, ett parti vars livsluft är varje bråk i en förort, ett parti där företrädarna börjar dregla inför varje konflikt därför att den ger en ny möjlighet att hetsa människor mot varandra.
Och så har vi sju andra partier i riksdagen där inget talar om framtiden, inte ens i denna fantastiska tid då allt går bra för Sverige och förutsättningarna för att göra och skapa något bra är större än någonsin.

Det är i sanning ingen upplyftande bild.
Den gör sig inte ens på film.

Jag har, faktiskt, väntat hela dagen.
Att en reaktion skulle komma var ju självklart.
Händelsen strider ju mot allt som Sverige”demokraterna” står för.
En utländsk medborgare som avsade sig sitt svenska medborgarskap på 1990-talet och efter ett i raden av fängelsestraff blev utvisad ur Sverige på livstid får tillbaka sitt medborgarskap och återvänder till Sverige.

Han har dessutom en kriminell karriär på över ett halvsekel bakom sig, för första gången dömd för att 1965 bland annat ha skjutit en polis i axeln, sedan en närmast obruten följd av domar för rån, bankrån, narkotikabrott och så vidare i en aldrig sinande ström.
Nu får han tillbaka sitt medborgarskap, tillåts återvända till Sverige från det utländska fängelset och har därmed fritt fram att vid 71 års ålder ta ut sin svenska pension och i övrigt utnyttja det välfärdssystem som han aldrig bidragit med ett öre till utan istället dränerat på miljoner samtidigt som han förstört ett oräkneligt antal människors liv.

Skrämmande svensk flathet, eller hur?
Och utlänning är han ju dessutom eller i varje fall var tills menlösa Sverige gav honom medborgarskapet tillbaka när han fyllde 70.
Men hela dagen går utan en utandning om saken från Jimmie Åkesson eller något av de andra järnrören.
Som annars hugger som kobror på en syratripp så snart orden ”utländsk medborgare”, ”utvisad” och ”kriminell” seglar fram samtidigt på gomseglet.
Nu inte ett ord.
Inte ens ett höjt ögonbryn.

Konstigt…eller nej.
Det handlar ju inte om en svartskalle av det slag som järnrören älskar att hata.
Det handlar i det här fallet om Clark Olofsson, född i Trollhättan och uppvuxen i Göteborg men som i övrigt under dryga halvseklet uppfyllt SD-hatstämpeln ”kriminell” och under ett par decennier stämpeln ”utländsk medborgare”.
Det är inte bara skillnad på folk och folk och riktiga och icke riktiga svenskar när järnrören får säga sitt.
Det är skillnad på kriminella och kriminella också.
En och annan ska kanske dra en och annan slutsats av det en dag då SD ger ”talande tystnad” en ny innebörd.

I en Yougov-undersökning har 1 520 svenskar från 18 år och uppåt fått svara på frågan ”Vilken partiledare tar du helst med till en öde ö?”

13 procent vill ha Jimmie Åkesson med sig vilket ger honom en andraplats.
Det är lätt att förstå hur de har resonerat.
Risken att Jimmie skulle släppa i land någon mer på ön som man skulle behöva dela med sig till av de materiella tillgångarna är ju minimal.

Sambandet mellan Sverigedemokraternas ursprungliga främlingsfientliga släng-ut-alla-invandrare-och-stäng-gränserna-politik för alla med ryckningar i högerarmen och den mer förfinade fasad man nu försöker visa upp är som sambandet mellan julmust och påskmust.
Det är samma mörkbruna sörja men under ny etikett.

Tant Anna talade alltid om kajorna.
Hon var hemvårdarinna, anställd av Degerfors kommun, och när mamma var sjuk kom hon till oss om dagarna och tog hand om mig.
Vi kom att umgås med henne och jag tyckte om att gå ned till hennes lägenhet. Hon bodde på Medborgargatan där två hus – ett 100-meter långt och ett som är 50 – dominerar.
De kallas, fortfarande, ”Hundrametern” och ”Femtiometern”. Så roliga är vi i Degerfors.

Men. Kajorna.
Tant Anna talade alltid om dem, varnade för dem. Få djur var viktigare att se upp med. Få saker över huvud taget, faktiskt.
De var illistiga, högg, gick till attack. Stal. Ville man öppna ett fönster hojtade hon om kajorna. Historierna var många.

Det satte sig förstås. Man hade kunnat väcka mig mitt i natten och jag hade varnat för kajorna.

En öppen och förutsättningslös diskussion var inte aktuell.
Degerfors var då som nu befolkat av en man som heter Ove. Även kvinnorna hette Ove.

I stort sett ett helt liv senare läser jag äntligen på om kajorna.
Kajan är ”intelligent, nyfiken och social”, i allmänhet ”livligare och snabbare” än andra likartade fåglar, kan göras tam, läras att härma ord eller komma när man kallar på den, lär jag mig.
När de blottar nacken och burrar upp huvudfjädrarna är det för att de vill att deras partner ska putsa dem. Det gör de. Åt varandra. Beteendet förekommer nästan enbart inom häckande par.

Det visar sig också att kajor delar med sig av mat inbördes och att det sker ”oberoende av kön och släktskap”. Dessutom delar de med sig mer av den mat de tycker bäst om och att de ”delar med sig mycket mer än vad som är dokumenterat för andra arter”.
Inte mycket att vara rädd för.

Parallellen slår mig när jag tänker på Sverigedemokraterna.
För det är ju inte så att var femte vuxen svensk helt plötsligt blivit främlingsfientlig och rasist.
Men där finns en oro och en okunskap att ta på allvar.
Tror man att det står en galen yxmördare runt hörnet är ju oron lika stor som om det faktiskt gjorde det.
Att någon då talar om för en att man är ”idiot” och ”helt jävla slut i huvudet” för inte handlingen framåt.

Det gör det inte heller att idiotförklara människor som säger att de ska rösta på Sverigedemokraterna.
Det valet gör de utifrån en oro, osäkerhet och en världsbild som på avgörande punkter inte stämmer med verkligheten.
Men det gör inte osäkerheten och oron mindre. Eller mindre påtaglig.

Så?
Alltså måste vi som står för något annat ta den här oron och frustrationen på allvar.
Diskutera den förutsättningslöst, lyssna, inte döma utan mötas i ett samtal som i slutänden kanske föder en ny tanke, skapar en gråskala mellan svart och vitt och får den vi talar med att fundera lite.
Över frågorna.
Och över var svaren finns.
Vi måste alltså föra tio miljoner malande, frustrerande och kanske ibland tröstlösa samtal.
Hur jobbigt som helst.
Men den enda vägen när det parti som idag är Sveriges tredje största lyckas övertyga så många av oss att de galna yxmördarna inte bara står runt hörnet utan dessutom har utländskt ursprung och borde slängas ut eller stoppas vid gränsen.

Och en man som heter Ove lyckades ju komma överens med nya grannen Parvaneh.
Till sist.
Trots att hon var utlänning, blandade saffran i riset och en massa annat konstigt.
Du ser.

”Jag är inte här för att stjäla era tillhörigheter, ockupera era hem eller attackera era kvinnor. Jag antar att ni redan har tillräckligt med utlänningar som gör det”.

Tobias Andersson, ledare för Sverige”demokraternas” ungdomsförbund Ungsvenskarna, på besök hos brittiska kompispartiet Ukips ungdomsförbund, avd. ”Vi är bara öppet främlingsfientliga när vi tror att ingen där hemma hör det”