Verkligheten är på feministernas sida
I Sverige finns ungefär 39.000 personer som tjänar mer än en miljon kr om året.
85 procent av dem är män.
I Örebro tjänar 348 personer mer än en miljon kr om året.
316 av dem är män.
I Karlskoga har 72 personer en årsinkomst över en miljon kr.
66 av dem är män.
I Degerfors drar 14 personer in mer än en miljon kr om året.
13 av dem är män.
Man behöver inte studera politiska program för att bli feminist.
Det räcker att studera verkligheten.
januari 26th, 2010 at 12:38 e m
Jag skriver under på den statistiken och efterlyser samtidigt perspektivet på andelen utslagna, missbrukare och kriminella. Och hur könsmaktordningen upprätthåller Jeppes plats på bänken.
…Det är dags för en analys i mer än en förenklad dimension.
…fast då kanske resultatet blir fler frågor än slagordsliknande svar.
januari 26th, 2010 at 10:45 e m
Så det är pga av kuken mellan benen som de här personerna tjänar +1miljon om året? Jag som i min enfald trodde att det berodde på kompetens och skicklighet i det yrket de utövar?
januari 27th, 2010 at 8:46 f m
Lövet; ja, verkligheten är komplex och slagord har aldrig löst något.
Inte minst när det gäller kriminalitet.
Henrik; om ditt resonemang – att det beror på kompetens och skicklighet – skulle stämma skulle alltså 85 procent av kompetensen och skickligheten finnas hos männen. Det tror vi inte, va?
januari 28th, 2010 at 4:20 e m
Vad jag försöker få fram är att nästan alla svåra politiska frågor hanteras alltför ensidigt i den politiska och mediala debatten.
Man förenklar (eller snarare fördummar) genom att fastslå mer eller mindre relevanta statistiska samband.
Ett exempel är TK:s statistikredovisning ovan. Förvisso helt korrekt, man kan undra varför fler män än kvinnor har höga inkomster? Men den statistiken bevisar i n t e att könsmaktsordningen existerar eller att den består av en manlig överordning och kvinnlig underordning. Det finns nämligen annan statistik som visar andra saker.
Som t ex att det precis som det är flest men som det går extremt bra för är det flest män som det går extremt dåligt för (mest utslagenhet, flest självmord, störst kriminialitet, lägst medellivslängd, lägst förväntad livslängd osv)
Statistiken visar att killar har sämre betyg i skolan och får sina betyg sänkta j frt med deras resultat på nationella proven (källa Skolverket) medan flickor får sina betyg höjda j frt med sina resultat. Tjejer dominerar följaktligen numera den akademiska världen.
Kvinnor tilldöms slentrianmässigt enskild vårdnad när det uppstår vårdnadstvister för de anses per definition vara bättre föräldrar.
Statistik avseende olycksfall i hemmet visar att runt 80% av alla byggrelaterade olyckor drabbar män medan andelen köksrelaterade olyckor fördelas som 44 % manliga och 56 % kvinnliga. Alltså männen gör bra nära halva köksarbetet samtidigt som de gör 80 % av underhållsarbetet på kåken. Men ändå så är de mansgrisar.
Annan statistik visar att trots att männen har högst andel höginkomsttagare så riktar handeln in sin reklam mot mestadels kvinnor. varför – jo för att de har makten över hushållens utgifter. T o m biltillverkarna(!) vet att bilen måste få ok också från frugan – annars blir det inget köp.
Problemet är att den nu rådande inställningen i den här frågan är att endera skriver du under på könsmaktsordningen och då är kvinnor på alla sätt alltid offer för nån yttring av mannens överordning. Eller så håller du inte med om det och då är du själv en representant för sagda manliga överordning.
Jag – för min del – tror mer på att angripa varje problem för sig
- kvinnorlöner för sig
- självmordsfrekvensen bland killar för sig
- tjejer som skär sig för sig
- pojkars skolproblem för sig osv, osv…
…istället för att böja sig för en abstrakt könsmakstordning med en patriarkal och heteronormativ struktur.
Oj – det vart långt, och antagligen som han den där Kurirensportkillen skulle ha skrivit – svamligt, men ibland kan jag inte bättre!
januari 29th, 2010 at 6:14 e m
Vad tjänar en länspolismästare?
januari 29th, 2010 at 7:21 e m
Det jag med ett antal ”motsatsexempel” försökte illustrera var att feminismen (i sin nu rådande skepnad) med sitt teoretiserande om könsmaktsstrukturen och det därtill följande moment 22 som de tillskrivit oss v a n l i g a man (dvs vi uppskattningsvis ca 4500 000 svenska män som i n t e tjänar över miljonen) är helt otillräcklig som beskrivning av samhället.
Jo det finns uppenbar diskriminering av kvinnor på olika områden – det finns t o m våldtäktsmän inom polisens jämställdhetsarbete, men nej – v a n l i g a svenska män är inte ”talibaner” (ref Schyman) ”som hatar kvinnor” (S Larsson) och därför blir ”Könsmördare” (P Wirtén).
Med rådande feministisk retorik så är det dock precis s å världen ser ut. Du och jag TK är könsmördare.
…strukturellt sett alltså!
januari 29th, 2010 at 9:06 e m
Lövet: Well spoken.
Själv kommer jag uppfostra min dotter, och son med för den delen, i ”det egna ansvarets anda”. Du har ett eget ansvar för ditt liv, vilket jobb du skaffar dig och vilken lön du får. Skyll för fan inte på ditt kön. Och senast jag kollade var det fullt tillåtet även för kvinnor att starta företag och bli snuskigt rika på det.
I övrigt Karlgren: Kanonblogg!
januari 31st, 2010 at 4:43 e m
Tack, Henrik och Lövet, för intressanta inlägg.
Henrik, tror du gör rätt i att uppfostra dina barn så – och tycker ofta att det egna ansvaret har satts på undantag i dagens samhälle.
Men jag tror också att du behöver pusha din dotter lite extra så att hon tar för sig.
Lövet, jag tror förstås på att lösa varje problem för sig och hitta de lösningar som krävs för varje specifikt fall.
Att stå som Gudrun Schyman och gapa om svenska män som talibaner lär inte lösa några problem.
Men det hindrar inte att det också krävs beslut och lagar som skyndar på utvecklingen – som, för att nu ta ett exempel, det fullkomliga självklara i att kvotera föräldraförsäkringen och dela den 50/50.
januari 31st, 2010 at 4:46 e m
Adrian, jag vet inte vad en länspolismästare tjänar men tänker du på Göran Lindberg så kan jag av egen erfarenhet intyga att det är dåligt betalt att jobba på fängelseverkstäderna.
januari 31st, 2010 at 6:25 e m
Ja, du vet att jag är kluven till kvoterad f-försäkring. Möjligen pga dåligt samvete…
februari 1st, 2010 at 10:43 f m
Den dag den kvoteringen genomförs kommer det inte att gå lång tid innan den stora majoriteten ser den som en självklarhet – och en tillgång.
februari 1st, 2010 at 3:16 e m
Den dag den kvoteringen genomförs kommer det inte att gå lång tid innan den stora majoriteten ser den som en självklarhet – och en tillgång.
Varför kvotera? Varför kan inte den enskilda individen (familjen) avgöra detta?
februari 1st, 2010 at 4:57 e m
…det kommer att ändra spelreglerna på arbetsplatsen – med tiden. Tveklöst!
Men alla kan inte göra som en frilansjournalist. Ta ut dagar må-fr och vårda karriären med artikelskrivande på äkta hälftens lediga dagar… Majoriteten har 40h-vecka må-fr. Deras flexibilitet är mycket mindre än den media-politiska elitens.
februari 2nd, 2010 at 8:31 f m
Lövet; Nej, det är få som har det så bra som jag. Det är jag medveten om.
Men svara gärna på varför det är så att kvinnors situation och flexibilitet är sådan att de kan ta ut 80 procent av föräldraledigheten?
Har de andra arbetsmarknadsvillkor? Större flexibilitet inskriven i kollektivavtalen? Eller?
Patrik; med nuvarande takt skulle det ta x antal decennier innan föräldraledigheten fördelas jämställt.
För barnens och föräldrarnas skull tycker jag inte att det är okej.
Och när vi tycker att saker är viktiga brukar vi ta gemensamma beslut om dem.
Jag tycker att det här är ett sådant fall.
Och varför krumbuktar sig ständigt så många män inför ”risken” att behöva vara hemma med sina barn en kort tid av deras uppväxt? Jag lovar – så farligt är det inte.
februari 2nd, 2010 at 7:29 e m
Jag börjar med att varna för lite ovetenskaplig ”egen” analys här:
Som svar på din fråga: Här är vi nog och touchar vid något som till en inte oansenlig del kan tillskrivas ”strukturen” eller som jag skulle kalla det folks (däribland arbetsgivarnas) förväntningar. MEN det finns massor med andra faktorer – strukturella eller traditionella?
Man får dock inte glömma att en del av ”strukturen” eller ”normen” kanske började som en biologiskt motiverad statistisk ”normal” (till skillnda från norm). Förr krävdes männens fysik i jobbet och kvinnornas omvårdnad i hemmet och på den vägen blev det en rollfördelning som kanske inte krävs idag.
För att sedan spekulera mer vilt:
Det finns en hel del som tyder på att kvinnor generellt hellre väljer framgångsrika (och om möjligt kända) män än mindre framgångsrika i ”parningsleken”*. Likaså att det är vanligare att yngre kvinna föredrar äldre – mer mogen och erfaren man. Eftersom ”gubben” då fått några år i yrket – kanske klättrat några pinnhål så har han skapat en roll, med tillhörande förväntningar från arbetsgivaren, medan ”tjejen” kanske är i början av karriären. Klart att ”mansgrisen” då har karriärmässigt mer att förlora än ”tjejen” (som som bekant valde ”gubben” för att han gjort sagda karriär).
Av någon anledning så händer något annat när kvinnan gör karriär. Då händer ofta endera eller en kombination av två ting: Man skaffar barnflicka och/eller hon begär skilsmässa. Varför pappan inte vill/anses duga här är mer outgrundligt. Kanske för att det är kvinnan som sätter standarden för hur hem och barn skall skötas. Glöm inte att det o c k s å är en maktfråga.
Ja – nu drar jag iväg lite, men som sagt detta är en mycket multidimensionell fråga eller snarare flera frågor. Med fler frågor än svar tror jag.
*) Jo jag är en bestämd anhängare av teorin att det är kvinnorna inte männen som – generellt har makten över tillgång och efterfrågan på kärlekens (törs man skriva marknad?)
Här finns f.ö. en text som väger många bra argument både för och emot kvoterad f-försäkring.
februari 2nd, 2010 at 7:29 e m
Asch: Här är länken också: http://genderrorism.blogspot.com/2010/02/individualiserad-foraldraforsakring-bra.html?showComment=1265134202056_AIe9_BHw477JXax1WJTqIF1-z2fiWkJ46zZtPFQ9PjMap98QJt_XWfA-uioNu-SDB59qfISTVMCWVev-mEtXJZSLG9ys2aqu5qQmGvmSl6LbX2Cl6JmtKvAO3UXrdJTxiEP2QwfAvQc0yIkE0KdkkxCvFeU0bAI0ipofSKiiAt_B28KIIOFRraJIRzNVBdnw6MZAFiUNNRWJkdUUT6GY1oW-Xbf8KB3nN9YzTDiVJNQI_HcFW4sSZWbK8-V3FrQOCAjb-hoOiFBd#c7334924580059158875
februari 3rd, 2010 at 9:04 f m
Mer funderingar appropå framgångsrika kvinnors – påstått – höga skilsmässofrekvens:
Ofta tillskrivs skulden för detta mannen i familjen som antyds ha svårt att klara av att leva med en mer framgångsrik kvinna. Faktum är att det istället skulle kunna vara tvärtom. Den farmgångsrika kvinnan söker undermedvetet – kanske t o m instinktivt – fortfarande efter en framgångsrik man (en riktig ”alfahanne”). ”Hemmapappan” hemma tillfredställer inte hennes behov av att säkra familjens överlevnad, utan hon måste leta efter någon med högre status (kanske t o m högre än henne själv). Mycket tyder på att det en övervägande majoritet av alla skilsmässor initieras av kvinnan, medan mannen hellre stannar kvar (Nej jag vet – jag har inga refererbara källor, går på minnesbilder från mediarapportering).
Ovanstående är djärva spekulationer, eftersom de utgår från biologiska (sexuella) utgångspunkter.
Som bekant är just sådana förklaringsmodeller tabu – ”könsmaktsordningen” med sin ”patriarkala struktur” är den enda acceptabla. Här går f.ö. dagens feminism bort sig – problemen är för många, för stora och absolut för komplexa för att enbart analyseras från ett perspektiv.
februari 3rd, 2010 at 11:55 f m
Jag tror att de flesta skilsmässor beror på att man längs vägen utvecklats åt olika håll och inte längre är de två människor som en gifte sig eller flyttade ihop.
Och när det gäller till exempel strukturer och sådant som arbetsgivares attityd till att man blir hemmapappa en kort period så är ju en kvoterad föräldraförsäkring förträfflig.
Den ger ju något att ”skylla på” för den som är rädd att dra på sig arbetsgivares missnöje.
Och i vilket fall;
idag är det ju kvinnor som i hög grad går bort sig karriärmässigt genom att få ta det större ansvaret för barnen – och till övervägande del få vara hemma med småbarn under den tid då männen skapar sin yrkeskarriär.
Vilken är rättvisan i det?
Och vilket är viktigast; att lägga en bra grund för sina barn eller att ligga på plus hos chefen?
Kan man inte svara rätt på den frågan ska man kanske överväga om man verkligen ska ha barn.
februari 4th, 2010 at 11:24 f m
Självklart finns det lika många (eller snarare fler än dubbelt så många) skäl till skilsmässor som antalet par som skiljer sig.
Ang: ”Och i vilket fall; idag är det ju kvinnor som i hög grad går bort sig karriärmässigt genom att få ta det större ansvaret för barnen – och till övervägande del få vara hemma med småbarn under den tid då männen skapar sin yrkeskarriär.
Vilken är rättvisan i det?”
Jo absolut – och det motsägs inte av mitt resonemang ovan: Dvs att kvinnan tillsammans med mannen p g a sina egna och andras förväntningar, drömmar, bilder av vad som ”är rätt” etc – kalla det strukturer och/eller biologi eller vad du vill – väljer(sic) att ”offra” karriären för att vara hemma med barnen. (Eller ”går bort sig” som du skriver.)
Här kan man undra varför – vilken norm – det är som säger att det skall ses som ett offer? Varför (vanligtvis) männen som gör karriär är vinnare och (vanligtvis) kvinnan som stannar hemma är förlorare? Den bilden gör ju ingenting positivt för att förändra bilden av att vara hemma med barnen – oavsett hemmaförälderns kön.
På nåt sätt har ”strukturen” bestämt att det är jobb och karriär som går först – att stanna hemma med barnen är en uppoffring.
Du själv har ju skrivit om lyckan att kunna vara hemma – det motsäger ”offerteorin”.
Själv är jag glad för de månader och dagar som jag varit hemme (och önskar att det passat så jag kunnat ta ut fler) – och glädjer mig åt att se hur allt fler delar lika. För mig är det inte heller ett ”offer”, men det är ett val som kan få ekonomiska konsekvenser.
De kvinnor som tillsammans med sina män gör valet att vara mer hemma – är de offer för förtryck och är deras män ”patriarker” – oftast inte tror jag. De flesta är kloka, driftiga och starka kvinnor med egen vilja.
Men vi kan väl vara överens om att vi är ett samhälle med en kultur som värderar arbetet högt – antagligen kan vi spåra värderingen om den föraktliga ”hemafrun” därifrån.
Frågan är jättesvår och jag kan inte entydigt svara varken bu eller bäh!
februari 4th, 2010 at 4:03 e m
Intressant f.ö. att se ”Kvinnor Kan:s” m fl reaktion på Brigitta Ohlssons val att bli minister som höggravid.
Varför denna reaktion – ja inte verkar det vara den ”patriarkala strukturen” denna gång utan snarare den ”matriarkala”.
Man kan konstatera att den ensidiga beskrivningen på temat att kvinnorna tvingas stanna hemma för att deras män tycker så är fel – nästan inga män (utom nån gammal(?) kristdemokrat) har kommenterat. Kritiken kommer uteslutande från andra kvinnor.
Tydligen är kvinnornas egna förväntningar att deras högsta prioritet är att ta hand om barnen.
Vad beror detta på – knappast att ”Kvinnor kan” är mansgrisar.
När det gäller Birgitta Ohlsson så skulle jag också föredra att hon valde bort politiken till förmån för barnen, men det tycker jag även om Lars Ohly, Thomas Östros, Peter Eriksson och Anders Borg!
februari 5th, 2010 at 9:06 e m
Insåg också att en kvoterad f-försäkring skulle förhindra att Birgitta O skriver över sina dagar på sin man/sambo. Hoppsan! Nåja hon kan väl ta ledigt över sommaren och på jullovet – som alla andra karriärgubbar .
februari 5th, 2010 at 9:32 e m
Eftersom statsråden inte ens behöver sjukskriva sig och få avdrag på lönen om de är sjuka och hemma från jobbet så tror jag att Birgitta O reder ut det problemet…rätt lätt.
februari 6th, 2010 at 10:48 f m
Så sant – hon kan säkert ta ut lön även under f-ledigheten, det finns säkert någon undantagsregel för politiska fortroendeuppdrag…
Nåja än en gång så finner jag stöd för min tes. Att det är lätt att kräva förändringar hos andra som man inte behöver göra själv. Ungefär som Ruwaida som skriker på högre miljöskatter och trängselavgifter och sedan tar taxi till Riksdagen…
…eller Garthon som väl knappast reser med tåg till Bryssel…
…eller PM Nilsson som skriver krönikor om hur (stackarn) ligger sjukskriven hemma med dottern…
Svenne Banan ges inte den flexibiliteten – inte heller hans fru.
Andra makthavare utanför media och politik har också högre krav på närvaro på arbetsplatsen och kan inte äta kakan och ha den kvar.
Bortsett från det så är detta ganska illustrativt – det visar hur fel den ensidiga fokuseringen enligt det stereotypa ”könsmaktsperspektivet” slår. Man tar fram lagförslag som utgår från att kvinnorna alltid är i underläge och som begränsar den personliga valfriheten, och som straffar de påstått underordnade kvinnor som de facto inte svarar upp mot den stereotypen.
Kvoterad f-kassa är ett exempel – en kvinna som satsar på karriären måste vara hemma i 180 dagar eller förlora dessa.
Viktad lottning på veterinärhögskolan var en annan – det underrepresenterade könet visade sig vara män – hemska tanke att de skulle gynnas.
Överhuvudtaget så bygger könsmaktsorningen på stereotypen ”kvinnan är ett själ- och viljelöst våp” och lagarna måste stötta henne. Jag tycker inte det är jämställt – jag tycker det är en kass syn på kvinnan (och mannen).
februari 6th, 2010 at 2:07 e m
När Socialdemokraternas kommunalråd Matz Ericson tänkte hoppa av sade partiets lokale ordförande Thomas Öhrn till honom:
- Sjukskriv dig en vecka och fundera på saken.
Så kan man också göra.
februari 6th, 2010 at 2:11 e m
Jaa och frågan är om effektiviteten då gick upp eller ner per räknad skattekrona?