Asocial. Och gnällig.
Jag blir mer och mer asocial.
Och vet inte vad jag ska göra åt det.
Denna tisdagskväll är jag ledig och ensam hemma men sedan är det barn och Degerfors onsdag, Linköping torsdag, Örebro fredag, Karlstad lördag, jobb, jobb, jobb, barn som kommer söndag och stannar till nästa helg och hockey i Karlstad tisdag, hockey i Karlstad lördag och fotboll i Örebro söndag och sedan är det den 2 november och jag har en ledig kväll igen.
Min sociala kompetens faller i ruiner.
De enda människor jag träffar är – förutom barnens fröknar – såna som heter Emil Kåberg, Lee Goren, Tony Mårtensson och Johan Davidsson, de enda lokaler jag besöker är omklädningsrum och för jag någon gång ett förtroligt samtal med någon är det med Niklas Czarnecki och handlar om huruvida Mathias Månsson ska gå till Rögle eller ej.
Kommer hem sent om nätterna.
Ensamma biltimmar efter hockey här och där och skrivande längst upp – alltid längst upp – i en eller annan hockeyarena eller fotbollsdito.
Och tiden springer vidare som en Ben Johnson på anabola och jag står bredvid och skriver om hockey och funderar på om det inte hade varit ett alternativ att skaffa sig ett liv.
Asocial.
Gnällig.
Och jag vet att det är i-landsproblem.
Men jag skulle vilja ha ut något mer av livet.
Något litet i alla fall.