Karlgrens blogg

Jag får skylla mig själv.
Larmet står på 8.00 denna lördagsmorgon men datorn bestämde sig för att ta helgen och jag, dumt nog, för att lägga mig hyfsat tidigt fredag kväll.
Det är alltid korkat.

För en minut över halv fem lördag morgon vaknar jag.
Det har snöat, hela stan är vit som en kokainannons och jag klarvaken.
Dricker två Ramlösa och läser ett par kapitel ur Thomas Bodströms nya och svårartat korrekturfelsfyllda ”Idealisten” innan jag bestämmer mig för att försöka somna om.

Men prick klockan fem vaknar Kalle, som ligger bredvid mig, och går på toaletten.
Elva minuter över fem messar(!) Jesper och undrar om jag kan ringa och väcka honom klockan åtta.
När mobilen visar ”05:33″ kommer Klara in och vill ha plats i sängen, hon också.

Sista gången jag kollar mobilen berättar den att det är en kvart kvar till larmet och jag dåsar till.
Då, när det inte är någon mening längre.

Nu är klockan halv nio och båda barnen ligger och sover – tryggt , lugnt, avslappnat – och Klara snarksnörvlar till och med lite för att visa hur skönt hon sover.
Det finns ingen rättvisa.

Den här torsdagen började med att batteriet blivit tomt i mobilen så att larmet inte gick utan vi vaknade 20 minuter innan barnen skulle vara i skolan.

Den här torsdagen fortsatte med att mikrovågsugnen brann när jag skulle åstadkomma en panikfrukost.

Den här torsdagen hade kunnat strykas ur almanackan redan klockan 7.44 i morse.

Det sista meningsutbytet jag hade med Klara, 6,  denna onsdagskväll var detta:
- Pappa, kommer du ihåg vad du sade att tysta pruttar kallas?
- Neej.
- Lönnmördare.

Det näst sista meningsutbytet jag hade med henne var detta;
- Thi i min klass är så vig. Hon är så vig att hon kan gå ner i vikt.
- ”Gå ner i spagat” menar du.
- Visst ja. Så hette det.

De diskussionerna var antagligen lika obegripliga för mig som mitt svar var när Klara undrade om vi kunde leka kurragömma.
- Nej, sade jag.
- Varför?
- Det är ingen som letar efter män i min ålder.

Denna eftermiddag ville Kalle baka ihop med sin kompis Momme och Klara ville ha en lillasyster eftersom Indra har en lillebror.
Du får själv gissa vilket av barnen jag sade ja till.

Nu ser visserligen köket ut som om någon bombat det.
Men konsekvenserna av att säga ja till Klara istället hade varit mer ska vi säga…långsiktigt förödande.

Kalle och Momme bakade chokladrutor med kokosflingor vilka enligt receptet heter ”kärleksmums”.
Det hade det ju i och för sig rimligen fått handla om i det andra fallet också.

Jag minns det.
Jag minns, tycker jag ibland, så lite från när jag var liten, så lite från tiden innan skolan, så lite från lågstadiet och av det jag tror mig minnas vet jag inte om jag verkligen minns eller om saker berättats så många gånger att jag tror att jag minns dem.

Men när tant Anna tog mig med till biblioteket i källaren i Nämndhuset i Degerfors minns jag.
Det var två genomtråkiga rum, utan fönster eftersom de var i källaren, från golv till tak böcker, böcker, böcker och på något sätt insåg jag – sju år? åtta år? - att här inne fanns världen.

Jag vet inte vad jag lånade, minns inte vad jag läste men Sherlock Holmes var där tidigt, De tre musketörerna likaså och jag läste, läste, läste.
Hemma lästes det inte böcker.
Undantaget var ”Årets Ehrenmark” som med självklarhet dök upp bland pappas julklappar och bläddrades i i vart fall julaftons kväll.

Men åren gick och jag fortsatte läsa, fortsatte låna, till och med jobbade en sommar på biblioteket som då flyttat till stora ljusa lokaler vid Stora vallaskolan, läste allt av Simenon och fick min bild av Paris gjuten i sten, läste Sjöwall & Wahlöö, klassiker, skräp, idrottsböcker…you name it…men jag läste.

Och kan fortfarande med tacksamhet se tillbaka på den barska tant Annas beslut att ta den där lille grabben som skulle bli jag i näven och knata ned i källaren vid Medborgarplatsen i Degerfors.
Det är mycket möjligt att det var ett på sitt sätt avgörande ögonblick, något som styrde min väg framåt en hel del.  

Igår var Klara, 6, på biblioteket med sin sexårsklass och alla fick blanketter med sig hem för att fixa lånekort.
Idag var hon och jag där, hon fick mycket stolt sitt lånekort och skrev själv ett spretigt ”KLARA” på raden för namnteckning på baksidan av kortet.

Sedan gick hon och lånade sju böcker, knappade in koden själv och lät mig bära hem böckerna medan hon själv bar lånekortet.
Tryckt mot kroppen.
Och jag gick, förstås, bredvid och tänkte på då och nu…och små och stora steg.