Archive for the ‘Juridik’ Category

23 juli 2019 – Sex ord är för svårt för en kulturjournalist

tisdag, juli 23rd, 2019
När stjärnreportern Claas Relotius avslöjades som storfejkare och att han ljugit ihop alla sina stora reportage, skrev en av de självupptagna prettoskribenter som ofta fyller våra kultursidor – för att vi riktigt skulle förstå hur körd han var – att Relotius ”kommer aldrig mer att få skriva så mycket som ett sportreferat”.
Det har hen rätt i.
En Relotius skulle aldrig platsa på sportsidorna.
Den sportjournalist som påstod att en tennisdomare blåst av för offside, att en längdskidåkare blivit outfoulad eller att fotbollsmatchen gick till tiebreak skulle vara mer körd än någon Relotius någonsin varit.
På kultursidorna kan man däremot vara både bred, yvig, slapp i faktakollen och ha fel i grundläggande begrepp.
Där kan domar avfärdas utan att man läst dem, där kan skuldbördan avgöras framför datorn och där behöver man inte ens ha ordning på basfakta.
Tänker jag denna dag när man bland DN:s kulturnyheter läser om den person som anmält ASAP Rocky och själv delgivits misstanke om brott att ”nu läggs åtalet ned, skriver Åklagarmyndigheten i ett pressmeddelande”.
Nej.
Det gör det inte.
Åtal läggs nämligen inte ned.
Allra minst skulle någon åklagarmyndighet visa total brist på juridiska baskunskaper genom att påstå något sådant.
Polisen griper, åklagare anhåller, tingsrätt häktar. Förundersökning inleds och läggs ned eller genomförs. Åklagare beslutar sedan om hen ska väcka åtal eller ej.
Väcker åklagaren åtal tar tingsrätten ställning i skuldfrågan varefter dom avkunnas.
I fallet med den person som anmält ASAP Rocky handlar det alltså om att man valt att inte gå vidare med förundersökningen.
Sex ord att hålla reda på – griper, anhåller, häktar, förundersökning, åtal, dom.
Uppenbarligen sex för många.
Följaktligen avslutar DN också stilenligt med att skriva att ”beslut om åtal, omhäktning eller frikännande för ASAP Rocky och de två andra ur hans team ska fattas senast den 25 juli”.
Nej.
Inte det heller.
Däremot kan vi se fram emot att åklagaren beslutar att väcka åtal eller begära omhäktning. ”Frikänd” kan ASAP Rocky bara bli av tingsrätten.
Slutsats?
Kulturjournalister skulle aldrig platsa på sportsidorna.
Så slarvig med fakta kan man nämligen inte vara där.
Då blir man outfoulad direkt.

10 mars 2019 – Om moral och lag. Igen.

söndag, mars 10th, 2019
Om en av mina döttrar skulle skita i ett par lektioner för att demonstrera mot klimathotet och en av mina söner skulle skita i samma lektioner för att leta rätt på en langare med ett lager kokain tillgängligt skulle jag inte ha några problem med vilket ändamål jag skulle sympatisera med.
Jag skulle lika snabbt inse att båda just gjort sig skyldiga till ogiltig frånvaro eftersom vi har skolplikt i Sverige och om man då skiter i lektioner i grundskolan utan giltigt skäl så är det skolk, ogiltig frånvaro.
Nu har skolelever i Lund uttryckt vilja att delta i just en demonstration om klimatkrisen och Lunds rektorer har förklarat att det i så fall rör sig om ogiltig frånvaro vilket ger konsekvenser.
Därför hånas, förstås, dessa rektorer nu på DN:s kultursidor denna söndag med den ironiska slängen att ”Skall nu mänskligheten dö ut skall vi ändå göra det med ordning och reda!”
Det är fånigt.
För det är ju inte så att om vi har fiiina skäl så får vi göra vad vi vill och bryta mot de lagar vi känner för att strunta i.
Om vi gillar att klottra kan vi fylla vartenda block vi har och varenda egen vägg – men vi kan inte klottra på andras väggar ens om vi kallar det graffiti.
Även om vi inte gillar vapen kan vi inte bryta oss in hos privata företag och idka skadegörelse mot deras produkter.
Och även om vi tycker att det är trist att bo i förort kan vi inte uppmärksamma det genom att bränna upp grannens bil.
Det är lika självklart som att jag inte får köra 110 km/h inne i stan även om jag tycker att det funkar eller strunta i att betala skatt för att pengarna går till daghem som jag tycker väldigt illa om.
Och så vidare.
Det finns en skillnad mellan lag och moral och ska ett samhälle över huvud taget fungera så måste vi hålla oss till lagen – men naturligtvis arbeta för att ändra lagar vi tycker är korkade.
Lösningen i ett demokratiskt samhälle är aldrig att vi väljer att bara följa de lagar vi personligen tycker är okej och skiter i resten.
Den som ifrågasätter det resonemanget kan ju för övrigt fundera på hur tongångarna på till exempel DN:s kultursidor skulle ha varit om det handlat om att ge eleverna ledigt eller ej för att demonstrera för att slänga ut alla invandrare ur Sverige, exempelvis.

22 februari 2019 – Varför ”sverigedemokrater” inte kan vara nämndemän

fredag, februari 22nd, 2019
Förutom det rimliga i att Elin Ersson blev dömd för att ha hindrat ett flygplan från att lyfta, visade rättegången mot henne ytterligare en sak, ännu en gång – att vi inte kan ha så kallade ”Sverigedemokrater” som nämndemän.
De begriper nämligen inte vad de har i tingsrätten att göra och vilken som är deras uppgift.
Sveriges rättssystem är i grunden ganska enkelt. En person blir misstänkt för ett brott, polis och åklagare inleder en förundersökning och blir åklagaren övertygad om att den misstänkte begått det aktuella brottet så åtalar hen den misstänkte.
Åklagaren lämnar då in ett åtal till tingsrätten, gör en formell gärningsbeskrivning av vad hen hävdar att den misstänkte har gjort och enligt vilket eller vilka lagrum personen ska dömas.
Det enda man sedan kan bli dömd för i rätten är de gärningar åklagaren i gärningsbeskrivningen påstår att man har begått och ansvar ska sedan utgå i form av en påföljd enligt de lagrum åklagaren angett.
I tingsrätten finns så en juridiskt utbildad domare, ordförande, och vid sidan av denne nämndemän utsedda av de politiska partierna för att försäkra oss om en demokratisk insyn i rättsväsendet.
Dessa ska sedan tillsammans bedöma om personen kan anses skyldig bortom rimliga tvivel till de brott hen åtalats för och, om man befinns skyldig, vilken påföljd brottet ska ge.
Ingenting annat.
I bedömningen av påföljd och annat ingår naturligtvis även olika former av uppsåt och så vidare. Däremot ska man inte göra någon politisk bedömning av brotten utan en juridisk utifrån vad som framkommer i åtal, bevisning, huvudförhandling och så vidare.
Problemet är då när vi får in ”sverigedemokrater” i rättsskipningen och det är av två skäl. Det ena är deras något korkade tro att allt elände på jorden beror på människor födda utanför Sverige och att lösningen på detta elände är att slänga ut dem ur vårt land.
Därigenom särskiljer sig ”sverigedemokrater” i att man utgår från att människor som heter Mohammed är mer predestinerade för brottslighet än sådana som heter Sven, Arne eller Jimmie. Därmed är man i SD-ögon skyldig på förhand om man har fel förnamn.
Det andra?
Kent Ekeroth, som möjligen var det nya millenniets mest underliga produktplacering som rättspolitisk talesman för ”Sverigedemokraterna”, uttryckte det som så att partiets nämndemän i tingsrätterna skulle ”företräda våra åsikter i de frågor som vi driver, alltså att återspegla den del av befolkningen som röstar på Sverigedemokraterna i synen på brott och straff. Det ska givetvis ske inom lagarna, men det finns ju ett visst svängrum där”.
Vad har då det med Elin Ersson att göra?
Jo, när hon dömdes till dagsböter så var det en nämndeman som istället ville döma henne till fängelse.
Naturligtvis den ”sverigedemokratiske” nämndemannen.
Inte av juridiska skäl utan av politiska.
Eller som nämnden själv utryckte det för att ”det varit fråga om en i förväg planerad manifestation som varit ett led i en politisk verksamhet”.
Hade Elin Ersson stoppat flygplanet för att en kompis skulle hinna med eller hinna dricka upp i loungen innan avfärd hade möjligen böter räckt.
Men nu var det fråga om en insats för att i Erssons ögon rädda en medmänniska = politisk verksamhet och då borde hon ha dömts till fängelse.
Allt enligt den ”sverigedemokratiske” nämndeman som därmed ännu en gång visade varför ”sverigedemokrater” inte kan vara nämndemän.
De begriper nämligen inte sitt uppdrag.
Och det innebär väl att vi får ändra på och avskaffa nämndemannasystemet.
Rättssystemet är för viktigt för att överlåtas åt personer och partier med det uttalade syftet att ersätta juridiska bedömningar med politiska domar.

21 februari 2019 – Om varför vi inte ska ha Vilda västern

torsdag, februari 21st, 2019

Elin Ersson som hindrade ett flygplan från att lyfta från Landvetter för att rädda en ung man undan utvisning döms för brott mot luftfartslagen. Ersson döms till 60 dagsböter vilket för hennes del motsvarar 3 000 kr.
Det känns alldeles utmärkt.
Att hon döms, alltså.

Det finns vissa saker att fundera över i domen ur en mer principiell synpunkt – som att lagstiftaren inte tycker att det är särskilt allvarligt att strula så att man stör flygtrafiken, påföljderna är ganska milda och för att ha ett ansvar ska man ha underlåtit att lyda vad befälhavararen ombord, dvs kaptenen, har sagt vilket är svårt i fallet Ersson eftersom kaptenen inte sade något direkt och inte heller hördes i tingsrätten.

Men.
Naturligtvis känns det spontant rimligt att Ersson döms.
Vi måste till att börja med – ännu en gång – skilja mellan moral och juridik.
Hur mycket vi än skulle sympatisera med hennes strävan att förhindra pojkens utvisning – lite pinsamt för det hela är det visserligen att han inte fanns med på det aktuella planet – så kan vi ju inte ha det så att vem som helst får hindra vilket flygplan som helst från att lyfta varken för att hindra en utvisning, vädja till sin käresta att inte lämna en och åka till Teneriffa eller för att dra ut på förloppet så att kompisen som sitter fast i en bilkö på motorvägen hinner med till Kreta.

Om vem som helst får samhällets okej för att göra sådant så får vi kaos och Vilda västern.
Det vill vi inte ha.
Land ska med lag byggas och om vi tycker att lagen bygger landet fel får vi slåss för att ändra lagen.
Inte välja att bryta mot den utifrån ett personligt infall.

Därför kan vi inte ha aktivister som hindrar flygplan från att lyfta för att hindra utvisningar.
Därför kan vi inte ha djurrättsaktivister som går till attack mot svenska bönder som driver ett jordbruk inom lagens ramar.
Därför kan vi inte ha så kallade fredsvänner som bryter sig in på försvarsindustrins områden och ägnar sig åt sabotage av företagets egendom.

Var och en av oss kan inte stifta sina egna lagar.
Ingen av oss vill leva i det samhälle vi då skulle få.
Därför kan vi varken köra på vänster sida av vägen även om vi tycker att det är mycket bättre eller hindra flygplan från att lyfta för att vi tycker att avvisningsbeslut är fel.
Därför var det också rätt att döma Elin Ersson för att hon tog lagen i egna händer.

Att vi sedan kan sympatisera med hennes engagemang, tycka att Sverige kan ha en mer generös asylpolitik eller göra mer för människor av solidaritet är en annan sak.
Den saken handlar om moral.
Att hindra tio miljoner svenskar från att ta lagen i egna händer handlar om juridik – och om att ha ett fungerande samhälle.

14 november 2018 – Om att fria och fälla

onsdag, november 14th, 2018
Idag var sista dagen i hovrättens förhandlingar kring den så kallade kulturprofilen Jean-Claude Arnault.
En hyfsat möjlig utgång är att hovrätten i sin dom förklarar honom oskyldig och släpper honom på fri fot.
Det har primärt inte att göra med vad han gjort eller inte gjort.
Det handlar om att man för att fälla Arnault måste kunna bevisa uppsåt.
Eftersom jag utgår från att alla som haft åsikter i frågan läst tingsrättens dom mot Arnault behöver jag kanske inte påpeka att det är just i frågan om uppsåt som tingsrättsdomen har sin svaga del.
Tingsrätten konstaterade i domen att det inte fanns någon bevisning i fråga om uppsåt.
Uppsåt är i så motto ett speciellt kapitel. Det enklaste är avsiktsuppsåt. Om någon plockar fram en revolver, siktar mot huvudet på mig och sedan sätter fem kulor i skallen på mig är det ganska uppenbart att hen vill döda mig och alltså avsiktsuppsåt.
Nästa nivå är insiktsuppsåt där enkelt uttryckt revolverpersonen viftar med vapnet åt mitt håll, slänger i väg några skott och borde ha insett att det skulle sluta med att jag hamnar bland dödsannonserna.
Inget av det, ansåg tingsrätten, fanns i Arnaults fall.
Istället ansåg domstolen att han vid ett av de två tillfällen han var åtalad för hade likgiltighetsuppsåt, den svagaste formen av uppsåt som, för att fortsätta med ovanstående parallell, innebär att revolverpersonen skjuter vilt omkring sig och tänker att någon kula kanske kan träffa mig men struntar i om så sker.
Likgiltighetsuppsåtet utgår från vad den misstänkte tror kan hända i gärningsögonblicket och om hen tror att det kan sluta i att hen begår ett brott men skiter i detta faktum så är det likgiltighetsuppsåt, annars är det beroende på brott exempelvis oaktsamhet eller annat.
På den smala linjen mellan likgiltighetsuppsåt eller att Arnault helt enkelt inte tänkt tanken att han var på väg att begå ett brott ska hovrätten balansera i sin dom och rätten måste alltså anse det vara bevisat att likgiltighetsuppsåt föreligger.
Det är svårt.
Därför är möjligheten till en friande dom relativt stor. Speciellt som hovrätter i allmänhet gör mer strikt juridiska bedömningar och inte lika opinionsmässigt konjunkturanpassade sådana vilket en del tingsrätter då och då gör.
Det råder, kan man tänka efter allt som skrivits och all dokumentation som lagts fram, inga tvivel om att Jean-Claude Arnault verkar vara en riktig slempelle och frånstötande i sitt beteende mot kvinnor.
Men problemet i juridik och domstolar är ju att även brott som vi tycker extra illa om måste bevisas – även till priset av att en och annan slempelle faktiskt går fri.
I Jean-Claude Arnault kan vi få ännu ett exempel på det när hovrättens dom faller.

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu