Karlgrens blogg

Bolivias president Evo Morales tycker att vi män ska äta mindre mängder kyckling.
För att inte bli impotenta. Eller tappa håret.
- Vi måste minska konsumtionen av kyckling som föds upp på hormoner. Alltför mycket kyckling gör att män förlorar vissa av sina manliga funktioner, sade Morales när han invigde en klimatkonferens i Cochabamba.
- Och ursäkta mig alla européer men varför är era män så flintskalliga i jämförelse med oss sydamerikaner? Ni kan ta mig som exempel, haha. Jo, det beror på er kost. Ni äter fel.

Och i Ecuador har media konstaterat att presidenten Rafael Correa på 171(!) olika sätt förolämpat medier och politiska motståndare.
Enbart under 2009.
Han har kallat dem exempelvis ”fascistdvärg”, ”smurf”, ”kloaker med antenner”, ”mumifierade cocktailservitriser”, ”hälften man, hälften kvinna” och ”sexualrådgivare som aldrig haft sex”.
Correa själv nekar till anklagelserna.
- Den store förolämparen kallar de mig, säger presidenten.
- Men när har jag någonsin sagt något obscent?

Tanken svindlar inför vilka reaktionerna skulle bli om Fredrik Reinfeldt gav kostråd för att hålla potensen uppe – eller om Mona Sahlin kallade kvällstidningarna ”kloaker med antenner”…

Rubriken är ”Det har varit tungt ibland”
Underrubriken ”Efter sex år utomlands – nu får förbundskapten Erik Hamrén äntligen flytta hem till sin familj”

Det är en artikel över ett uppslag i Aftonbladet – en intervju skriven av en man (Arne Höök) om en annan man (Erik Hamrén).
Det skulle inte kunna vara något annat.
Artikeln handlar om att norska Rosenborg släpper tränaren Hamrén från 1 juni.
Och Höök målar med den breda penseln:
”Fotbolls-Sverige jublar – men mest jublar Agneta, 49, Caroline, 20, och Pernilla, 16, i radhuset i Mölnlycke.
Äntligen kommer pappa hem.
- Det har nog varit tuffast för Agneta, säger Erik Hamrén i en exklusiv intervju för Aftonbladet.
Tränarkarriären har länge gått spikrakt för Erik Hamrén, 52, men haft ett högt pris.
I nära sex år har en säng stått tom hela veckorna i familjens hem i Mölnlycke utanför Göteborg. Ibland har resorna och matcherna långt längre än så.
Eriks jobb med toppklubbarna Ålborg i Danmark och norska Rosenborg har tvingat honom till ett pendlarliv som skulle ha knäckt många förhållanden”.

Bullshit?
Naturligtvis.
Och det fortsätter.
Som med frågan om vad hon inte blivit en del av i sina döttrars liv.
”Självklart har jag haft dåligt samvete, det kan jag ha ibland”, säger Hamrén.
”Men jag har ju fått tag i en fantastisk hustru som tagit det stora ansvaret för tjejerna”.
Det är så de brukar säga.
Och det är där någonstans jag känner ”cut the crap”.

Erik Hamrén har gjort en alltför vanlig manlig resa.
Han har frivilligt valt att låta familj och barn komma i andra hand för att få vara ute och leka med grabbarna.
Utveckla sig själv.
Syssla med vad han tycker är roligast.
Samt tjäna pengar. I senaste noteringen cirka 4,5 miljoner kr per år för att träna norska Rosenborg.
Familjen? Hans egna barn?
Den har frun skött.
”Och det har fungerat, tjejerna har blivit riktigt bra så hon har gjort ett bra jobb”, konstaterar Hamrén i intervjun.

Vilken tur.
Och att kokettera med att ha ”haft dåligt samvete” kostar ju inget.
Eller försenar nästa träningspass.
Och när jag läser intervjun med Erik Hamrén funderar jag över den totala journalistiska perspektivlösheten.
Vadå ”nu får förbundskapten Erik Hamrén äntligen flytta hem till sin familj”?
Vem har hindrat honom tidigare?
Vadå att ”tränarkarriären…haft ett högt pris”?
Det är ju ett pris han glatt och frivilligt valt att betala.

Vadå att hans jobb ”tvingat honom till ett pendarliv som skulle ha knäckt många förhållanden”?
Vem har tvingat honom?
Ingen.
Erik Hamrén har valt att köra sitt eget race, lämna familjen bakom sig och hoppas att allt ska gå bra – men inte varit beredd att offra något av sitt för att till exempel sätta sina barn högre än jobbet.
Det är, återigen, en alltför vanlig manlig resa.
Men år 2010 ingen särskilt heroisk sådan.

Retar mig på kriminellt smådrägg.
Som faan.

På Rävåsskolans parkering har jag – eller rättare sagt min skrothög till Volvo-kombi råkat ut för ett inbrottsförsök, fått hörnljusen fram (båda!) stulna, blivit av med främre regskylten (vilket efter polisljug dessutom kostade mig 1500 kr i böter) och fått fyra skotthål i fönstret bak till vänster.

Den här morgonen kommer jag ut och hittar tanklocket på marken bredvid bilen och en grön trädgårdsslang sitter kvar i hålet ned till bensintanken.
Femte incidenten på två år.
Snart tar jag det personligt.
Fuck off, smådrägg.

Niina Laitila, kommunstyrelsens ordförande (s) i Karlskoga, som i mars trodde det kunde vara olagligt att ge en bröllopspresent till Victoria & Daniel, har nu sadlat om helt och är redan inne på sin andra bröllopspresent.
Efter beslutet att ge de tu ett upplevelsebesök i Karlskoga som bröllopspresent (Skolgärdet? K-center? Hästrondellen?) vill nu Laitila ge 14.871 kr av skattebetalarnas pengar i bröllopsgåva.

50 öre per invånare, 14.871 kr, ska skänkas till en bröllopsgåva från Örebro läns kommuner när V&D gifter sig.
Orsaken?
- Övriga kommuner vill vara med. Då skulle det se illa ut om Karlskoga, som den näst största kommunen i länet, inte vill vara med, säger Laitila i Kuriren.

”Rövslickeri”, är alltså den svenska översättningen.

Tänk om Niina Laitila istället sagt så här;
- Jag är socialdemokrat och i vårt partiprogram slår vi fast att vi vill avskaffa monarkin och införa republik.
- Posten som statschef är för viktig för att ärvas inom samma familj och monarkin är en föråldrad symbol för ett icke demokratiskt samhälle.
- Därför är det fel att med skattemedel – som behövs till viktigare ändamål – hylla nästa representant för den uniformerade operett kungahuset utgör.

Men Niina Laitila har kanske inte läst partiprogrammet.

Hittar ett klipp ur Kuriren från mars i år.
Om eventuell kommunal uppvaktning av Victoria & Daniel när de gifter sig i juni.

Nja, svarar vår store ledare och förebild, kommunstyrelsens ordförande Niina Laitila (s).
Det ska nog inte Karlskoga kommun göra, trots allt.

Varför?
Jo…det är inte säkert att det är riktigt lagligt.
För;
- Frågan är också vad kommunallagen skulle säga om vi som kommun gynnade en enskild person, som ju kronprinsessan Victoria ändå är, funderar Laitila.

Tänk.
Ingen annan i hela Sverige har kommit på att det kan röra sig om otillbörligt gynnande och ett brott mot lagen att uppvakta vår blivande statschef när hon gifter sig…eller att vi gynnar en enskild genom att ju faktiskt inte uppvakta alla andra som också gifter sig.
Typ.

Men när de skarpaste knivarna i lådan vässas mot varandra dyker också de vassaste argumenten upp.
Det här var ett sådant magiskt ögonblick.

Och nästa stora fråga är nu; när politikerna – inklusive Niina – en  månad senare kom fram till att en upplevelsepresent i form av besök på Alfred Nobels Björkborn ändå vore en bra bröllopspresent till Vickan och Boxer-Robert från tv-reklamen – var det då ett kalkylerat lagbrott från Niinas sida?
Ska hon anmäla sig själv nu?

Personligt tycker jag att rövslickeri inför exempelvis kungahuset alltid är åt h-e.
Det hindrar inte att jag samtidigt tycker att Niina L:s argumentation i det här sammanhanget inte var riktigt…fullgången.
Utan, faktiskt, riktigt korkad.

Det är synd om Karlskoga tidnings läsare.
De får betala 1.956 kr per år för en tidning vars ledning har ambitionen att blåsa dem och komma så billigt undan som möjligt.
Gränsen för normal hederlighet har för länge sedan passerats.
Det senaste exemplet fyller sidan 20 i KT idag.

Jag gick och lade mig klockan fem i morse, gick upp igen klockan åtta för att jobba.
Det var ungefär samtidigt som Kurirens Jonatan Björck kom hem till Karlstad.
Vi var båda i Sundsvall onsdag kväll och såg Gif Sundsvall-Degerfors.

Och vi kan båda, med stigande förvåning, läsa KT idag.
Över en helsida avhandlas gårdagens DIF-match och superettan i övrigt.

Problemet?
KT var inte där utan beskriver en match man aldrig sett.
Och ja, det blir därefter.

KT sätter poäng på spelarna.
Tobias Solberg var bäst, enligt KT, och får tre poäng.
Johan Bertilsson får två pinnar och Peter Samuelsson en.
En totalt enig pressläktare på Norrporten arena, understödd av Gifs tränare Sören Åkeby, var annars helt enig om att Bertilsson var outstanding och folk som satt i närheten kom och frågade vem den suveräne mittfältaren var.
Efter att ha sett matchen.

KT skriver om ”mittbacken Christian Brink som med dryga halvtimmen spelad gav hemmalaget ledningen med 1-0″.
Vi som såg matchen hade kanske fyllt på med att det var efter en frispark Sebastian Karlsson fick slänga sig raklång på, spektakulärt boxa i stolpen varpå den gick ut i straffområdet där tre DIF-are inte hann få undan den innan Brink sköt i mål.

Om Degerfors 1-1-mål skriver man om Sundsvalls-målvakten Tommy Naurin att ”han släppte nämligen lite billigt in Johan Bertilssons skott mellan benen”.
Vi som var där kunde konstatera att det inte var ”lite billigt”, det var årets hittills största målvaktstavla, en så stor att Bertilsson själv missade målet för att han insåg att Naurin – ensam, ohotad och med en boll med dryg styrfart på väg mot sig -  naturligtvis skulle ta den och därför redan vänt in mot planen igen för att vara med när Naurin satte igång spelet igen.

KT konstaterar att ”med dryga halvtimmen kvar kom tidigare DIF-spelaren Mirza Durakovic in på Sundsvalls mittfält” och inget mer.
Vi andra hade möjligen lagt till att Durakovic hade ett tungt avslut i Sebastian Karlssons högra stolpe.

Och om Degerfors 1-2-mål heter det att ”passningen stod vänsterbreddaren Andreas Ljunggren Eriksson för”.
2.108 personer på Norrporten arena kunde konstatera att det var Johan Bertilsson.

KT-föreställningen fullbordades sedan med en stor bild på en glad Peter Samuelsson och Johan Bertilsson, en delförstorning av en bild från en tidigare hemmamatch, dessutom försedd med sedvanlig fotobyline istället för ”Arkivfoto: XX” som är brukligt.
Allt för att skapa ett falskt intryck av närvaro och autenticitet.

KT ägnar sig, med andra ord, åt bedrägeri.
Man lurar folk på pengar och tar lika mycket betalt för en produkt som man systematiskt urholkar på innehåll och substans.

Vid premiären i Landskrona ”liverapporterade” KT från en tv-soffa i Karlskoga.
Tanken är att inte åka på några bortamatcher alls, vare sig i herrarnas superetta med Degerfors eller med Bofors när hockeyn drar igång igen.

Men i tidningen kommer det att fortsätta att se ut som om KT haft en egen plats på avbytarbänken hos Patrik Werner och kunnat andas in doften i Bik-båset i Mora, Oskarshamn eller Uppsala.
Det är synd om KT:s journalister.

De tvingas till bedrägeriverksamhet och ohederlig journalistik av en tidningsledning som gett upp alla journalistiska ambitioner och som enda ambition har kvar att bli klappad på huvudet av husse i Karlstad, han som håller i kopplet, för att debet fått ett rejält livtag på kredit.

Läsarna?
Äsch. De är trots allt bara en inkomstkälla.
Och journalistiken endast ett kostnadsställe bland andra.

Det här skulle jag förstås ha skrivit i fredags.
Men det passar lika bra idag.
Eller när som helst.

I fredags hade Frozen Fire releaseparty på Statt för sitt nya album, ”Tjusig tid”.
Jag har inte lyssnat på det, inte hört något spår och utan fungerande ljudkort på datorn kan jag inte tjuvlyssna lite heller.

Det gör inget.
Det är inte det det handlar om.
Det handlar, som så mycket annat, om kärlek.

Danne Nordell är Frozen Fire.
Det har han varit i 35 år.
Han kör taxi och gör låtar, sjunger i Frozen Fire, har behållit skinnvästen på när alla andra insett det varit dags att växa upp och byta till kritstreck, står på scenen sju år från folkpensionsåldern i en frisyr som var omodern redan när den var ny och kommer så att fortsätta göra.
När den dagen kommer åker Jularbo ut från servicehemmet och personalen får börja mäta decibel istället för att ta tempen.

All äkta kärlek är värd respekt.
Det gäller i högsta grad Danne Nordells.
Det är svårt att inte dra en parallell till en fyra år yngre sångare och trummis.
Olle Jönsson i Lasse Stefanz.
Som efter 43 år på scenen skjuter tillbaka hatten och sjunger Skomakar-Anton, De sista ljuva åren, Peppelinos bar eller Nere på söder med samma inlevelse, samma känsla.

Man kan tycka vad man vill om musiken.
Men när Olle Jönsson sjunger är det på riktigt.
Det är äkta.
Varje rad.
Varje ord.
Olle Jönsson menar vartenda ord just där, just då.
Och är värd all världens respekt för det.

Precis som Danne Nordell är det.
Han kommer aldrig att bli rik på sin musik.
Skulle man räkna kronor och ören har den antagligen kostat honom mer än den har gett.
Han kommer, säkerligen, aldrig att bli megakänd.
Han kommer, istället, att fortsätta köra taxi och stå på scenen med Frozen Fire.
För att det är på riktigt.
Av kärlek till musiken, scenen, publiken.
För att leva sin dröm.
För att sätta färg på något som annars lätt blir grått.

Och likväl som jag fortfarande när jag drömmer kan inbilla mig att jag ska bli fotbollsproffs kan Danne Nordell sjunga Möckelns strand och förverkliga sin.

Igen;
All äkta kärlek är värd respekt.
Det gäller i högsta grad Danne Nordells.
Utan sådana som han vore tillvaron fattigare för oss andra.
Det är Danne och andra som han som visar att man kan hålla drömmar levande.
Och leva dem.
Respekt.

Det var 1996 och det var för Café som då gav ut en sporttidning och vi passerade Motala, Zack och jag, på väg till Åtvidaberg.
”Åtvidaberg reser sig ur askan” blev rubriken när tidningen kom i tryck – ett nummer som handlade om Peter Forsberg (”Hemma hos underbarnet”, om huruvida Sampdoria-tränaren Sven-Göran Eriksson hade så mycket mer att ge och där J-O Waldner, redan då 30, sade att ”Mitt rykte som lat bolltalang irriterar mig”.
Bland annat.
”Polisongerna anfaller igen” var ettan-rubriken om Åtvid och syftade på Ralf Edström, Roland Sandberg, Conny Torstensson och de andra 70-talsikonerna med polisonger breda som motorvägar och ungefär lika estetiskt tilltalande.

Fyra år tidigare hade någon bränt ner Åtvidabergs klubbstuga.
Laget, dubbla allsvenska mästare på 70-talet, var nere i division 3.
Nu hade man tagit sig upp i ettan – föregångaren till superettan – och startat bra.
- Hoppet om allsvenskan finns där någonstans i bakhuvudet, skrev jag.
14 år senare är man där.

Och Kopparvallen är fortfarande mycket mer Strömtorps IP än Ullevi.
Det är så mysigt, så äkta, så kokt-korv-med-bröd-igt det kan bli.
Man sitter så nära att man känner vilka spelare som ätit vitlök och hör varje ord.
I kväll möter man Kalmar och jag är där för att skriva.

Kalmar…där jag hade mitt första journalistjobb, ett jag fick enbart för att jag råkade svara i telefonen på journalisthögskolan och sedan helt lögnaktigt svarade ”ja” på frågorna från Östra Smålands redaktionschef om jag kunde det och det och det.
Två veckor senare var jag på väg till Kalmar.
I Emmaboda gick jag av när tåget stannade och köpte den tidning jag aldrig sett men skulle jobba tre månader på.
Sista sidan fylldes av en artikel om hur Kronobergs län liknade Thorbjörn Fälldin i profil.
Inget på journalisthögskolan hade förberett mig på att den sortens artiklar var möjliga att skriva.
Jag hade kunnat vända direkt och åka tillbaka till de högtravande diskussionerna på skolan.

Men.
Jag satt kvar.
Kom till Kalmar, gick av tåget, började gå eftersom Östra vägen där tidningen låg började i närheten av stationen.
Ingen hade dock heller förberett mig på att den är en halvmil lång.
Och att tidningen låg i andra änden av den.
Två dagar senare hade jag fixat bostad, ytterligare en dag senare kom Maria från Helsingborg och sedan tillbringade vi sommaren i en stad där det såg ut att vara utegångsförbud efter klockan 18.00 och där jag fick den bästa kondition jag någonsin haft av det enkla faktum att jag inte kom på något annat att göra än att löpträna.

Sedan dess har jag varit tillbaka många gånger.
På senare år med en annan kärlek.
Tillbaka i en stad som tagit tag i sig själv och blivit riktigt najs.
Senast för att skriva om Sveriges enda svenskägda bilfabrik.
En man, en arkitekt, som sitter på andra våningen av järnvägsstationen och tillverkar små exakta modeller av Volvo-bilar som han säljer för ett par tusen kronor styck.

Och jag förundras än en gång över vad tanken på en fotbollsmatch kan trigga igång i skallen på en…

Yngve Hjärpe är död.
Jag hade inte noterat det men gick in på DIF-webben och nåddes av nyheten.
Onsdagen den 17 mars avled Yngve Hjärpe, född i Vännäsberget, Överkalix för 81 år sedan.

Med honom försvinner ännu en av de stora ledare som haft sådan betydelse för Degerfors IF.
Yngve är en av dem, Bernt Bjurström en annan om vi ska hålla oss bland någorlunda nutida, Leif Rosén trots en betydligt kortare tid i ledningen en tredje.

- Fotboll är för många här i Degerfors en livsstil, en angelägenhet som fängslar och fascinerar, citerar DIF-webben Yngve Hjärpe.
- Degerfors och fotboll är någonting som hör ihop och som alltid kommer att sammankopplas.
- Vi kan tala om ett mångårigt och långvarigt släktskap som aldrig tar slut.

Jo.
Tyvärr var det ju det det gjorde.
Tog slut och som det gjorde det.
Yngve Hjärpe, Degerfors IF:s ordförande först 1971-1983 och sedan 1995-1997, fick ett slut som ledare han inte förtjänade.

Degerfors IF ramlade – efter fem år av ständigt lindanseri, nödutryckningar och livräddningar, ur allsvenskan 1997.
Bara några veckor senare kom huggen i ryggen.

En fredag ringde Peter Pedersen, då vice ordförande i Degerfors IF, till mig.
Jag  jobbade på KT.
- Kan du komma ned, sade Peter.
- De går bakom ryggen på oss och ska sparka DIF-ledningen.

En timme senare träffade jag Peter Pedersen och Yngve Hjärpe i det DIF-kansli som idag är polisstation och en gång var systembolag.
De berättade hur Volvo-Svensson (Lars Svensson) och Sme-Persson (Anders Persson) intrigerade och tillsammans med några andra tänkte ta över i Degerfors IF.
Persson var sponsor, Svensson likaså, och båda därmed något slags motsvarighet till IFK Göteborgs ”Janne Plånbok”.

Årsmötet var på gång.
Skulle hållas inom kort.

Jag åkte tillbaka till redaktionen, ringde upp Svensson på Volvo och frågade.
Han nekade.
Han blåljög.
Han DIF-ordförande?! Löjligt?! Hade inte varit tal om. Never. Nada. Rien. Nothing.
Svensson blåljög mig rakt i ansiktet och den respekt jag möjligen kunnat ha för honom försvann där och då.

Halvannan vecka senare lät sig Lars Svensson väljas till DIF-ordförande med Sme-Persson som sidekick och vice ordförande vid ett årsmöte där Yngve Hjärpe – efter decennier som ledare och ordförande – över huvud taget inte skulle ha blivit avtackad om inte Peter Pedersen insett hur den nya ledningen skulle förolämpa Yngve en sista gång och därför själv köpt en blomsterkvast att överräcka till honom från talarstolen.

Svensson och Persson ska ha skit på tummen för detta.
Men det ska också de medlöpare som accepterade skumraskspelet och gjorde det möjligt.

Hade Hjärpe och Pedersen gjort några fel?
Absolut.
Några allvarliga?
Säkert.

De ständiga livräddningarna under de allsvenska åren hade kostat stora pengar, inte minst de årliga shoppingrundor man sände Rade Micic på där han kom hem med en eller två ex-jugoslaver, ibland lysande, ibland katastrofer.

Och det sista året den allsvenska sejouren – med Bosse Nilsson som en däst och illa engagerad tränare, med en Roger Palmgren som höjde klädstandarden i klubben men inget annat, och med en spelartrupp bestående av en tredjedel ex-jugoslaver, en tredjedel degerforsare och en tredjedel afrikaner – bjöd inte på något framgångsrecept.

Det – och antagligen en del annat – kan man kritisera den Hjärpe-styrda DIF-ledningen för.
Men det radarpar i Svensson och Persson som tog över lyckades ju inte med något annat än att få det Degerfors som ramlat ur allsvenskan 1997 att ramla ur även division 1 1999 efter en säsong med Örjan Glans – en tidig Jan Stahre – och sedan Kenneth Nordling vid rodret.

Svensson/Persson var ett radarpar som aldrig begrep hur en förening fungerar, som aldrig visste och kände hur en folkrörelse andas, lever, utvecklas utan trodde att Degerfors IF var som deras egna företag – den som äger företaget bestämmer och fetast plånbok bestämmer mest.
Och den som tycker något annat kan dra åt helvete.

Det fiaskot tog fem år att reparera och krävde ett Degerfors IF där de viktigaste värvningarna var Leif Rosén och Thomas Landmark.
Och efter att just Jan Stahre och Andreas ”Olyckan” Andersson blåst tillbaka Degerfors IF in i dimmorna en gång till är det först nu vi ser ett DIF vi känner igen.

Jag vet inte om Yngve Hjärpe hade varit rätt man att föra Degerfors IF in i 2000-talet.
Jag tror inte det.
Jag tror det krävde en Leif Rosén med såväl ekonomiska insikter som moralisk integritet och förmågan att stå för sig och sitt för att göra det – i ett dubbelkommando med den Landmark som betedde sig som en smålänning inför varje utgift.

Men Yngve Hjärpe gjorde en stor gärning under lång tid som ledare och förgrundsgestalt i Degerfors IF.
Hans ledargärning borde ha fått ett annat slut, borde inte ha solkats ned på det sätt som sista akten gjorde.
Yngve Hjärpe var värd mer och bättre än så.

En ledare av hans egen dignitet hade aldrig betett sig så.
Men de som tog över efter honom, efter att ha tagit vägen bakom hans rygg, nådde honom i moralisk bemärkelse inte ens till knävecken.

Jag skyller på Joel.
I vart fall lite.
För det var han som idag på FB kommenterade ”Bente” och pekade på ett gäng andra Lundell-låtar som skulle kunna vara numero uno och vi hamnade i en hinderbana av ”Taxi”, ”Tisdag morgon”, ”Hennes rygg”, ”Isabella”, ”Desperado”…och ”Sanna”.

Och på en nanosekund var jag tillbaka vid nyårsafton 1985 i Oxie utanför Malmö, i radhuset vi hyrde av Sixten och Viera som var kvar i Afrika och med den riktigt, riktigt stupfulle granne som ramlade in strax före midnatt, han vars syster vi just sett som barbröstad sjöjungfru i SVT, han vi lyckades få ut tio minuter innan midnatt för att kunna sätta oss i soffan och i direktsändning från Cirkus i SVT se Lundell och just vid tolvslaget sjöng han ”Sanna” och i Christinas mage låg Zack som 19 dagar senare en söndag skulle bli vår, inte alls på det datum som var sagt men på det datum jag hävdade eftersom det var samma dag fem år tidigare jag träffat hans mor…och Lundell sjöng sin ”Sanna” och jag kände den lycka som är utan inskränkningar där jag satt bredvid Christina och varje ord i ”Sanna” gick rakt in i mig.

Där och då visste jag att det var exakt så man skulle känna.
Att det var en sådan man  jag ville vara.
Och att det var en känsla man aldrig skulle kunna få något försvar emot.
Samt att om man inte kände så ska man inte ha barn.

Att få barn är att bli den starkaste och svagaste individ som finns.
Den starkaste för att man skulle stoppa stridsvagnar med händerna om så behövdes.
Den svagaste för att man inte längre har något skydd, ingen distans, inget avstånd.

Zack föddes söndagen den 19 januari 1986 och i en fåtölj i ett rum på MAS i Malmö med honom i famnen en knapp halvtimma gammal kände jag något som inte finns ord för men som varit den enda ledstjärnan sedan dess.
En styrka utöver allt.
Och kraftigt darrande knän.

Fyra höstar senare gick jag med Zack i handen i Hörby, just efter att Bamse i senaste tidningen hintat om ett nytt syskon, och talade med honom om att han skulle få ett syskon och ytterligare ett år senare åkte vi med Zack och Zanna på en skogsväg mellan Gunnarskog och Magnor när Zack sade att hans andra lillasyster, just född i Karlstad, skulle heta Zascha.

Första eftermiddagen hon och jag var ensamma hemma själva gick Degerfors upp i allsvenskan och jag stod i sovrummet, med händerna runt dörrkarmen, och tittade bort mot tv:n för att jag inte vågade sätta mig och se matchen mot Djurgården på Stora valla.

Flera år senare.
Karlskoga.
En skilsmässa och så småningom en kvinna jag nästan träffat av en slump.
En Kalle.
En Klara.
Två fantastiska barn.
Ytterligare.
Och två till jag inte har immunförsvar emot. På en fläck.

Jag är så tacksam mot mina barn.
För att de finns.
För att de ger mitt liv en mening.
Och mot deras mammor.
Som, även om de på goda grunder hade svårt för mig, är de bästa mammor man kan önska sina barn.

Men knäna darrar fortfarande.
Varje gång jag känner att jag inte riktigt lever upp till alla textrader i ”Sanna” känns det tungt.
Och jag är fånig nog att inte kunna skriva en sådan här text utan att bli tårögd av lika mycket glädje som vemod.
Jävla Joel.