Karlgrens blogg

Både Kuriren och KT har haft problem att hantera fastighetsägaren och affärsmannen Mats Göransson.
KT valde tidigt – och som så många gånger förr – att slicka röv mot annonsintäkter.
När Göransson sålde stora delar av sitt fastighetsinnehav och annonserade på helsidor i KT var det till exempel mot kravet att tidningen inte skulle skriva om vem säljaren var.
Det blev, förstås, en rätt fånig situation.

Kuriren valde å ena sidan på bred front och till varje pris att göra Mats Göransson till sin favoritskurk och jätteskurk.
Det var inte heller så lyckat eftersom det gav en del makabra effekter.
Som att tidningen ägnade ett uppslag åt en brottsutredning där Mats Göransson visserligen var hörd – men bara som vittne.

Eller som att tidningen på första sidan namngav en företagare som varit frihetsberövad över en helg medan polisen gick igenom hans bokföring av misstanke om ekonomisk brottslighet – och namngav honom enbart därför att han tidigare känt och haft affärer med Mats Göransson.
Företagaren friades sedan helt från brottsmisstanke och förundersökningen lades ned.

Nu har Marie ”Sherlock” Stenquist och Gunnar ”Holmes” Walldén nya problem med den favoritskurk de jagat så intensivt att alla normala journalistiska hämningar blåst av dem när det pirrat som värst.
Problemet är, nämligen, att trots att kurrarna på helsida efter helsida utpekat Mats Göransson som en av den lokala historiens värsta skurkar är det opraktiskt nog så att inga domstolar gjort samma bedömning.
Mats Göransson har, till Kurirens stora förtrytelse, fortfarande inte blivit fälld för något annat än ett par trafikförseelser.

Det kan man tycka vad man vill om.
Men nu är det ju en gång för alla så att moral och etik är en sak, juridik en annan.
Är man fälld i domstol är man skyldig.
Är man inte det är man icke skyldig.
Man kan ha åsikter om lagars innehåll och vad som borde och inte borde vara krimienllt men domstolar dömer nu en gång för alla efter de lagar som finns.

Själv har jag inte i något avseende några barn med Mats Göransson och har aldrig haft.
Det närmaste vi har kommit något sådant är att han, vid min förrförra skilsmässa, erbjöd mig en bostad vilken jag avböjde.

Jag skulle säkerligen kunna ha åsikter om hans sätt att driva affärer eller tycka dittan och dattan om hans moral och etik.
Men därifrån till att sätta stämpeln ”kriminell” i pannan på honom skulle jag inte gå.
Framförallt av det skälet att de domstolar som granskat saken inte kommit fram till något sådant.

Det hindrar dock inte Kuriren.
Gunnar Walldén tar 29 januari återigen plats på propagandaministeriet och målar med den breda penseln.
Det gäller Mats Göranssons personliga konkurs.

Den som Göransson ”försökte i det längsta att förhala” men där ”en enveten tingsrätt” genom ”upprepade hot om polis och häktning” till sist fick Kurirens favoritskurk till tingsrätten.
Därmed kunde ”till sist” förhandlingarna hållas i tingsrätten.

Mats Göransson ”bestred konkursen så länge det gick” men ”till sist infinner sig alltså Göransson i rätten” där han, trots Kurirens artiklar, ”direkt bestrider flera av de skulder som läggs honom till last”.

Eftersom här föreligger en ansökan om att försätta en person i personlig konkurs finns naturligtvis också en konkursförvaltare utsedd.
Vad säger denne?
- Efterforskningar av eventuell brottslighet har ägt rum, skriver konkursförvaltaren Lennart Lefverström.
- Inga iakttagelser har dock gjorts som aktualiserar brottsmisstankar eller frågan om näringsförbud.

Allt tyder med andra ord på att Lefverström inte läser Kuriren som ju faktiskt på dussintals helsidor slagit fast Göranssons särskilt svårartade skurkaktighet.
Lefverström måste följaktligen – eftersom vi sedan länge lämna normal journalistik bakom oss – misstänkliggöras.
”Trots minimal kontakt mellan Mats Göransson och konkursförvaltaren kan den senare intyga att det i dagsläget inte finns några brottsmisstankar”, skriver Walldén indignerat.

Det är en imponerande närmarkering av konkursförvaltaren Walldén gjort.
Och för säkerhets skull publicerar Kuriren också – sanslöst nog – Mats Göranssons bostadsadress i Luxemburg och frågar indignerat ”Har inte konkursförvaltaren haft tillgång till den adressen?”

Som ledarartikel skulle alstret möjligen kunna hålla.
Som nyhetsartikel icke.
Det är trist när verkligheten inte stämmer med kartan.
Men dessvärre är det då verkligheten som gäller.
Det borde även ack så ivriga kurrar på ett uppdrag nästan från Gud inse.

Grunden i undersökande journalistik är att ha rätt.
Att kunna belägga varenda kommatecken.
Att inse när man inte kan göra det.
Och att driva journalistik – inte propaganda på gränsen till förföljelse.

”Jag tänker ofta på dessa gamla damer som lärde mig så mycket om livet när jag var liten, och hoppas att när jag är en gammal dam, när jag vet att jag inte har så många dagar kvar; då ska jag ångra så lite som möjligt”.

Börjar läsa Ebba Lindsös ”Livet, makten och konsten att våga vara sig själv” denna söndag, boken hon skrivit om sitt liv och inte minst om turerna och spelet i kulisserna när hon fick lämna posten som vd för Svenskt näringsliv.

Intressant.
På många sätt.
Och en liten reflektion handlar förstås om barn.

Jag vet inte hur många memoarer/biografier om stora starka män som – trots 400 sidor till förfogande – i stort sett varken nämner hustru eller barn.
Men stora, starka, mogna kvinnor som Ebba Lindsö kan skriva sådant som när hennes yngste son säger om hennes tid på Svenskt näringsliv att ”Jag träffade dig nästan aldrig, och när jag träffade dig, så grät du”.
Och med sådant inte visa någon svaghet utan istället styrka.
Växa i betraktarens ögon.

Jag har en jobbvecka av sådana stora, starka, mogna, vackra kvinnor bakom mig.
Ebba Lindsö. Margot Wallström. Renata Chlumska.
Respekt. Till er alla.
Och tack.

Jag har alltid varit förtjust i Jessica Zandén.
Lite småkär sådär…som man kan bli när man ser Eva Röse på film…och de filmer jag sett med Zandén i har jag gillat.
Skarpt.

Men…när hon och Cecilia Gyllenhammar går till storms mot den svenska jämställdheten i en debattartikel på Newsmill så faller hon långt och slutgiltigt ned i ett svart hål av ointresse och avsmak.

- När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen, skriver Zandén och Gyllenhammar på Newsmill.
- Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor om vi hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?

Teorin att det kan ligga kärlek bakom en knytnäve i ansiktet borde vara begravd  på 2000-talet.
Och definitivt inte hållas vid liv av två kända kvinnor.
Usch.
Och usch igen.

Jag hade tänkt skriva om ännu en öm journalisttå.
Efter att ha läst Kurirens sportblogg och sett ett inlägg idag där bloggaren klagade över att Bik-tränaren ”skällt ut” en Kuriren-medarbetare för att denne tippat 7-3 till Leksand i söndags.

Jag hade tänkt skriva att för det första skulle den Sam Hallam jag känner knappast skälla ut någon för att ha tippat en Bik-förlust.
Möjligen påpekat eller kommenterat saken.
Och för det andra; om man nu väljer att lämna ett offentligt tips på en match på en offentlig webbsida så får man väl finna sig i att folk kommenterar saken?

Men journalister ser sig som ett frälse som ska kunna kritisera allt och alla men där tummen åker in i munnen så fort någon tittar ont på dem eller, gubevars, säger något.
Sorgligt.

Själv hade jag lämnat in en trippel som byggde på segrar för Leksand mot Bik, Västerås mot Oskarshamn och något engelskt lag mot något annat som jag inte kommer ihåg.
Har någon åsikter om det är jag beredd att stå ut med dem.

(När det gäller Bik och Degerfors IF är det så illa att jag tippar som jag tror det kommer att gå…men hellre förlorar pengarna om jag tippat förlust för lagen och de ändå vinner – än att mina tips går in. Det må vara korkat men så är det).

Men så stötte jag på en annan människa som bevisade att det inte bara är journalister som har svårt att ta någon annan åsikt än sin egen.
Och fick mig att tröttna på alltihop.

Det har man tydligen gjort även på Kuriren.
Där är, sedan några timmar, inlägget rensat från gnället på Sam Hallam från de känsliga själarna på sporten.
Alltid något.

Om Mario Simunovic måste jag säga två saker.

Det första är att om nu DIF-anfallaren skulle få ett kontrakt i engelska andraligan så kommer inom ungefär fyra minuter 183 personer – av vilka 8 är sportjournalister – att resa sig som en man och säga ”det är ju det vi har sagt hela tiden…inte faan skulle han ha suttit på bänken så mycket i Degerfors”.

Jodå.
Hade jag varit Degerfors-tränare hade jag inte gett Mario Simunovic en minut mer speltid än vad han fick i herrettan denna säsong.

Jag tycker till och med att han, framförallt första halvan av säsongen, hade svårt att få ut något av sin speltid, hade problem med positionerna och inte var helt godkänd i spelet utan boll.
Det ska dock sägas att det såg klart bättre ut under hösten.

Men.
Desto mer fantastiskt att han nu lyckas så bra i England.
Och jag hoppas innerligt för Marios skull att han spelar sig till ett kontrakt.

Det andra är detta – och det handlar inte om fotboll utan om journalistik.
När det gäller fallet Mario Simunovic har Kuriren sopat banan med oss andra lokala journalister och media.
Från ruta ett och fram tills nu.
Det är bara att erkänna – och gratulera kurrarna.

Nu är det så att Nerikes allehanda har samma ägare som Kuriren och därför går till exempel dem av Kurirens sporttexter som bedöms intressanta för NA:s läsare även där.
Vilket då denna dag öppnar en möjlighet för KT när tidningen mödosamt kravlar sig upp på banan.

Man kan köra storyn, skriva om Mario, använda Kurirens texter – och göra det utan att tvingas ge cred till Kuriren.
Följaktligen står det idag i KT:
”Efter matchen i Doncaster har det varit mycket som hänt. Det är skitmånga klubbar som hört av sig, bland annar har Birmingham i Premier league tagit kontakt med min agent, säger han till Nerikes allehanda.”
Samt:
”Jag vet faktiskt inte mer än så. De hade ringt min agent här i England och de hade sagt att de hört att det gick bra för mig i Doncaster, och sen hade de sett en youtube-video med mig också, berättar han vidare för NA.”

Det är, faktiskt, ganska fånigt.
Och väldigt småsint.