Det tog ett jävla tag. Jag var trött på att alla skulle ha åsikter om allt.
Att varje journalist skulle ha en egen spalt att tycka i.
Att det inte skulle gå att visa ett schackparti på tv utan att ha tre expertkommentatorer i studion och att inte en hockeymatch kan visas utan att två kommentatorer är med inne på herrtoan och analyserar längden på toalettbesöken.
Men nu har det gått över.
Jag känner att jag måste ha lite åsikter igen.
Förlust. Igen.
Efter torskar mot Västerås och Leksand, en enda pinne mot Sundsvall och en seger mot Malmö – säsongens hittills enda – blev det ny förlust i Ängelholm onsdag.
Rögle-Bofors 4-1.
Så här långt har Bofors haft en tung säsong.
Men det finns hopp.
Lex Frölunda. Och Lex AIK.
Frölunda såg blekt ut i säsongsupptakten och var efter tre omgångar utan seger.
Sedan åkte man till Karlstad och match mot Färjestad – alltid seriens hetaste möten – och vann.
Den matchen var vad Frölunda behövde för att explodera.
Matchen därpå i Karlstad.
AIK på besök.
Sex skott på mål de två första perioderna och så blekt framåt att jag kunnat stå i Färjestads mål.
Sedan åkte AIK hem och mötte Djurgården inför 13.850 åskådare, första Stockholms-derbyt på x antal år – och vann med klara 5-2.
Den matchen var vad AIK behövde för att få ur sig allt man har i sig.
På lördag möter Bofors Örebro hemma.
Då kvittar det hur det sett ut innan, hur lagen spelat, att Bik bara vunnit en match medan Örebro har fem raka segrar.
Då är det fucking jävla Örebro som motståndare – och den matchen kan vara precis vad Bofors behöver för att komma igång på riktigt.
Det hoppas jag.
Det. Och att vi slipper ägghjärnor på läktarna som skriker ”hata, hata, hata Örebro”.
Herrallsvenskan måndag.
Mjällby-Djurgården 3-0.
Mjällbys mål görs av Moestafa el-Kabir och Pyotr Gitselov.
Djurgårdens Prince Ikpe Ekong blir utvisad.
Domaren varnar Patrick Osiako, Moestafa el-Kabir i Mjällby samt Djurgårdens Kebba Ceesay och Luis Antonio Rodriquez.
Fotboll är ingen sport för sverigedemokrater, om man säger så.
Det är så uselt.
Det är så svagt.
Det är så utreande, utförsäljande, avsägandesig av all journalistisk integritet.
Det är så…pissedåligt.
Först var det Thomas Bodström.
Manglad i Expressen.
27 augusti.
Rubrik över helt uppslag;
”Så sviker han Mona”.
Underrubrik:
”Bodström i hemlighet till USA i valspurten:
”Deltar via Facebook”.
Och så först den insinuanta, inte på en fläck lögnaktiga men ändå så missvisande texten.
”Expressen kan idag avslöja att Socialdemokraternas viktigaste affischnamn övergett Mona Sahlin mitt under brinnande valrörelse”.
”Igår morse tog han i hemlighet flyget till USA för en vecka på andra sidan Atlanten”.
Det hade redan tidigare varit klart att Bodström ska tillbringa ett halvår i USA i vinter.
Men. I Expressen;
”Nu står det klart att han redan lämnat landet. Expressen kan avslöja att han och familjen satte sig på ett flyg igår morse”.
Och så får Mona Sahlin låtsas upprörd – enligt denna B-journalistik – genom att hennes uttalande om Bodström att ”Han är viktig men han är inte oersättlig. Han har varit väldigt aktiv i valrörelsen fram till nu och han kommer tillbaka om bara några dagar” blir rubriken ”S-ledaren i natt: Han är inte oersättlig”.
Sanningen?
Sedan tidigare har det varit klart att Bodström med familj från oktober och framåt ska tillbringa ett halvår i USA.
Vid det här tillfället skulle hans fru, Helen, åka över till USA med de fyra barnen och Thomas B åkte då med för att Helen skulle slippa dra hela lasset själv – och som själv varandes fembarnsfar kan jag tycka att det skulle kännas rätt skönt att ha någon med sig att dela jobbet och ansvaret med under en atlantflygning.
Det är inget direkt ”svek” i mina ögon.
Även om jag inte delar många åsikter med Bodström så har han full cred i det avseendet.
Det har inte journalistiken.
Den blir om man gör så som ovan skit. Medveten skit.
Pissjournalistik.
Melodifestivaljournalistik.
Och knappt det.
Och så idag;
Expressens förstasida.
En enda stor rubrik:
”MARIA
Wetterstrands
UNGDOMS-
KÄRLEK
LEDDE
TV-DEBATTEN”
Den person, Natanael Derwinger, som ledde SVT-debatten om skolpolitiken igår kväll var nämligen ihop med miljöpartiets Maria Wetterstrand en kort period när de gick på gymnasiet för 20 år sedan.
Dessutom var Derwinger då aktiv i vänsterns ungdomsförbund Ung vänster.
För endast 20 år sedan.
Följaktligen är denna SKANDAL dagens viktigaste nyhet.
Återigen;
pissjournalistik.
Men jag ska inte säga något mer.
Jag inser det.
Det förflutna kan komma ifatt mig.
Faktiskt.
Det är bara 29 år sedan jag lämnade SSU.
Endast 38 år sedan jag var på samma kurs som Mona Sahlin. En hel vecka.
Futtiga 35 år sedan jag sommarjobbade ihop med Göran Hägglund i Degerfors järnverk.
Dessutom pratade jag 4.5 minuter med Fredrik Reinfeldt utanför Karlskoga dentaltekniska tre månader innan han blev partiledare och har en gång haft en ganska lång mejlväxling med kd-ministern Maria Larsson om hennes hatt.
Jag är valrörelsens tickande bomb.
I vart fall i en Expressen-journalists händer.
Jag menar…Göran Hägglund och jag använde en del av industrisemestern 1975 till att göra ren kolvar i ett par stora ugnar på järnverket med thinner.
Det var inte så kul och man fick huvudvärk efter ett tag av ångorna.
Men det skulle ju, 35 år senare, kunna ge upphov till krigs- och bekännelserubriken;
”Jag sniffade thinner med socialministern!”
När man behandlar valrörelsen som man bevakar melodifestivalen kan det bli mycket.
Men aldrig bra.
Och, kära skribenter med hedern utsåld, aldrig journalistik som man kan stå för och se sig själv i spegeln efter.
Vilket skulle bevisas.
Och bevisades.
KT gör reklam för sig och sitt och erbjuder alla att prova tidningen en månad för endast 99 kr.
Man hänvisar till valet och konstaterar att ”då finns ett bra sätt att göra valet lättare. Karlskoga tidning beakar vad partierna gör, säger och lovar. Det gör det enklare att ta ställning i alla frågor som intresserar dig”.
Vad KT däremot glömmer att berätta är att man själv är aktiv på allianssidan och i arbetet med att få en fortsatt borgerlig regering.
De borgerliga partierna har – för att nå ut lite bättre och billigare – 50 procents rabatt på alla annonser i KT liksom i NWT-koncernens övriga tidningar inför valet.
Så här är det.
Sent söndag kväll den 19 september kan det stå klart att kommunstyrelsens ordförande i Karlskoga 2010-2014 heter Ola Karlsson och är moderat.
Det som tidigare bara varit en våt dröm mellan blå lakan är detta val realistiskt.
Socialdemokraterna har idag 26 mandat, vänstern 4 och miljöpartiet 1.
Det ger 31 mandat och även om Miljöpartiet är en Tellemar (man vet inte riktigt vad man vill men det var roligt att komma fram) så är majoriteten 30 mandat även utan Miljöpartiet.
De borgerliga – inklusive pensionärsgerillan SPI – har 21 mandat tillsammans.
Men socialdemokraterna kommer naturligtvis att gå kraftigt tillbaka i Karlskoga – av egen kraft och i kölvattnet av Mona Sahlins insatser.
Ryktet säger att Fredrik Reinfeldt varje kväll inleder sin aftonbön med att tacka Gud för att Socialdemokraterna valde Sahlin till partiledare. Det kan mycket väl stämma.
23.941 personer är röstberättigade i Karlskoga.
Låt oss anta att 87 procent av dem går och röstar = 20.828 personer.
Då skulle vart och ett av de 51 mandaten i kommunfullmäktige ”kosta” 408 röster.
Om 2.448 karlskogingar byter block kan Socialdemokraterna tappa fyra mandat, Vänsterpartiet två.
Moderaterna kan då – överfört från rikssiffror – få fem nya mandat, Folkpartiet ett nytt i kölvattnet av en ökad respekt för Jan Björklund.
Orealistiskt?
Nej.
Bland annat därför att det finns 1.604 förstagångsväljare i Karlskoga detta val – förstagångsväljare som inte har sosseblodet inplanterat från födseln utan väljer betydligt friare.
En annan sak tål att påpekas om man jämför blocken i Karlskoga.
Av Socialdemokraternas lokala kandidater är 10,9% i åldern 18-29 år, av Vänsterpartiets 6,2%.
Av Moderaternas kandidater i Karlskoga är 14,3% i den åldern.
Av Socialdemokraternas lokala kandidater är 45,3% (nästan hälften!) i åldern 50-64 år, av Vänsterpartiets 43,8%.
Av Moderaternas kandidater i Karlskoga är 21,4% i den åldern.
Karlskoga kommun idag är en kommun utan ledarskap.
Styrt av ett parti utan politik för framtiden.
Socialdemokraterna är ett parti med två stolpskott i ledningen i såväl Karlskoga som Degerfors och med ett självmål som partiledare på riksnivå.
Och (s) lokalt är ett parti där det inte tänkts en ny tanke på decennier, inte funnits ett självständigt intellektuellt samtal på evigheter.
Då går det också som det går.
Och det går som man förtjänar.
Det är en socialdemokrati utan entusiasm och glöd som i Karlskoga bedriver en icke-valrörelse, redan nu i visshet om att det kommer att gå åt skogen i riksdagsvalet och i bekymmer över vad som ska hända lokalt, ett parti som inte ens självt tror på sig – och som därför inte heller lär övertyga några nya ännu ofrälsta om att göra det.
Jag ska påpeka två saker.
Direkt.
Den ena är att jag – i likhet med alla normalt tänkande människor – är feminist.
Den andra att jag bevakade Arvikafestivalen redan startåret 1992.
Anledningen till påpekandet om Arvika 1992 är att personerna bakom festivalen redan då var ganska street smart när det gällde lanseringen.
Så smarta det året att de – vid sidan av typ 280 band klädda i svart och med deprimerande musik samt 5.000 bleka svartklädda i publiken – hade engagerat Svullo som konferencier.
- Annars får vi inte hit raggarna från Årjäng, förklarade arrangörerna.
Oberoende av vilka som har drivit festivalen sedan dess så har man varit duktig på att få press, publicitet och uppmärksamhet.
Nu får man det igen genom ett utspel där man säger att Arvikafestivalen 2011 ska bli Sveriges mest jämställda festival med 50 procent manliga och 50 procent kvinnliga artister.
Till skillnad mot relationen 20/80 idag.
Det är ett ovanligt fånigt utspel.
Riktigt j-a fånigt.
För det första;
att kvinnor får sämre betalt för samma jobb som män är ett problem.
Att svenska män sviker sina barn genom att bara ta ut en femtedel av föräldraförsäkringen är ett problem.
Mäns våld mot kvinnor är ett problem.
Det är problem på riktigt.
Att det går två Lars Winnerbäck på en Sophie Zelmani på svenska scener eller fyra The Ark på ett Sahara Hotnights är däremot inget problem.
I någon bemärkelse.
Jag har inga problem med en festival med enbart kvinnliga artister.
Eller en med övervägande manliga.
Inte ens som feminist.
Och som festivalbesökare vill jag höra den musik, de artister jag gillar, är sugen på, kittlas av eller blir överraskad av att uppleva på en livescen.
Det är en aspekt.
En annan är den här;
varför bara könsaspekten?
Om det nu är så att vi – i Arvikafestivalens massmedialt betingade utspel – ska ha 50/50 kvinnor och män på artistlistan…varför stanna där?
Varför inte tio procent artister med invandrarbakgrund, statistiskt motiverad mängd homosexuella, x antal rörelsehindrade, lagom många negrer, 35 procent socialdemokrater och bland de svenska artisterna en niondel skåningar? En svag övervikt för artister som röstat på alliansen och inte alltför många gotlänningar eller rödhåriga?
Och så vidare.
Varje arrangör vill ha de hetaste artisterna.
Locka den största publiken.
Ena året en Duffy och en Robyn, en Madonna eller en Britney Spears.
Ett annat år en Thåström, en Håkan Hellström, en Leonard Cohen eller en Springsteen.
Ibland en Kent – ibland en Lady Gaga.
Eller vad det nu handlar om.
Allt enligt samma princip som när Arvika-arrangörerna sajnade den Svullo (som aldrig kom) för att locka raggarna från Årjäng.
Eller när samma festivals arrangör 18 år senare gör ett Gudrun Schyman-utspel de vet är kommersiellt gångbart och ger den uppmärksamhet en festival som inte vet riktigt hur framtiden ser ut så väl behöver.
Men fånigt är det.
Riktigt fånigt.
Och som feminist kan man naturligtvis bli lite sur på dem som klistrar på en feministisk attityd bara för att fylla nästa års kassakistor.
Som alternativ till att skapa publicitet genom att bränna pengarna som förebilden i Almedalen.
Det är, faktiskt, lite ynkligt.
Och lätt desperat.
Jag har sagt det förut.
Men tar risken att bli tjatig.
Så här, va;
torsdag kväll.
K&K:s mor ringer, undrar över fredagens avslutning i simskolan, jag kollar med Kalle och ja, föräldrar förväntas vara med.
- Okej, säger U.
- Säg till Kalle att jag kommer.
Fredag morgon.
Kalle avslöjar att det förväntas att föräldrarna har fika med sig, det är tio minuter till avfärd men det råddar vi ihop i köket och i Strandbadet sitter Klara i U:s knä under uppvisningen och efteråt sitter vi alla fyra och fikar utanför.
U undrar om jag kan ha barnen lördag kväll om en dryg vecka, hon och M ska på födelsedagskalas då, jag säger ja och att jag och L ska se Winnerbäck 15 augusti när jag borde ta emot barn och det är lika okej och innan vi går åt varsitt håll säger U att hon jobbar söndag till 18 och är det okej att hon hämtar barnen efter det och, förstås.
Ja.
- Och nästa vecka jobbar jag måndag till torsdag, kan de vara hos dig på dagarna då?
Ja. Igen.
Och så vidare.
Och som så ofta förr.
Enkelt. Prestigelöst. Praktiskt.
Det är inget speciellt med det.
Egentligen.
Men väldigt bra när det är så.
Jag är en man som två kvinnor i rad inte kunnat leva med.
Det har de gemensamt med flera andra.
Och de har båda min fulla förståelse i det fallet.
Men de är två fantastiska mammor och jag kan inte önska mina fem barn bättre mödrar än dem de har.
Och jag kan, så gott som varje vecka, högeligen uppskatta deras vilja och förmåga att göra allt de kan för sina barn, att i alla lägen anstränga sig till det yttersta, se möjligheter istället för begränsningar, lösningar istället för problem.
Uppskatta förmågan och viljan att ställa upp och insikten att om det gäller så behöver man inte ens fundera utan vet att båda två skulle göra allt de över huvud taget förmår.
Ställa upp. I allt de kan.
Samt känna mig lyckligt lottad.
Det är så lätt att hemfalla i gnäll över det förflutna.
Och alltför många som gör det.
Jag känner mig istället bortskämd över att ha C och U.
För min egen del och för mina barns skull.
Och ur alla aspekter.
Bolivias president Evo Morales tycker att vi män ska äta mindre mängder kyckling.
För att inte bli impotenta. Eller tappa håret.
- Vi måste minska konsumtionen av kyckling som föds upp på hormoner. Alltför mycket kyckling gör att män förlorar vissa av sina manliga funktioner, sade Morales när han invigde en klimatkonferens i Cochabamba.
- Och ursäkta mig alla européer men varför är era män så flintskalliga i jämförelse med oss sydamerikaner? Ni kan ta mig som exempel, haha. Jo, det beror på er kost. Ni äter fel.
Och i Ecuador har media konstaterat att presidenten Rafael Correa på 171(!) olika sätt förolämpat medier och politiska motståndare.
Enbart under 2009.
Han har kallat dem exempelvis ”fascistdvärg”, ”smurf”, ”kloaker med antenner”, ”mumifierade cocktailservitriser”, ”hälften man, hälften kvinna” och ”sexualrådgivare som aldrig haft sex”.
Correa själv nekar till anklagelserna.
- Den store förolämparen kallar de mig, säger presidenten.
- Men när har jag någonsin sagt något obscent?
Tanken svindlar inför vilka reaktionerna skulle bli om Fredrik Reinfeldt gav kostråd för att hålla potensen uppe – eller om Mona Sahlin kallade kvällstidningarna ”kloaker med antenner”…
Rubriken är ”Det har varit tungt ibland”
Underrubriken ”Efter sex år utomlands – nu får förbundskapten Erik Hamrén äntligen flytta hem till sin familj”
Det är en artikel över ett uppslag i Aftonbladet – en intervju skriven av en man (Arne Höök) om en annan man (Erik Hamrén).
Det skulle inte kunna vara något annat.
Artikeln handlar om att norska Rosenborg släpper tränaren Hamrén från 1 juni.
Och Höök målar med den breda penseln:
”Fotbolls-Sverige jublar – men mest jublar Agneta, 49, Caroline, 20, och Pernilla, 16, i radhuset i Mölnlycke.
Äntligen kommer pappa hem.
- Det har nog varit tuffast för Agneta, säger Erik Hamrén i en exklusiv intervju för Aftonbladet.
Tränarkarriären har länge gått spikrakt för Erik Hamrén, 52, men haft ett högt pris.
I nära sex år har en säng stått tom hela veckorna i familjens hem i Mölnlycke utanför Göteborg. Ibland har resorna och matcherna långt längre än så.
Eriks jobb med toppklubbarna Ålborg i Danmark och norska Rosenborg har tvingat honom till ett pendlarliv som skulle ha knäckt många förhållanden”.
Bullshit?
Naturligtvis.
Och det fortsätter.
Som med frågan om vad hon inte blivit en del av i sina döttrars liv.
”Självklart har jag haft dåligt samvete, det kan jag ha ibland”, säger Hamrén.
”Men jag har ju fått tag i en fantastisk hustru som tagit det stora ansvaret för tjejerna”.
Det är så de brukar säga.
Och det är där någonstans jag känner ”cut the crap”.
Erik Hamrén har gjort en alltför vanlig manlig resa.
Han har frivilligt valt att låta familj och barn komma i andra hand för att få vara ute och leka med grabbarna.
Utveckla sig själv.
Syssla med vad han tycker är roligast.
Samt tjäna pengar. I senaste noteringen cirka 4,5 miljoner kr per år för att träna norska Rosenborg.
Familjen? Hans egna barn?
Den har frun skött.
”Och det har fungerat, tjejerna har blivit riktigt bra så hon har gjort ett bra jobb”, konstaterar Hamrén i intervjun.
Vilken tur.
Och att kokettera med att ha ”haft dåligt samvete” kostar ju inget.
Eller försenar nästa träningspass.
Och när jag läser intervjun med Erik Hamrén funderar jag över den totala journalistiska perspektivlösheten.
Vadå ”nu får förbundskapten Erik Hamrén äntligen flytta hem till sin familj”?
Vem har hindrat honom tidigare?
Vadå att ”tränarkarriären…haft ett högt pris”?
Det är ju ett pris han glatt och frivilligt valt att betala.
Vadå att hans jobb ”tvingat honom till ett pendarliv som skulle ha knäckt många förhållanden”?
Vem har tvingat honom?
Ingen.
Erik Hamrén har valt att köra sitt eget race, lämna familjen bakom sig och hoppas att allt ska gå bra – men inte varit beredd att offra något av sitt för att till exempel sätta sina barn högre än jobbet.
Det är, återigen, en alltför vanlig manlig resa.
Men år 2010 ingen särskilt heroisk sådan.