Karlgrens blogg

Jag hade tänkt skriva om ännu en öm journalisttå.
Efter att ha läst Kurirens sportblogg och sett ett inlägg idag där bloggaren klagade över att Bik-tränaren ”skällt ut” en Kuriren-medarbetare för att denne tippat 7-3 till Leksand i söndags.

Jag hade tänkt skriva att för det första skulle den Sam Hallam jag känner knappast skälla ut någon för att ha tippat en Bik-förlust.
Möjligen påpekat eller kommenterat saken.
Och för det andra; om man nu väljer att lämna ett offentligt tips på en match på en offentlig webbsida så får man väl finna sig i att folk kommenterar saken?

Men journalister ser sig som ett frälse som ska kunna kritisera allt och alla men där tummen åker in i munnen så fort någon tittar ont på dem eller, gubevars, säger något.
Sorgligt.

Själv hade jag lämnat in en trippel som byggde på segrar för Leksand mot Bik, Västerås mot Oskarshamn och något engelskt lag mot något annat som jag inte kommer ihåg.
Har någon åsikter om det är jag beredd att stå ut med dem.

(När det gäller Bik och Degerfors IF är det så illa att jag tippar som jag tror det kommer att gå…men hellre förlorar pengarna om jag tippat förlust för lagen och de ändå vinner – än att mina tips går in. Det må vara korkat men så är det).

Men så stötte jag på en annan människa som bevisade att det inte bara är journalister som har svårt att ta någon annan åsikt än sin egen.
Och fick mig att tröttna på alltihop.

Det har man tydligen gjort även på Kuriren.
Där är, sedan några timmar, inlägget rensat från gnället på Sam Hallam från de känsliga själarna på sporten.
Alltid något.

Klara, 6, och Kalle, 9, står i köket.
Koncentrerade, blandar konstiga ingredienser som O´boy, vatten,  mjölk,  juice, nötter, sirap, kanel och salt(!) i varsin skål och anser sig tillverka glögg.

- Visst är pappa snäll som låter oss göra det här, säger Klara.
- Umm, svarar Kalle.

- Indras pappa är också snäll, fortsätter hon.
- Umm.

- Men våran är snällast, slår Klara fast.
Tyst en stund.
- Man brukar ju säga så om sin egen.

Å ena sidan; Göta kanal 3 är den klart bästa i serien.
Å andra sidan; det säger inget eftersom de två första har varit så extremt usla.

Göta kanal 3 går att stå ut med – även om manuset i alla avseenden är förutsägbart och alla karaktärer så grovt skurna och så klichéartat utformade att klockorna stannar – från Härenstams fogde till Sara Sommerfelds kronofogdeassistent (med tandställning!) och Rafael Edholms italienare.

Men en film med Eva Röse i rollistan kommer  undan med ganska mycket.

Karlskoga goes international

Nej, hela världens uppmärksamhet har kanske inte konstant riktats mot Karlskoga hela året.
Men lite.

Okej då.
Väldigt lite. Men något i alla fall.

När amerikanska nyhetsmagasinet Time publiceras tio-i-topp-listor i 50 kategorier (www.time.com/toptens) toppar Karlskoga en av listorna.

Det är listan över ”Top 10 Oddball News Stories”, det vill säga ”Årets knäppaste nyhetsrapportering” ungefär.

”The Swedes may be warm, but they are not warm and fuzzy. This fall, authorities rounded up 3,000 wild rabbits and then burned them for fuel at a heating plant in central Sweden. Bunny-killing is an annual practice in Stockholm — it’s used to combat overpopulation in the city’s extensive network of parks — but the animals had never been used to heat buildings before this year.
”The bodies contain a lot of fat, and fat has exactly the same energy content as normal heating oil,” explained Leo Virta, chief executive of Konvex, the company handling the bunny-burning.
Supporters said that since the bunnies were going to be culled anyway, using them for fuel was both economical and environmentally friendly. Unsurprisingly, Swedish animal-rights activists were not convinced” skriver Time.

Frågan är nu hur kommunledningen ska utnyttja den internationella berömmelsen.
”Årets kaninkommun 2010″ efter ”Årets kulturkommun 2009″?

Nope.
Inte fred på jorden.
Inte en lösning på klimatfrågan.
Nu vet jag vad jag vill ha i julklapp.

Jag vill ha ett badkar.
Jag är trött på alla duschkabiner.
De är bara uttryck för för hyperhajpat effektivitetstänkande.
Duschkabiner ger uttrycket ”the old in and out” en ny betydelse.

Min duschkabin kan man dessutom bara vara en i.
Jag har, visserligen, under delar av det här året och under angenäma former konstaterat att alla duschkabiner inte har den begränsningen.

Men.
Man går in i duschen, tvättar sig, går ur den, torkar sig.
Ingen känsla i det.
Och den ende jag känt som njutit på riktigt av att duscha var P i Helsingborg som brukade läsa i duschen.
P stod i duschen med armarna sträckta rakt ut och med en bok på dryga meterns avstånd från duschstrålen.
Och kunde stå så halvannan timme.

Men ett badkar…jag minns Helsingborg där jag brukade göra i ordning en massa kex med camembert, grevé, stenbitsrom och citron, ta med det och ett stort glas vin, tända ett par ljus och sjunka ned i badkaret.

Jag minns Strålgatan där jag och Ch brukade ligga i ett badkar så kort att vi inte såg varandra för att knäna stack upp så högt emellan oss.

A och jag brukade bada med henne sittande med ryggen mot mig, bakåtlutad, vi satt som om vi lekte tåg men vad vi lekte på riktigt är privat.

Och ska jag vara ärlig tror jag att jag låg i badkaret på Södra Tvärgatan när K flyttade ut.

Då har vi inte ens talat om barndomens bad när man låg sig skrynklig i vattnet och kom upp och lade sig i en nybäddad säng.

Eller att ligga någon timme med en bok och fylla på med varmare vatten en gång i kvarten eller just precis när det blivit nästan för kallt och man måste ligga helt stilla för att inte känna att det egentligen är för kallt.

Badkaret på Bankliden som fick fungera som diskho också eftersom det inte fanns något vatten i köket.
En gång i veckan spolade jag disken med duschkranen.

Skumbad…försök det i duschen.
Nej.
Ge mig ett badkar och jag blir en lycklig man.

Jag vet inte.
Jag kan förstås ha fel.
Men…jag har under fler år som journalist än vad som antagligen är nyttigt varit mycket kritisk till väldigt många och till väldigt mycket.
Hängt ut x antal personer, kritiserat folk och företeelser.

Men jag har alltid haft principen att aldrig skriva något som jag inte varit beredd att säga till den berörde ansikte mot ansikte.
Och samtidigt haft full klarhet i att om man sticker ut hakan får man ta en och annan smäll, om man kritiserar andra får man vara beredd på att själv få kritik, om man granskar andra är priset att man får stå ut med att bli granskad själv.

Med Kurirens Jonas Brännmyr, född exakt på dagen tre år efter att jag började jobba som journalist, är det annorlunda.
Ingen har ännu offentligt hört honom uttrycka en åsikt.
Ingen har hört honom stå för något, argumentera för något, hävda sin åsikt i en diskussion.

Jag brukar gilla att läsa det Brännmyr skriver.
Han är duktig på att dra fram nyheter och fördelen med att läsa Kuriren och till exempel dess sportblogg är ju att man ofta är mer självständig och mer oberoende än vad KT är.

Däremot har jag och Brännmyr haft olika åsikter ett antal gånger.
Jag kritiserade honom till exempel när han i Kurirens spalter inför förra säsongen gjorde Christoffer Wiktorsson klar för Helsingborg efter att ha läst ett rykte på en blogg.
Det är inte seriös journalistik enligt min bok.
För att nu ta ett exempel av ett antal under de senaste åren.

Dock har han aldrig sagt ett ord om någon enda aktuell diskussion när vi mötts live.
Vilket vi av självklara skäl gjort ett stort antal gånger.
Inte om något annat heller.
Det mod som krävs för att stå för en åsikt och visa ryggrad uppstår aldrig hos Jonas Brännmyr förrän han är tillbaka framför datorn.
Då blir han desto tuffare.

Som när han denna vecka gör ett inlägg på Kurirens sportblogg, säger sig vilja ”gå ut och nyansera debatten” efter incidenten med ”Låt han dö” i Nobelhallen härom söndagen och skriver att ”Det vettigaste jag läst om klackincidenten hittade jag på det märkligaste av ställen. I en kommentar på Torbjörn Karlgrens blogg”.

No big deal.
Att bli kritiserad i den formen är som att bli smiskad med ett sugrör.
Jag har varit med om att få ha vakter på redaktioner efter saker vi skrivit, fått flytta hemifrån två gånger och bo på annan adress anonymt efter andra artiklar och blivit hotad fler gånger än jag minns.
På riktigt.

Men jag förstår inte varför Jonas Brännmyr har det här behovet av små slag under bältet.
Eller vad han får ut av det.
Varför han aldrig törs säga något därute i verkligheten, ansikte mot ansikte.
Jag ska fråga honom när jag ser honom nästa gång.
Jag är nämligen vuxen nog att ha det modet.
Något svar lär jag däremot inte få.

Men det kanske är så enkelt som att allt blir bättre om bara alla vi andra håller käften?

Söndag.
En vecka efter matchen där Örebros Niklas Lihagen segnat ner med hjärtstillestånd och varit så nära döden man kan komma.
En vecka med idoga fördömanden av dem som skrek ”Låt han dö” i Nobelhallen.
En vecka med avståndstaganden från alla typer av hatramsor.
Sju dagar med konstateranden av att hat aldrig har på en idrottsläktare att göra.
Sju dagar med mentala nävar i bordet vilka säger att nu jävlar måste något göras åt det här.

Och samma  dag som matchen Bofors-Örebro slutförs går två av Karlskogas mer välkända lokala idrottsprofiler ut på Facebook och förkunnar stolt att de båda blivit medlemmar i Facebook-gruppen ”Vi som hatar Man Utd”.
Hur tänkte de då?

Förhållandet mellan Kurirens Larsåke Grahn Wåhlén och Örebro hockeys galjonsfigur, tidigare ordförande, Mikael Fahlander är som den mellan räddningstjänsten i Karlskoga och den där flishögen på Kilsta industriområde.
Det kan vara lugnt ett tag men så flammar elden upp igen och räddningstjänsten får rycka ut och släcka.
Och så går det en kort tid och så…ja, du förstår.
Och i räddningstjänstens roll i mediavärlden i just det här sammanhanget finns Kurirens chefredaktör Göran Karlsson.

Problemet är möjligen att Mikael Fahlander är väldigt lik de flesta journalister.
Fahlander är mild som en vårvind vid alla möten han deltar i och tyst som KT:s Benny Abrahamsson på en presskonferens men tuff som Tyson när han återvänder till datorn och bloggar.
Det är ett mycket vanligt journalistiskt agerande och ett mycket beklagligt sådant. 
Och precis som de flesta journalister tål han inte kritik.

Jag gillar Fahlander.
Jag gillar hans sätt att sticka ut, hans sätt att hämningslöst vräka ur sig åsikter om högt och lågt.
Fler sådana i svensk hockey och jag gör vågen.

Men.
Sätter man öknamn på spelare på bloggen, dissar vissa lag (ska vi säga Tingsryd? Ska vi säga Bofors?) konsekvent, inte kan låta en Bik-förlust passera utan att nanosekunder senare ligga ut på bloggen med ett konstaterande att ”nu har raset börjat” så får man också tåla en del.

I söndags efter att Niklas Lihagen var millimetrar eller minuter från döden var jag en av de journalister som träffade Fahlander.
Jag har full förståelse för hans reaktioner.
Han har just sett en spelare i sitt lag vara nära att dö, en spelare han själv har en nära relation till och är naturligtvis fruktansvärt berörd och, lika självklart, i ett slag av chocktillstånd.

Folk reagerar olika då.
Jag har sett folk stå och skratta hysteriskt minuterna efter beskedet att deras närmaste dött.
Sett en mamma iskallt tala ut om sin dotters död och rikta misstankarna åt ett visst håll – trots att det varit hon själv som mördat dottern i källarförrådet.
Och så vidare.

Fahlander var naturligtvis djupt berörd i korridorerna i Nobelhallen.
Och med all rätt.
Han hade just sett en vän vara nära döden.
Och hört idioter dessförinnan skrika ”låt han dö”.
Säger man i det läget saker som inte är så genomtänkta är det inte konstigt.
Han har min fulla förståelse.

Men när han i dagens Kuriren är mer förorättad än Bill Clinton var när han om Monica Lewinsky sade ”I´ve never had sex with that woman” så tar han i så att fönsterrutorna riskerar att spricka.
Naturligtvis har Larsa Grahn Wåhlén fel i en del påståenden.
Men Fahlander har ibland i sitt bloggande gjort mig förvånad genom en del av de saker han – som trots allt är sportchef – vräkt ur sig på bloggen.
Det är till exempel omöjligt att tänka sig Biks Stefan Bengtzén hävda liknande saker i text.
Där handlar det om att uppträda med en värdighet och en lägstanivå som stämmer med ens position.

Kurirens chefredaktör Göran Karlsson skrev en gång i ett internt mejl om mig att eftersom jag var jag så fick jag tåla lite mer än andra.
Det var efter att jag blivit beljugen av en Kuriren-krönikör med hjälp av lite falskciterande.
Okej.
Jag sticker ut min haka och får tåla att få på käften.
Men det får, faktiskt, Mikael Fahlander också.

Det hindrar mig dock inte från att samtidigt påpeka att jag hoppas att han fortsätter att sticka ut den.
Och att Larsa Grahn Wåhlén också gör det.

Igår gick solen upp klockan 8.57 i Karlskoga och ned klockan 15.01.
Idag gick solen också upp 8.57 men går ned klockan 15.02.
En minut senare.
Nu går det, äntligen, åt rätt håll.

Jag trodde, tills i förra veckan, att jag har Karlskogas fulaste bil.
Nu tror jag att jag har den näst fulaste.

Men.
Det är en 18 år gammal Volvo-kombi, en gång vit men med lacken förstörd av nedfall från några träd den stod parkerad under ett par veckor och med dekorativa rosthål här och där.
Inne i bilen hänger delar av innertaket sönderrivet likt små moln medan det som finns mellan innertaket och plåten och som man inte vill ha i huvudet ramlar ned i huvudet på en.
Min bil är, kort sagt, en bil man inte vill ha parkerad på gatan utanför sin villa eftersom risken är stor att villapriserna i området sjunkit med 20 procent när den körs därifrån

Men denna bil utövar en oemotståndlig dragningskraft på tjuvar och poliser.
Det finns fortfarande några få polispatruller som inte stoppat mig när de sett bilen men de är så få att man på allvar överväger att ha stoppat mig minst en gång ska vara obligatoriskt för att man ska anses ha genomfört polisutbildningen fullt ut.

Men tjuvarna?!
Först försökte någon bända upp dörrlåset på förarsidan, antagligen med en bred skruvmejsel med resultatet att man istället för att använda nyckel nästan kan sticka in handen i låset och vrida om.

Sedan stal någon främre regskylten på bilen vilket en polislögn senare kostade mig 1.500 kr.
Och nu, två veckor efter att bilen besiktigats utan anmärkning vilket återgivit mig tron på högre makter, har någon under natten stulit de två strålkastarinsatserna i höger och vänster hörn framme.
.
Karlskogas kriminella måste ha sällsynt dålig smak.