Karlgrens blogg

Det fanns en tid när politiska rörelser definierade till exempel allmän rösträtt, jämlikhet mellan män och kvinnor och internationell solidaritet som viktiga frihetsfrågor.

När ordföranden för Moderaternas ungdomsförbund, Benjamin Dousa, nu säger att ”för oss handlar det här om en viktig frihetsfråga” handlar det om att de butiker som säljer sprit, vin och starköl ska vara öppna på söndagar.

Kraven på vad som ska vara viktiga frihetsfrågor devalveras uppenbarligen i samma takt som storleken på de politiker som framför dem.
När småmoderaterna har drivit vad de kallat frihetsfrågor de senaste åren har det handlat om reklam-tv, fritt fram för privata spelbolag och nu att kunna köpa Explorer på söndagar.
Säger definitionen på frihetsfrågor något om vår tid finns det ännu en anledning att vara pessimist.

På SBF:s hemsida (Sveriges begravningsbyråers förbund) gör man reklam för sin begravningsförsäkring och hänvisar till att avkastningen på den historiskt varit bättre än bankräntan.
”Detta gör begravningsförsäkringen till en bra investering”, skriver SBF.
Som försäkringstagare skulle jag möjligen kunna ha invändningar mot resonemanget.

Har svårt att släppa Henok Goitom.
AIK:s lagkapten intervjuades av Cmore efter derbyt mot AIK nyligen, 45 000 åskådare på Friends och viktig match i guldstriden, och fick frågan om det inte var jobbigt att spela under sådan press.
– Press, det är att jobba tolv timmar om dagen och inte kunna betala hyran. Vi njuter av det här, sade Goitom.
Det är det klokaste någon allsvensk fotbollsspelare sagt på väldigt länge.

Jag kan naturligtvis ha fel men spontant känns det som om Umeå kommuns rubrik på pressmeddelandet som just landade, ”Genus i centrum på Kvinnohistoriskt museum”, inte blir något enormt klickbete på nätet.

Det är svårt att tänka sig att snickare av idag är sämre på att slå i spik än de var för 40 år sedan, att bussförare kör sämre eller att en byggjobbares ögonmått är kraftigt försvagat jämfört med 1970-talet.
Så varför är då journalister så mycket sämre på sitt verktyg, svenska språket?

Kanske, bland annat, av de här skälen;
när jag började som journalist skrev man en text som sedan ofta gick till nyhetschefen, därefter till inskrivningen, sedan till redigerarna som ritade in texten på sidan.
Det innebar alltså att tre, ibland fyra yrkesutbildade personer hade läst texten innan den nådde de läsare som betalade för den.

När sedan datorerna gjorde sitt intåg ansågs journalisterna plötsligt kunna skriva och stava bättre och all inskrivning slopades.
I nästa led av datorisering centraliserades ofta redigeringen till en centralredaktion där en redigerare fortfarande läste men saknade exempelvis lokalkännedom eller kunskap om vilka personerna var som texten handlade om.
I nästa led – när tidningsägarna slutligen tappat intresset för sina produkter vid sidan av årsredovisningarna – försvann så gott som alla redigerare och journalisterna fick börja skriva in sina texter till förutbestämda utrymmen på sidorna och själva lägga in texterna där.

Därför är en stor del av de texter du läser i tryckta media idag aldrig granskade av någon annan än den som skrivit dem. Och om hen då inte kan svenska så blir det heller inte svenska i tryck.
Hen har dessutom allt oftare skrivit texten för webben där det enda intressanta inte är att ha rätt eller skriva på riktig svenska utan att vara först.
Därför ökar antalet felstavade texter på hittepå-svenska på dagisnivå snabbare än polarisarna smälter.

Tidigare har större tidningar som DN och SvD ändå haft en hyfsad granskning av texterna från webben innan de släppts till papperstidningen och antalet språkliga grodor därmed begränsats något.
Det senaste halvåret har det filtret i mycket försvunnit och hittar man ett språkligt fel på någon av tidningarnas nätsidor kan man utan någon större risk räkna med att hitta det även i papperstidningen dagen därpå.

Funderade jag kring denna helg när jag läste det svenska intellektuella och journalistiska flaggskeppet DN och, i ett helsidesporträtt om den nu avlidne Robert Mugabe författad av tidningens meriterade Afrika-korrespondent, kunde läsa att ”I början av 1970-talet utseddes Mugabe till ledare för Zanu”.

Det är, i en alltför hård konkurrens, nästan det fulaste jag läst.

– Jag har har Sundsvall att tacka för allt som spelare och tränare, sade Tony Gustavsson i veckan på presskonferensen där han presenterades som ny tränare för krisande Gif Sundsvall.

Jag måste alltså ha drömt att det var i Degerfors Tony fick chansen som spelare, utbildade sig på akademisk nivå, fick sitt första tränarjobb på elitnivå helt oprövad och kunde använda som plattform för att sedan få möjlighet att gå vidare till att träna Hammarby i allsvenskan.

Som man kan missta sig.
Annars hade man ju kunnat påpeka att när två desperata lag – förutom Sundsvall även svensk elitfotbolls mest misslyckade elitlag i ett 30-års-perspektiv, Helsingborgs IF som anställer Olof Mellberg – letar nya tränare så hittar båda lösningar med Degerfors-anknytning.

På Aviko i Helsingborg arbetar människor av 18 olika nationaliteter med var och en sin bakgrund, kultur, erfarenheter – och mat.

Nu delar de med sig av allt.
Under hösten lagar medarbetare från Irak, Irland och Thailand ”sin” mat varsin kväll och berättar om sin bakgrund, hemlandet och dess matkultur.

Serien events på företaget heter ”Mänskliga rätter” och vill visa hur man kan använda sina kryddor, smaker och färger för att vinna nya hjärtan.
– Vi är mycket stolta över våra medarbetare och deras engagemang i matserien. Deras delaktighet och glädje smittar av sig. Det är en sann styrka, säger företagets Karin Lindman i en pressrelease.

Svårare än så behöver inte steg vara för att ta oss närmare varandra – och då och då visar även ett obehagligt SD-smittat Skåne varför mångfald alltid är bättre än enfald.

Måndag morgon.
Solen skiner över Brickebacken och 8.40 landar ett mejl med rubriken ”NYHET! Ett enklare liv är möjligt”.
Den här veckan börjar bra.