Ärligt talat.
Först nu, långt in på lördag eftermiddag, inser jag att klockan ska ställas tillbaka i natt.
Det hade jag inte en susning om.
Och var den där timmen som vi får tillbaka nu är under tiden det är sommartid har jag fortfarande inte fått någon förklaring till.
Det är den 23 oktober klockan 18.00 och jag har ett skidunderställ på mig.
Jag jobbar och har ett skidunderställ på mig, det står Craft i halsen på mig och ett grått underställ jag bara brukar ha i Sälen håller mig vid liv.
Jag har dessutom vantar och halsduk och antecknar de första fyra minuterna innan mina anteckningar i stelhetens tecken börjar se ut som streckgubbarna Klara gjorde på dagis.
Det blåser ishavsvindar i alla riktningar på Behrn arena i Örebro och i halvtid smyger faktiskt tre isbjörnar in och lägger sig på ena ståplatsläktaren, suckar belåtet hemvant över temperaturen och börjar snarka.
På den andra ståplatsläktaren stannar en lastbil från Coop Forum i Marieberg och lägger ut de varor som riskerat att tina efter att en frysdisk pajat och ler nöjt över att faran är undanröjd och strax efter paussignalen tar tre matchfunktionärer fjärdedomaren – som stått still i sin kur i 45 minuter – och ställer in honom i ett torkskåp och sätter på värmen för att han ska klara andra halvlek.
Vi på pressläktaren läggs raklånga mellan två stolar vardera. Stolarna står 1,5 meter ifrån varandra för tanken är att om vi i någon kroppsdel hinner mjukna innan andra halvlek drar igång så ska man hälla buljong i oss.
Det arbetas intensivt för att få bort isen från planen i halvtid och 8 av de 22 spelarna på planen byter till päls innan de kommer ut till andra halvlek.
”Texas” Johansson passar bäst i sin med John Alvbåge i ÖSK-målet som tvåa.
Alvbåge springer då och då, när ÖSK är i anfall, bakom målet och värmer händerna över den grill där åtta åskådare värmer händerna.
Att anteckna är inte tal om, det här handlar enbart om att överleva och NA:s Anders Uddling och jag tar med varsin kaffetermos ut andra halvlek och spolar hett kaffe över varandra var åttonde minut.
Ingen av oss uppfattar Örebros 2-1-mål, segermålet, vi ser det inte på grund av den isande andedräkten från de 4.223 åskådare som med risk för livet tagit sig hit.
Det är allsvensk fotboll i Örebro.
Det är tredje sista omgången av herrarnas serie och det är inte nog med det för nästa söndag ska jag återvända hit för ännu en match.
”Se, älska, upplev” som Lars-Åke Lagrell brukar säga.
Själva är vi denna fredagskväll nöjda med ”Se och överlev”.
Jag minns det.
Jag minns, tycker jag ibland, så lite från när jag var liten, så lite från tiden innan skolan, så lite från lågstadiet och av det jag tror mig minnas vet jag inte om jag verkligen minns eller om saker berättats så många gånger att jag tror att jag minns dem.
Men när tant Anna tog mig med till biblioteket i källaren i Nämndhuset i Degerfors minns jag.
Det var två genomtråkiga rum, utan fönster eftersom de var i källaren, från golv till tak böcker, böcker, böcker och på något sätt insåg jag – sju år? åtta år? - att här inne fanns världen.
Jag vet inte vad jag lånade, minns inte vad jag läste men Sherlock Holmes var där tidigt, De tre musketörerna likaså och jag läste, läste, läste.
Hemma lästes det inte böcker.
Undantaget var ”Årets Ehrenmark” som med självklarhet dök upp bland pappas julklappar och bläddrades i i vart fall julaftons kväll.
Men åren gick och jag fortsatte läsa, fortsatte låna, till och med jobbade en sommar på biblioteket som då flyttat till stora ljusa lokaler vid Stora vallaskolan, läste allt av Simenon och fick min bild av Paris gjuten i sten, läste Sjöwall & Wahlöö, klassiker, skräp, idrottsböcker…you name it…men jag läste.
Och kan fortfarande med tacksamhet se tillbaka på den barska tant Annas beslut att ta den där lille grabben som skulle bli jag i näven och knata ned i källaren vid Medborgarplatsen i Degerfors.
Det är mycket möjligt att det var ett på sitt sätt avgörande ögonblick, något som styrde min väg framåt en hel del.
Igår var Klara, 6, på biblioteket med sin sexårsklass och alla fick blanketter med sig hem för att fixa lånekort.
Idag var hon och jag där, hon fick mycket stolt sitt lånekort och skrev själv ett spretigt ”KLARA” på raden för namnteckning på baksidan av kortet.
Sedan gick hon och lånade sju böcker, knappade in koden själv och lät mig bära hem böckerna medan hon själv bar lånekortet.
Tryckt mot kroppen.
Och jag gick, förstås, bredvid och tänkte på då och nu…och små och stora steg.
Jag blir mer och mer asocial.
Och vet inte vad jag ska göra åt det.
Denna tisdagskväll är jag ledig och ensam hemma men sedan är det barn och Degerfors onsdag, Linköping torsdag, Örebro fredag, Karlstad lördag, jobb, jobb, jobb, barn som kommer söndag och stannar till nästa helg och hockey i Karlstad tisdag, hockey i Karlstad lördag och fotboll i Örebro söndag och sedan är det den 2 november och jag har en ledig kväll igen.
Min sociala kompetens faller i ruiner.
De enda människor jag träffar är – förutom barnens fröknar – såna som heter Emil Kåberg, Lee Goren, Tony Mårtensson och Johan Davidsson, de enda lokaler jag besöker är omklädningsrum och för jag någon gång ett förtroligt samtal med någon är det med Niklas Czarnecki och handlar om huruvida Mathias Månsson ska gå till Rögle eller ej.
Kommer hem sent om nätterna.
Ensamma biltimmar efter hockey här och där och skrivande längst upp – alltid längst upp – i en eller annan hockeyarena eller fotbollsdito.
Och tiden springer vidare som en Ben Johnson på anabola och jag står bredvid och skriver om hockey och funderar på om det inte hade varit ett alternativ att skaffa sig ett liv.
Asocial.
Gnällig.
Och jag vet att det är i-landsproblem.
Men jag skulle vilja ha ut något mer av livet.
Något litet i alla fall.
Degerfors IF är i superettan.
Igen.
Om det kan man säga tre saker.
1. Det är konstigt och svårt att inse att det faktiskt bara är ett år sedan allt var så fel, så kört, så urballat i Degerfors IF med en ordförande som inte ledde klubben, med en klubbchef i Andreas ”Olyckan” Andersson som var ett administrativt skämt och som inte ens hade förmågan att bedöma fotbollsspelare samt en tränare som avslöjade sig redan efter första matchen i superettan när han – efter en halvlek i premiären där Degerfors knappt fått låna bollen – sade att ”jag tyckte vi hade dom i halvtid”.
Sedan sparkade DIF iväg lycksökarna, tre dussin provspelare, gjorde det kloka draget att ge Patrik Werner och Jonas Lindskog ansvaret för laget, fyllde truppen med talanger och hemvändare och for som en raket genom serien.
Underbart.
2. Som Degerfors IF såg ut förra säsongen och som laget och föreningen fungerade så hade årets upplaga av Degerfors IF antagligen klarat sig bättre i superettan än vad 2008 års upplaga gjorde.
3. Det är nu det gäller. Det är nu, eller rättare sagt nästa år, allt ska bevisas.
Det är kul – inihelvete kul – att Degerfors vunnit division 1 norra och är tillbaka i superettan men det ska också sägas, här och nu och rakt över disk, att division 1 norra är en skitserie.
Degerfors, Brage och Valsta syrianska är de enda lag som kunnat aspirera på en förstaplats och Valsta – med 15 spelare i seniortruppen i somras och inga pengar att köpa nya för – har haft en åt h-e för tunn trupp för att kunna utmana över 26 omgångar.
Återstår Degerfors och Brage och allt annat än sämst en andraplats för Degerfors hade varit ett dåligt skämt.
Bakom de här tre lagen finns Västerås (med en fiaskostart) och Umeå (som kommit igång först i höst). Resten är ren utfyllnad.
Det är nästa år Degerfors ska bevisa klassen.
I huvudsak med samma spelarmaterial för några miljoner att värva för finns inte och 2009 har – om man bortser från Toivonen- och Mellberg-pengar – gått cirka 1,3 miljoner kr back.
Nu har Degerfors ett antal spelare som har vintern på sig att övertyga om att de platsar i superettan.
Sebastian Karlsson, Christoffer Wiktorsson, Andreas Holmberg, Sebastian Henriksson, Johan Bertilsson, Emil Berger och Peter Samuelsson gör utan tvivel det.
Det är en början.
Men mer är det inte.
Övriga spelare behöver höja sig ett snäpp för att överleva när motståndet kanske handlar om Norrköping, Hammarby, Örgryte, Landskrona och Sundsvall istället för Forward, Karlslund, Skellefteå och Östersund.
Och Daniel Tjernström har väl Patrik Werner redan ringt till?
Jag vet inte om det har att göra med hur min ekonomi sett ut det senaste halvåret men…de två senaste gångerna jag köpt jeans har jag fått gå ned till 29 i midjemått.
- Degerfors hamnar i mitten av division 1 i år och åker ner i division 2 2010.
Man ska inte vara sån.
Jag vet det.
Men jag funderar i alla fall på vem som ska bli först med att ringa spelarvännen Rade Micic och be om en kommentar till hans vårutsaga om hur Degerfors skulle lyckas under Werner & Lindskog.
Förra säsongen sprang Marcus de Bruin omkring på vänsterkanten hos KB Karlskoga och mötte lag som Gute, Värmbol och Enskede.
Sedan värvades han till Degerfors IF, sprang omkring en hel försäsong och såg förvirrad och olycklig ut men hamnade sedan som vänsterback och dominerade en hel serie, tog över frisparkar och hörnor och när fotbollssäsongen 2010 drar igång kan mannen från Åtorp stå där och ha till uppgift att stoppa attacker från Djurgården, Hammarby eller Örgryte.
För att inte tala om Norrköping och Gif Sundsvall.
Det kommer mer om Degerfors avancemang till superettan.
Men det här med de Bruin är lite extra roligt.
Faktiskt.
Okej.
Ni är ganska många som påpekat att någon (ja, ja – jag) högst uppe på Kanons startsida i morse skrev som dagens händelse att ”Idag 1968: Bob Beamon hoppar 8,90 m i höjdhoppsfinalen i OS i Mexiko – 55 cm över världsrekordet”.
Och ja, det var längdhoppsfinalen.
I samma olympiska spel där Tommy Smith och John Carlos drog på sig svarta handskar och gjorde Black Panther-hälsningen vid prisutdelningen efter sina medaljer.
Det är mitt första riktiga idrottsminne.
Och jag tror att det var Hyland som kommenterade…var det inte alltid det på den tiden?
Men erkänn…hade det varit höjdhopp så hade 8,90 definitivt varit ett resultat att komma ihåg.
Torsdag kväll. Cloetta center i Linköping.
Brynäs har just förlorat mot LHC med 0-3.
- En riktig skitmatch, säger jag till Niklas Czarnecki.
- Ja, visst var det väl det?
Svarar han.
Lördag kväll. Löfbergs lila arena.
Brynäs har just förlorat mot FBK, 2-3 – en grymt orättvis förlust efter att Brynäs ägt andra och tredje perioden – och på presskonferensen har FBK-tränaren Perra Johnsson bland annat berömt målvakten Andro Michel.
- Faan, säger Niklas Czarnecki utanför omklädningsrummet efter presskonferensen.
- Klart vi skulle ha satt någon till. Så bra var han inte…den där räddningen han gör med plocken med fem minuter kvar…var kom den ifrån?
Om Andro Michel.
Det är alltid najs att träffa Brynäs-tränaren Niklas Czarnecki.
Det är få som är så befriade från all typ av sports bullshit som han.
Nästa säsong tränar han Linköping.